Vänsterinfluenser i Hollywood

Catherine Seipp skriver i National Review om vänstern i Hollywood. Att vänsterinfluenserna slutar utanför studiornas dörrar, är en slutsats jag kan hålla med om. Även om Hollywoods förmögna skådespelare och regissörer håller en vänsterpolitisk attityd, så är det inte mer än en "rebellisk fassad". Det syns tydligast i behandlingen av arbetsstyrkan. En arbetsdag på 23 timmar tillhör vanligheten. Det var först efter att den assisterande kameramannen Brent Herschman körde ihjäl sig efter att ha somnat vid ratten som ett tak på 12 timmar infördes. Då hade Bren arbetat i 19 timmar. I dag är det dock inte ovanligt att man arbetar två 12 timmars pass under en dag, dvs. ett helt dygn. Det går bra att skrika högst, men när det kommer till kritan, är de värst.

Hollywoodvänstern älskar även att synas i Castros sällskap. Seipp skriver vad som försigick under en intervju med ledande personligheter i branschen och bland dem fanns Peter Bart.

"Unfortunately, the Hollywood Forum was not very conducive to audience questions — a situation that will have to improve if this group hopes to last. But my friend Leah, an actress, did manage to ask one about why Hollywood is so sympathetic to Castro.

Peter Bart brushed this off. “All those Hollywood types who talk with Castro, all they do is talk about f***ing movies,” he said. “They go to Cuba because it’s the only place you can get old DeSotos.”

“Name one pro-Castro movie that’s come out of Hollywood,” Gelbart demanded.

“Comandante!” Leah snapped back, referring to Oliver Stone’s recent paean to Castro.

“OK, that’s one...” Gelbart said.

“Motorcycle Diaries!” Leah immediately added. Gelbart was beginning to look exasperated at that point, so she shut up. “But there’s also Havana,” she whispered to me, “by Robert Redford, another lyrical poem to Castro.”

I can remember a time when a working actress hoping to remain working might not have been so outspoken about her anti-leftist views, and I suppose this exchange could indicate that conservatives are not as ostracized here as they once were."

Med Seipp's ord, har det varit en kultur av att man kvoterar in människor med "rätt åsikt". Intressant är att vänsterrörelserna inte skiljer sig åt i västvärlden. I Sverige premieras du som socialdemokrat till poster inom landets ledande skikt, tom. i hyresgästföreningar och företag. I USA finns inte den möjligheten, men de kan hålla dig borta från de miljarder dollar som rullar igenom Hollywood, liksom åka till Kuba och fotograferas tillsammans med deras favoritdiktator. Där förenas svensk och amerikansk vänster. Diktaturer är bra, så länge de är mot USA och förtrycket är socialistiskt.

Kanske kommer det förändras nu när censuren släppt och Hollywood även låter anställa konservativa. Då kan förhoppningsvis Europa få en balanserad och sann bild av USA och omvärlden.