tisdag, juli 26, 2005

Intressanta reflektioner om liberalism

Robin Sunström skriver i Captus att liberalismen bör alliera sig med konservatismen. Anledningen är att Robin anser att en perfekt liberal värld inte kan uppnås, och detta grundar sig i liberalismens natur. Vilken är då liberalismens natur?

Liberalism är;
- lycka och välstånd,
- tro på människan, att låta henne växa av egen kraft
- självförverkligande
- individualism
- abstrakt

Vilken strategi skall då föras för att liberalismen skall bli stark? Två linjer presenteras. Antingen bildar man ett liberalt parti. Då liberaler historiskt stöttat både socialister och konservativa skulle ett sådant parti få en vågmästarroll mellan blocken. Är detta omöjligt bör liberalerna enbart stödja en sida. I dag får det bli de konservativa, eftersom socialisterna har blivit "förstockade". Vad skulle konservativa tjäna på en sådan allians?

Faktum är att vi inte tjänar någonting. Marknadsekonomin är inte i sig "liberal" i den meningen att det är en genuint liberal idé. Adam Smith beskrev fördelarna med en ekonomi som inte är merkantislistisk och isolationistisk, där politiker inte styr och ställer. Detta var något som Edmund Burke ställde sig bakom. Stridigheter kring huruvida marknaden bör vara fri eller reglerad har förekommit ända sedan människan började bedriva handel. Konservatismen drivs av insikten att människan skall forma sin egen omgivning efter sin egen förmåga, och där behövs system som skapar morötter, där människor får använda sin initiativkraft fritt, utan att politiker reglerar den. Här är konservativa och liberala tänkare redan överens, och har så varit sedan slutet av 1700-talet. Fri handel skapar välstånd, men inte nödvändigtvis lycka. Lycka är något subjektivt som är olika för alla människor, men en fri marknad med valmöjligheter innebär att var människa kan bli sin egen lyckas smed, oavsett om det har med materiella eller andliga ting etc. att göra.

I övrigt blir det konflikter mellan s.k. klassiska liberaler och konservativa eftersom liberaler tenderar att ställa sig på samma sida som socialister. Konservativa värnar om samhällets fortlevnad och om vikten att beskydda familjerna, som är hörnstenen i det samhälle vi har byggt upp. Liberaler har dock inga problem med att anse att det är en egalitär jämbördig rättighet att vara förälder. Detta innebär att liberaler inte har någonting emot att låta politiker sitta och konstruera familjer och leka med människors liv. Liberalismen saknar således en genuin och konsekvent tro på människan och hennes naturliga institutioner.

Våra liberala kapitalister främjar också den nya vänsterns etik, nihilismen, till att nedmontera det fria samhället, av en enda orsak: De kan inte komma på någon anledning till varför de skulle avstå från det. För dem är det helt vanliga affärer. Och varför skulle de inte ta chansen till ett sådant affärstillfälle? Den rådande kapitalistiska liberala filosofin presenterar inga motargument till varför de bör avstå.

Milton Friedmans texter rörande detta område är inte helt klara. Han anser att man inte får ingripa i den dynamik som rör "självförverkligandet" i ett fritt samhälle. Han anser vidare att denna dynamik inte kan, efter hur ting naturligt är beskaffade, vara självförgörande - att självförverkligande i ett fritt samhälle enbart kan leda till "själv" som är kompatibelt med ett sådant samhälle.
Även Hayek saknar grund att principiellt opponera sig mot den. Hayek hamnar, likt Friedman, i en tro på de ultimata fördelarna som "självförverkligande" ger. Problemet är att; vad händer om det "själv" som "realiseras" under de förhållanden som liberalismen ger, är ett själv som föraktar liberalism och kapitalism, och använder sin frihet till att motverka och avskaffa ett fritt samhälle? Detta har varken Hayek eller Friedman några svar på, och ändå är det just detta problem vi står inför idag, då det borgerliga samhället avlar fram motståndare till det fria samhället. Den sekulära liberalismen har på så vis problem när det kommer till att försvara sig mot nihilism. Liberalismen kunde helt enkelt inte tro att mänskliga laster, när de är otyglade av religion, moral och lag, kan leda till ondska. Den kunde heller inte tro att nihilism var något som varje samhälle behövde räkna med att kunna skydda sig emot. Liberalismen kunde slå mot Marx, men de hade inte tänkt sig att behöva attackera Marquis de Sade och Nietzsche.

Avslutningsvis, så är det individualismen och det faktum att liberalismen är abstrakt som gör den ointressant. För mig personligen till och med intellektuellt ointressant eftersom den saknar försvar för sitt eget sätt att vara och tänka. Det blir på så vis universitetsövningar och ingenting man gör över en kopp kaffe på det lokala haket innan man ställer sig bakom löpande bandet.
Var människa är också i behov av andra i en nära krets. Familjen är den mest primära kretsen som en människa behöver. Ingen människa klarar av att vara en ö. Att därför inte försvara angrepp gentemot familjen, utan lämna över striden till de konservativa tyder på att man i ren självbevarelsedrift väljer den sida som för tillfället klarar av den strid som den flyktiga liberalismen inte självt klarar av.

Liberalismen har därför allt att vinna på att alliera sig med konservatismen. Den får ett försvar som liberalismen saknar mot de problem och håligheter ideologin har. Men vad får konservatismen? En oberäknelig vakthund som lika gärna morgonen därpå kan vakta fiendens marker.

Inga kommentarer: