Så var det dags igen för ett annat vänsterparti att tappa namn. Feministiskt initiativ förlorar Ebba Witt-Brattström efter att hon har känt sig som gisslan i styrelsen. Avskalningar tycks vara på modet inom vänstern. Medan Lars Ohlys återvändande till Vänsterpartiets kommunistiska rötter har fått mera "liberala" krafter att lämna partiet, har Fi nu förlorat sin starkaste företrädare och idealist som i hjärtat känner sig vara åt mitten på den borgerliga skalan. Därmed har de förlorat den bredd som partiet sade sig ha, då bl.a. Ebba förordat en manlig kandidat som företrädare till partiet.
Inom Fi hörs redan protester mot ett demokratiskt underskott, Gudrun Schyman och en utefrysning mot människor som inte delar vänsterfeministernas syn på tillvaron bland medlemmar, vilket bekräftas av Ebba. Att det fungerar så inom ett vänsterparti tillhör dock vanligheten. Det finns ett talessätt som lyder; "om två socialister sitter i ett rum och diskuterar politik, kommer tre partier vandra ut". Vänsterpartiet anser exempelvis att socialdemokraterna är ett borgerligt högerparti, liksom KPML(r) anser att Vp är ett borgerligt parti. Den som inte delar "rätt" tolkning är borgerlig. Att därför vänsterfeministerna, den "rätta" feministiska synen, systematiskt fryser ut s.k. "borgarkärringar" är inte förvånande. Det tillhör normaliteten. Att Ebba väljer att lämna partiet är därför heller inte förvånande. Ebba är idealist och ingen "yrkespolitiker" från vänsterkanten, varför interna stridigheter och maktkamper var en överraskning.
Att Fi drabbas av denna synnerligen negativa uppmärksamhet två veckor innan deras partimöte 9 september, ökar dock nyfikenheten kring vad som komma skall. Att det kommer bli ett vänsterradikalt parti, råder det dock ingen tvekan om.
Läs även: Fi - just nu den svenska kvinnans värsta fiende!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fi var dömt att misslyckas. Att man bara kunde komma på tanken med att sammanföra Tiina Rosenbergs queerextremistiska kommunism med Brattströms borgerlighet... Skrattretande.
På samma sätt kommer tyvärr den borgerliga alliansen att misslyckas. Kristdemokraternas teokratiska agenda i kombination med Moderaternas konservatism kommer inte att kunna kombineras med Folkpartiets liberalism. Tyvärr, understryker jag ånyo. Jag hade mycket mycket gärna sett ett regeringsskifte i september 2006.
Efter att ha följt fp:s partikongress som var i helgen, kan jag inte hålla med dig i din analys. Själv har jag funnit att jag inte längre har några problem med att komma överens med vare sig kristdemokrater, folkpartister eller centerpartister, tvärtom. Centerpartiet och Folkpartiet har tidigare sneglat på socialdemokraterna för att utforma sin politik, vilket har varit bra för socialdemokraterna, då C och Fp kunnat vara lämpliga samarbetspartier.
Idag ser inte situationen ut sådan längre, och jag såg med glädje hur Fp röstade ner solidaritetsfonder och andra socialistiska idéer, vilket tyder att vi ser en ny borgerlighet växa fram, som har egna visioner och idéer. Moderaterna har alltid haft en liberal och en konservativ flygel, liksom kristdemokraterna har sina mera liberala och konservativa flyglar, och det intressanta är att i våran vision för hur Sverige bör reformeras, står vi varandra oerhört nära. Vi kommer dock förbli fyra partier och alla frågor kommer vi inte vara eniga i, men vi har idag en gemensam grund att stå på, vilket de borgerliga egentligen aldrig haft.
Jag hoppas förstås att du har rätt.
Skicka en kommentar