Kan Turkiet bli demokrati?

Det börjar ta emot. Den turkiska primiärministern Recep Tayyip Erdogan har reformerat Turkiet och fått landet att närma sig väst USA och EU. Sedan kalla kriget, då Turkiet valde att ta sida mot socialismen, har samarbetet varit gott mellan Turkiet och väst.

Trots att Turkiet motsatte sig invasionen av Irak, i rädsla för att kurderna skulle kunna bli starkare, så har turkiet varit en god samarbetspartner och bevarat de goda relationerna med det demokratiska väst, och varit neutrala till diktaturerna i Mellanöstern. Sedan Erdogans parti, AKP, tog hem segern 2002, har han rest världen runt och förklarat sig vänligt inställd till en turkisk demokratisering, tagit avstånd från islamister och talat sig varm över ett medlemskap i EU.

Erdogan har reformerat samhället genom att slå mot korruptionen, sträva mot ekonomisk stabilitet, förändringar i välfärdssystem, och sett över sin utrikespolitik. Man har välkomnat amerikanska investeringar i landet, samtidigt som man har sökt samarbete med grannländerna i Mellanöstern, både ekonomiskt och politiskt.

Sedan 11:e september har saudiska affärsmän flyttat pengar från bankonton i USA och uppskattningsvis 200 arabiska företag har flyttats till Turkiet sedan 2003. Enbart under de sex första månaderna under 2004 steg andelen Mellanöstern-baserade företag i den turkiska ekonomin med 50 procent. Så långt är allting bra.

Orosmoln har dock börjat skönjas på den turkiska himmelen. Hittills har Turkiet haft en sekulariserad tradition. Huvudbonader och huvuddukar för kvinnor har varit förbjudna på universitet och offentliga arbetsplatser. AKP har försökt att lyfta dessa förbud, men fått nej av turkiska Högsta domstolen, pga. att det anses strida mot konstitutionen. För att AKP skall få sin vilja igenom, har parlamentets talesman, Bülent Arinq varnat Högsta domstolen för att fortsätta gå emot AKP, då man i sådana fall inte skulle ha något emot att avskaffa Högsta domstolen. Erdogan självt har valt att agera i det tysta. Han har lagt ett förslag som innebär att den mandatperiod som domarna sitter på skall sänkas, så att AKP kan tillsätta yngre kandidater ur det egna partiet.
Erdogans AKP har också nyligen utfärdat arristeringsorder på tecknare som gjort satirteckningar på Erdogan samt kritiserat partiet.

En personlig vendetta utspelas också mellan Erdogan och en av Turkiets affärsmän, Mustafa Süzer. Erdogan var inte vän till Süzers pro-amerikanism. Süzer utökade den turkisk-amerikanska handeln med 350 procent då Erdogan var borgmästare i Istanbul. Erdogan krävde att Süzer-gruppen skulle riva ner Süzertornet i centrala Istanbul, med motiveringen att tornet var fyra våningar för högt, vägrade Süzer. Den turkiska vänstern, Demokratiska vänsterpartiet, förstatligade all bank- och affärsverksamhet under sin tid vid makten. Erdogan har upphävt dessa politiska ingrepp i den turkiska ekonomin, men behållt kontrollen över bank och bankfilialer tillhörandes Süzergruppen. Högsta domstolen har ogiltigförklarat detta handlande, men Erdogan har vägrat lyssna på domstolen.

I protest har den f.d. presidenten Süleyman Demirel börjat bygga en politisk koallition, som motstånd gentemot den lamslagna oppositionen och den rikting AKP har tagit. I gengäld har staten tagit över Demirels broders tillgångar.

Erdogan kan tala sig varm om demokrati retoriskt, men praktiskt är han ingen anhängare av den, tvärtom. En oberoende Högsta domstol och en oberoende lag är nödvändig för att det demokratiska samhället skall uppehållas. Turkiet har en lång väg kvar och det vore olyckligt om man vänder skeppet nu, när man är så nära.