Politik när det är som roligast

Att besöka SSU:s hemsida kan vara riktigt underhållande emellanåt. Här är några av kommentarerna;

"SSU är i Almedalen för att visa högerledaren och hans pakt att valrörelsen har börjat på allvar.
Därför fick moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt idag möta mängder av unga socialdemokrater som manifesterade utanför ett seminarium där högerledaren skulle delta."

Här nedan är en bild från denna storslagna kampanj som samlade "mängder" av SSU:are. De övriga som var på platsen kanske "råkade" bli medlemmar?


Mängder av SSU:are?

Här nedan följer en kommentar angående moderaterna som är riktigt festlig;

"Ny styling gör inte moderaterna till ett arbetarparti. Med moderaternas förslag om sänkt a-kassa ned mot 60 procent så tvingas en arbetslös som tidigare hade en lön på 16 000 kronor i månaden att acceptera jobberbjudanden på lönenivåer under 10 000 kronor annars dras a-kassan in."

Det som är den moderata politiken är alltså den, att om man förlorar ett arbete och inte söker nytt arbete, så förlorar man a-kassan. Detta tycker SSU är fel. Det SSU vill ha är alltså detta, att om jag arbetar och tjänar 20 000 :- i månaden och blir arbetslös, skall jag förvänta mig att få lika hög ersättning i arbetslöshet som innan, utan att motiveras att söka nytt arbete. SSU visar själva upp att socialdemokratin i dag är partiet som vill ha människor i utanförskap, beroende av bidrag, medan moderaterna är det parti som vill ha människor i arbete. Det är bara till att tacka och ta emot, och det blir bara bättre;

"Vi vill att moderatledaren ska prata om var de 250 miljarder i skattesänkningar ska tas ifrån. För det är så mycket skatterna ska sänkas om vi ska nå EU-genomsnittet som moderaterna sagt att de vill. Vi vill att han tydligt ska deklarera att hur han tror att låglöneyrken som bärplockning ska skapa ett bättre och tryggare samhälle. Vi vill att han ska prata om hur sänkta ersättningar för sjuka och arbetslösa är en väg framåt för Sverige."

SSU bör nog lämna sandlådan för ett ögonblick. Alla har säkert hört talas om det moderata valfläsket att skapa 300 000 nya arbeten inom bärplockarsektorn.. eller? Är detta verkligen regeringspartiets ungdomsförbund? Barnsligare kommentar får man leta efter. Skattesänkningsnivåerna når man lätt. Socialdemokraterna skär ned på arbeten inom offentlig sektor när de skall spara. Det är sjukvård, skola, polis och försvar som får ta stryk när svångremmen skall dras. När moderaterna sparar, så ryker politiker, deras ersättare, ersättarnas ersättare och politiskt tillsatta byråkrater. Socialdemokratin, egoismens högborg, minskar aldrig på de sina. Det är du och jag som får gå när sossarna styr. Landstingen är Europas största arbetsgivare. Varje landstingspolitiker tjänar ca 49 000 :- i månaden. Gör vi oss av med dem och låter läkarna ta över sjukvården, gör vi inte bara en stor besparing. Vi får också en vård som fungerar, då inte karriärister inom partierna styr vården, utan läkarna själva tar över.
Kanske är det som så, att socialdemokratin kräver lika höga nivåer utanför arbete som man hade i arbete, för att de är rädda om sina egna höga löner? Den nya aristokratin upphör aldrig att förvåna.

Skulle vara intressant att höra SSU:s kommentarer kring det som ägde rum i Jönköping, och det som SSU kallar "låglöneyrken". Svensk arbetskraft var anställd hos NCC för 59 000 :- i månaden. Det ansåg byggnads vara för lite. De krävde istället 62 000 :- i månadslön. Skulle inte detta gå igenom, hotade de med att ta ut de anställda i strejk. Då fick den svenska arbetsstyrkan gå och in kom arbetsglada polacker. 59 000 :- är "låglöneyrke" det.
Sänkta ersättningar motiverar människor att söka arbete. Det skall löna sig att arbeta, inte att leva i utanförskap. Vem skall betala ett bidragsberoende samhälle? USA? Vi har redan höga utlandsskulder som det är.

"Om högerpakten som domineras av moderaterna skulle ta över regeringsmakten så skulle det vara den moderata politiken som kommer att dominera paktens regeringspolitik. Fredrik Reinfeldt har tydligt deklarerat att han vill se mer av pigjobb och bärplockare på arbetsmarknaden. Lägg till detta att detta säger han efter att ha varit på resa i Sverige för att uppleva och hämta intryck. Den relevanta frågan att ställa sig är naturligtvis: I vilken värld lever du Fredrik Reinfeldt och vilka människor har du träffat som vill leva på svältlöner?"

Det som "de hemska" Moderaterna vill införa, är avdrag för städhjälp. Det skulle gagna ensamstående föräldrar, som både skall arbeta och ha tid till barnen. Att få avdrag för att man tar in städhjälp leder till nya arbeten liksom till mindre belastning för ensamstående. I den värld vi som inte lever på skattepengar och fifflar med medlemssiffror lever i, så finns det redan städbolag som arbetar svart. Gör vi dessa arbeten vita får också staten in större skatteintäkter. Sådant vill naturligtvis inte SSU ha.
Det är roligare att sitta kvar kring sandlådan och tro att skattepengar växer på träd, istället för att uppmuntra människor som är i arbete.

Islamism

Åke Wredén, f.d politisk redaktör för Nerikes Allehanda, skriver på ledarsidan i dagens Borås Tidning att islamism är inspirerad av "högerextremism" och är "fascistisk". Facism är ett utslitet uttryck som används friskt av vänsterrörelsen så till den milda grad att själva innebörden av fascismen har gått förlorad.

Fascismen är en i huvudsak italiensk rörelse. Man har försökt att jämställa nazism med fascism, vilket är missvisande. Fascismen saknar den karakteristiska raspolitiken. Den motsätter sig dock parlamentarism. Styret är diktatoriskt och inspirerat av syndakalismen, då kooperativa branschsammanslutningar utser ledamöter i parlamentet.

Hyllandet av våldet och den romerska civilisationen står i fokus, vilket har inneburit att fascistiska stater (Italien) ofta har haft äventyrliga utrikespolitiker. Dock är drömmen att återupprätta Romerska riket, varför enbart medelhavsländer kan ha något egentligt intresse av ideoligin.

Fascismen är också mera "frihetlig" jämfört med nazism. Den är inte lika totalitär som nazism och kommunism då kyrka, byråkrati, monarki och militär förblir egna maktcentra.

Att således denna nya rörelse, islamismen, skulle vara "fascistisk" är fel. Bin Laden och al-Qaida sitter inte och drömmer om att återupprätta Romarriket. Det är inte därför som de bombar västvärlden. Den islamistiska ideologin är inspirerad av nationalsocialism. En företeelse som inte heller är en "högerextrem" rörelse, då den växte fram inom den tyska "arbetarrörelsen", ur det tyska arbetarpartiet. Om nazismens ursprung kan det vara intressant att återkomma till, men för att återgå till islamismen och varför det finns tydliga kopplingar till nationalsocialismen får man lyfta fram vad islamisterna vill åstadkomma.

Islamisterna strävar efter en "ren värld". De anser att det finns överlägsna, liksom underlägsna människor och klassar in människan därefter. Det finns också bara en enda sann väg att gå för att upprätta deras "utopi" och de som står i vägen måste elimineras.
Demokrati och parlamentarism är inte eftersträvansvärt. Istället skall världen styras av en ledare, en "ren ledare", vars ord är lag. Detta är grunderna.

De muslimer som inte följer "rätt lära", liksom kristna och andra "otrogna" och "lägre stående människor", förtjänar inte livet. Islamisternas tolkning av islam är den enda rätta. Ledaren som skall styra världen står Gud närmast och det han säger, är Guds ord, vilket är det samma som lag. Islamisterna vill tvinga på resten av världen sin ideologi med våld, och förhärligar samtidigt våldet, liksom de förhärligar våldsverkarna. Nazisterna förhärligade de som dog för den "rättfärdiga kampen". De blev martyrer. På samma vis agerar terroristerna.

Bin Laden och al-Qaida är därför en rörelse med kopplingar till nationalsocialism och inget annat.

Feminism

Roland P. Martinsson skriver återigen träffande kommentarer i dagens ledare i SvD. Kritiken riktar sig mot den strukturalism som påstås existera i Sverige, den s.k. "könsmaktsordningen".

"Strukturalismen är en notoriskt luddig och svårbegriplig tankeriktning med rötterna i hundra år gammal lingvistik. För ett knappt halvsekel sedan fick en fransk tänkare vid namn Claude Lévi-Strauss för sig att tänkandet också kunde tillämpas på kulturer.

Lévi-Strauss idé var att människor med nödvändighet tänker i motsatspar, exempelvis "rått och tillagat", "manligt och kvinnligt", "kultur och natur", och så vidare. Denna och andra egenskaper i vårt sätt att tänka ger upphov till mentala strukturer. Vi är inte medvetna om dessa strukturer, men de ligger inte desto mindre till grund för hur vi organiserar vårt samhälle.

Man skulle kunna säga att händelser i samhället därmed uttrycker en underliggande grammatik, på samma sätt som enskilda språkliga manifestationer uttrycker en språkets grammatik.
Förtvivla inte om det verkar ogenomträngligt: inom den seriösa filosofin är strukturalismen sedan länge avfärdad som en osammanhängande modenyck.

Dock, inom feminismen har Lévi-Strauss världsbild blivit mycket populär. Anledningen är givetvis att den tjänar ett syfte, nämligen att skapa ett oantastligt argument för att män generellt förtrycker kvinnor i ett samhälle där vi faktiskt inte ser särskilt många tecken på att så skulle vara fallet."

Roland är på god väg att bli min personliga favoit i den filosofiska och politiska debatten. Feminismens ideologi bygger på att det finns "strukturer" i samhället som "förtrycker", där manligt främjas och kvinnligt hålls tillbaka. Dessa strukturer anser feminister vara så pass slugt uppbyggda, att vi inte kan se dem med blotta ögat, MEN de finns ÄNDÅ.

När jag var yngre brukade "mystiska" och "osynliga" ting uppta det mesta av min fantasi, som femåring. Då kändes de till och med reella.
F! kanske borde rekrytera en ny "chefsideolog" från dagis?


Läs även tidigare inlägg;

Scyman attackerar Persson
Winberg - stanna kvar i Brasilien!
Feminism inspirerad av Nazism

Luxemburg röstade för konstitutionen

Luxemburg blir det trettonde landet i ordningen att ratificera fördraget om en konstitution för Europa. Tidigare har bl.a. Spanien, Österrike, Italien och Tyskland ratificerat fördraget. Spanien och Luxemburg är de enda av dessa länder som har haft folkomröstningar. Frankrike och Nederländerna hade sällat sig till skaran länder som ratificerat fördraget, om inte folket hade röstat nej.

I en sådan här fråga borde parlamenten föra över frågan till medborgarna och låta dem besluta. Hade regeringarna som ratificerat fördraget stöttat sina beslut på folkets egen önskan hade fördraget vunnit större legitimitet. Nu är det inte så. Bara Spanien och Luxemburg kan i det här avseendet sägas vara "berättigade" att faktiskt fullfölja sin ratificeringsprocess.
Av Luxemburgs 459 000 invånare valde 56,52 procent att rösta ja. Det borde vara glädjande för Jean-Claude Juncker, Furstendömet Luxemburgs premiärminister, som hotade med att avgå vid ett eventuellt nej.

Med Luxemburgs ratificering ställs frågan om fördraget på sin spets. Är det dött eller ej? Det går inte att ha en kompromiss på detta område, dvs. de som vill ha konstitutionen får den och de som röstar nej står utanför, då hela EU:s beslutsordning och ramsättning för verksamheten beskrivs i konstitutionen. Det blir två EU. Det fungerar inte. Det måste till en diskussion och ett beslut från EU hur man skall gå vidare.
Gör man inte detta måste fördraget betraktas som dött och det går inte att, som Göran Persson vill, ta hänsyn till de som röstade ja i Frankrike och Nederländerna.

Kommer inget klart besked från EU, när Storbritannien, Sverige, Polen, Portugal, Danmark och Irland lagt ratificeringen på is, måste den rationella utgången bli att börja om från början och dödförklara fördraget.

Nordkorea återupptar förhandlingar

Sedan ett år tillbaka har Nordkorea bojkottat förhandlingarna. Anledningen är att Nordkorea inte kunde ställa sig bakom ett avtal som enbart innebär att Nordkorea skall nedrusta sin kärnvapenarsenal och avbryta sin upprustning, liksom oron över Condoleezza Rice's uttalande om att Nordkorea var en tyranniets utpost i kriget mot terrorismen.

I dagarna är Condoleezza Rice på genomresa i Asien. Efter en öppen förklaring gentemot den nordkoreanska ledningen att USA ej ämnar attackera Nordkorea, liksom påtryckningar från Kinas utrikesminister Li Zhaoxing, återupptar Nordkorea sexpartssamtalen. Förutom Kina, USA och de båda koreanska staterna deltar även Japan och Ryssland i samtalen.


Condoleezza Rice

Förhandlingarna riskerar dock att haverera igen trots att Nordkoreas kärnvapenprogram i dag är det största hotet mot stabiliteten i Asien. Anledningen till detta är att både Kina och Sydkorea är rädda för att ställa krav på Nordkorea. Kina vill gärna se ett kärnvapenfritt Nordkorea och det bästa sättet att göra detta hade varit att hota avbryta transporterna av bränsle och livsförnödenheter, men det hotar Nordkoreas själva existens vilket kan leda till oroligheter utmed Kinas gränstrakter. Detta vill Kina undvika.

Sydkorea har också i och med sin nya politik gentemot Pyongyang, som inleddes 1991, strävat efter att blidka diktatorn Kim Jong Il i hopp om att återförena Korea.

Vad kan då USA och Rice göra? Att militärt attackera Nordkorea är omöjligt. Nordkorea har 70 procent av sin 1 003 000 man starka armé utmed gränsen gentemot Sydkorea liksom merparten av sitt stridsmateriell. Nordkorea besitter också 100 No-Dong missiler som kan attackera civila mål i Japan. Det enda som USA i det här läget kan göra, är att bittert inse att Nordkorea fortsätter vara en nation med kärnvapen, men man kan se till att de inte får användning för dem. I slutet av andra världskriget var inte Sovjet eller USA jämstarka parter. Hade USA attackerat Sovjet hade socialismen dukat under. Sovjets införskaffande av kärnvapen förändrade läget.

USA visste då var någonstans Sovjet hade sina kärnvapen. Sedan Israel attackerade Osirak reaktorn 1981 i Irak, har Nordkorea lyckats gömma sina anläggningar från amerikanska satteliter. Det USA lovat göra om Nordkorea nedrustar, är att bistå med förnödenheter samt bistå Nordkorea ekonomiskt. Kan man dessutom få regimen att öppna landet gentemot omvärlden, kan en fruktansvärd och grym tid åtminstone mildras för miljoner nordkoreaner. Det vore ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kan det också innebära slutet på världens i dag grymmaste diktatur, men det kan bara uppnås om förhandlingarna utfaller väl och om Kim Jong Il för en gångs skull visar en gnutta medmänsklighet. Man kan ju alltid hoppas.


Länkar:

American Enterprise Institue
Washington Times
Dagens Nyheter
Göteborgs Posten

Islamism i Europa

Detta är ett ämne som säkerligen kommer att diskuteras framöver. John F. Cullinan, på National Review belyser problemet i London och Europa efter terrorattacken.

"A less openly acknowledged cause for concern is deep disaffection among portions of Britain's Muslim population (about 2 million of 60 million Britons). A 2002 Daily Telegraph poll found that "one in five British Muslims feels little loyalty towards Britain." As for Osama bin Laden, the same poll found that 13 percent regarded his attacks against Western targets as justified, 11 percent had no opinion one way or the other, and 26 percent denied bin Laden's responsibility. It is from this particular subgroup that nearly all of Britain's homegrown terrorist suspects have emerged, including the group arrested last August and charged with plotting attacks in London as well as in New York, Newark, and Washington."

Universitet, förorter och moskéer i europeiska storstäder är rekryteringsbaser för islamistiska nätverk. Det rör sig om unga, redan övertygade islamister eller unga fattiga muslimer utan arbete och med krossade drömmar som utgör underlaget för rekryteringen. Ideologin är enkel, lika mycket som den är skrämmande. Amir Taheri skriver i The Times att;

"The ideological soil in which alQaeda, and the many groups using its brand name, grow was described by one of its original masterminds, the Pakistani Abul-Ala al-Maudoodi more than 40 years ago. It goes something like this: when God created mankind He made all their bodily needs and movements subject to inescapable biological rules but decided to leave their spiritual, social and political needs and movements largely subject to their will. Soon, however, it became clear that Man cannot run his affairs the way God wants. So God started sending prophets to warn man and try to goad him on to the right path. A total of 128,000 prophets were sent, including Moses and Jesus. They all failed. Finally, God sent Muhammad as the last of His prophets and the bearer of His ultimate message, Islam. With the advent of Islam all previous religions were “abrogated” (mansukh), and their followers regarded as “infidel” (kuffar). The aim of all good Muslims, therefore, is to convert humanity to Islam, which regulates Man’s spiritual, economic, political and social moves to the last detail.

But what if non-Muslims refuse to take the right path? Here answers diverge. Some believe that the answer is dialogue and argument until followers of the “abrogated faiths” recognise their error and agree to be saved by converting to Islam. This is the view of most of the imams preaching in the mosques in the West. But others, including Osama bin Laden, a disciple of al-Maudoodi, believe that the Western-dominated world is too mired in corruption to hear any argument, and must be shocked into conversion through spectacular ghazavat (raids) of the kind we saw in New York and Washington in 2001, in Madrid last year, and now in London.

That yesterday’s attack was intended as a ghazava was confirmed in a statement by the Secret Organisation Group of al-Qaeda of Jihad Organisation in Europe, an Islamist group that claimed responsibility for yesterday’s atrocity. It said “We have fulfilled our promise and carried out our blessed military raid (ghazava) in Britain after our mujahideen exerted strenuous efforts over a long period of time to ensure the success of the raid.” Those who carry out these missions are the ghazis, the highest of all Islamic distinctions just below that of the shahid or martyr. A ghazi who also becomes a shahid will be doubly meritorious."

Anledningen till att man attackerar Europa är alltså att Islam skall bli världsreligionen. Vårat sätt att leva, tänka och uppföra oss är "korrumperat" och "ogudaaktigt". Vi är de "otrogna" som måste utrotas om vi inte självmant går över till "den sanna läran". Anledningen till att Bin Ladens krig kommer till Europa nu, är att al-Qaida anser oss svaga. Vi är splittrade, sekulariserade och våran media hyllar terrorister och anklagar våra levnadsförhållanden och regeringar som grogrunden för terrorism runt om i världen. Med andra ord, Europas massmedia uppmuntrar terrorism. För att göra det ännu klarare, Europas vänsterpolitiker bjuder till terrorhandlingar. När Spanien drog sig ur Irak, visade man tecken på svaghet. I dag tror Bin Laden och al-Qaida därför att det enda som behövs är en knuff i "rätt riktning", genom en "chock" för att få Europa att be till Mecka. Nu är terrorn här.

Är det inte dags att Europa agerar? Att vi visar terroristerna att de inte kan segra här, att de valt fel slagfält? Eller skall vi agera lika undfallande som förr och låta den nya neo-nazistiska fundamentalismen med Bin Laden och al-Qaida i spetsen marschera nedför Champs-Elyssés? Glöm inte bort vem de vill utrota. Den här gången gäller det dig och mig...

G8 - mötet

Vad kom man egentligen fram till? Man skall öka biståndet med 50 miljarder dollar, liksom skänka tre miljarder dollar till Palestina för att främja freden i Mellanöstern. Exportstödet för jordbruksprodukter skall också avskaffas "vid ett trovärdigt slutdatum", samtidigt som teknisk utveckling för att minska bruket av fossila bränslen skall främjas.

Vad innebär detta för Afrika och fattigdomen? Inte mycket. Att skänka pengar hjälper bara för stunden. Biståndet borde istället vara i form av utbildning och att bygga upp infrastruktur. Det spelar ingen roll om man anlägger skolor och reningskraftverk, om det inte finns personal som kan underhålla verksamheten. Afrika behöver "know how", egen ekonomi och infrastruktur för att kunna fungera.

Det beslut som kommer få betydelse är avskaffandet av exportstödet. Det innebär att afrikanska jordbruksproducenter kan sälja sina råvaror utan att behöva dumpa sina priser och riskera sin egen överlevnad, pga. Europeiska prisdumpningar. Detta är ett steg i rätt riktning. Dock kvarstår betydande svårigheter och problem. Den europeiska marknaden är fortfarande stängd för afrikanska råvaror. Det skulle behövas handelslättnader även på detta område för att stimulera afrikansk ekonomi. Att det heller inte är fastställt något absolut slutdatum när exportstödet skall avskaffas underlättar inte heller.

Att satsa på annan teknologi för att minska användningen av fossila bränslen är positivt. Det hoppas jag Sverige tar till sig, som förbjudit forskning kring kärnkraft, trots att den i dag är den mest högeffektiva och mest miljövänliga energikälla vi har.

G8-mötet blev helt enkelt inte det som Afrika hoppats på. Ökat bistånd glädjer sig många åt, men det är bara pengar. När pengarna är slut, kan vi alltid ge mera pengar, men kan inte Afrika stå på egna ben, så blir det Europa som får hålla Afrika i gång. Det är ingen sund utveckling. Afrika måste få stå självt, lösa sina egna problem och klara sig själva. Det är dags att Europa lämnar Afrika och låta kontinenten välja sin egen väg att gå.

Länkar:

Göteborgs Posten
Expressen

Det finns sund media

Borås Tidnings, Expressens och SvD:s ledare visar på att det finns medmänsklighet i Sverige och att det är terroristernas ideologi och kamp gentemot den fria världen som måste bekämpas, och inte den fria världen som skall ge efter för terroristerna, den linje DN för. Expressen skriver bl.a. att;

"I London attackerade al-Qaida själva storstadens livsnerv, kollektivtrafiken i rusningstid. Fullständigt oskyldiga personer mördades och skadades i syfte att orsaka maximal skada på det brittiska samhället och straffa det för Irak och för kriget mot terrorismen.

Al-Qaida är en närmast neonazistisk organisation. Den har långt mycket mer gemensamt med Hitler än med Muhammed. Dess hat mot den liberala demokratin, mot judar, amerikaner och andra allierade har tydliga ekon i europeisk 1900-talshistoria. På samma sätt som Tredje rikets ideologer drömmer de om en ny och renare värld fri från den verkliga världens larm och smuts och de skyr inga medel för att nå dit. Och de inskränker på intet sätt sina ambitioner till Mellanöstern; även Europa är ett självklart missionsområde.

Al-Qaida rekryterar gärna soldater från studentkretsar i europeiska storstäder. De som utförde den 11/9 var teknologstuderanden från Hamburg. De som attackerade London i dag var rimligen bosatta i staden. Dådens omfattning och precision kräver lokalkännedom och lång planering. De utnyttjade det öppna samhällets alla friheter för slå till mot detsamma.

Det hot som al-Qaida står för måste bekämpas på många plan. Inget försvar utesluter något annat. De hot som totalitära stater riktar mot omgivningen kan hanteras med styrkebalans, isolering och ibland krig mellan arméer. Kriget mot terrorismen är mycket svårare. Det finns ingen stat att avskräcka, ingen regim att bojkotta, inga arméer att oskadliggöra, ingen part att förhandla med.

Men det är en helt nödvändig kamp."

Moderaten Johan Wennström har skrivit en debattartikel i dagens Expressen som mycket väl beskriver den rådande situationen och varför Sverige bör finnas på Englands sida, och inte längre stå frånvända och låtsas om att det regnar.


Utländska röster

National Reviews James S. Robbins, skriver bl.a. att;

"It is doubtful that these attacks will influence British policy, at least in any way favorable to al Qaeda or its ideological allies. Londoners are no strangers to terror attacks. According to the MIPT Terrorism Knowledge Base, there have been 126 terrorist incidents in London since the late Sixties, making it among the most targeted European capitals. (Note: There have been 309 attacks in Paris over the same period.) London has been attacked not only by the IRA, but also the Popular Front for the Liberation, Hamas, the Palestinian Islamic Jihad, the Abu Nidal Group, and now al Qaeda. Not to mention the Blitz during World War II. If Hitler's Luftwaffe could not break Britain's will, what chance do the terrorists have?"

Nile Gardiner, John Hulsman, Sarah Allison och Kathryn Cullom skriver på The Heritage Foundation att;

"By striking London, al Qaeda hoped to achieve a three-pronged propaganda success. First, it planned to disrupt the Group of 8 (G-8) meeting, a symbol of the most powerful Western leaders in the world. As is already clear, that aim has failed. Second, it hopes for the ‘Spanish effect,’ to alienate the British public from its government, as was so successful in Madrid. Here, too, the terrorists are bound to fail, for they have underestimated the strength and resolve of the British people."

Roger Bate på American Enterprise Institute skriver vidare;

"Londoners have been very tolerant of Muslim organizations and one hopes that this can be maintained amid the search for the evil-doers. Perhaps this tragedy will spur the leaders in Gleneagles to some good agreements and a new commitment to fight terrorism. But I am not entirely hopeful. We have had suitable commiserations, but where are the really strong statements on fighting terrorism from either Chancellor Schröder or President Chirac? They have an opportunity to show solidarity and they shouldn't blow it."

Nu är hög tid att visa beslutsamhet och enighet gentemot terrorism. Vill vänsteranhängare låta terrorister och terrorist-kolaboratörer verka fritt i Europa, så får det stå för dem. Vi andra som värnar demokrati och frihet bör sluta upp bakom England och USA och hjälpa till i kampen mot terrorism innan flera oskyldiga människor sprängs i luften.

Terror i Europa - dags att agera

Folkpartiets politik har jag aldrig känt mig speciellt lockad av, men Lars Leijonborg är dock den bästa partiledare Fp haft. I går visade Fp stake under sitt Almedalsanförande. De presenterade konkreta förslag och åtgärder för att höja beredskapen för terrordåd. Detta skall göras genom ett ökat samarbete mellan polis och militär vid terrorhot samt ett inrättande av ett nationellt underrättelsecentrum, men också att polisen skall få större möjligheter till avlyssning och infiltration av terrorceller. Att vi i Sverige har terrorceller vet vi sedan lång tid tillbaka. Vänsterkartellen har alltid argumenterat emot något sådant och det gjorde man likdant i går. Argumenten var att "om vi skulle genomföra Leijonborgs förslag så skulle det öppna samhället slutas och då har terroristerna vunnit." Är det då bättre att vi låter det ske, även i Sverige, och först då agera? Nej, vi skall vara förberedda. Vi måste sluta upp med att vara naiva och tro att vi inte kan råka ut för något liknande. Ingen kan förutse något sådant.



Vi behöver helt enkelt en ny utrikespolitik. Vi kan inte hålla oss utanför och titta på medan det smäller runt om i världen. Inte undra på att terrorister som Bin Laden och förtryckare som Saddam Hussein tycker Sverige är ett "bra" land.
Här kämpar politiker aktivt mot våran egen kultur, unga vänsteraktivister hyllar terrorister och massmördare liksom protesterna riktas mot det svenska folkets egna sätt att leva. Vi bör sluta upp med den fria världen och visa att vi inte tolererar terror. Att vi inte tolererar att civilia oskyldiga människor slaktas ursinningslöst av bomber för en ren idiotis skull. Men tyvärr, detta är Sverige. Så här skriver exempelvis Wilhelm Agrell i DN-debatt;

"Kriget mot terrorismen, den krigsförklaring som 2001 markerade början på ett frontlöst och ändlöst världskrig, har inte varit en framgångsrik strategi. Tvärtom har den på ett förödande sätt spelat hänsynslösa motståndare i händerna. Det världssamfund som efter den 11 september 2001 slöt upp bakom USA står i dag splittrat efter den amerikanska invasionen av Irak 2003, en invasion och ockupation som förmodligen mer än någon annan enskild händelse underlättat rekrytering till islamistiska terrorgrupper och öppnat nya arenor för terrorattacker.

Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna."

Med andra ord, när två jumbojet flög in i WTC och dödade närmare 3 000 amerikaner borde USA agerat genom att... inget göra alls...
Det är alltså kriget mot terrorismen som agerat som katalysator. Att terror gentemot USA, Israel och Storbritannien även förekom innan dess, det tycks gå opasserat förbi. Dessutom, Wilhelm, var det verkligen USA som förklarade krig mot terrorismen? Var det inte som så att USA befann sig i krig i samma stund som 3 000 amerikaner dödades? Jag hoppas vid Gud att Wilhelm Agrell inte står i närheten vid makten om något liknande händer i Sverige, därför att Wilhelms lösning på terrorproblemet är denna;

"IRA:s terror kunde till sist bekämpas effektivast vid förhandlingsbordet."

Vi skall FÖRHANDLA med mördarna! Är vi verkligen så naiva i Sverige? Om det skulle ha varit 3 000 svenskar som hade dött, skulle vi då sätta oss ner och förhandla med med terroristerna, kompromissa med dem och gå med på deras förslag?!

En liknande stil håller DN:s ledare. Det är inte terroristernas fel. Det är västvärldens sätt att leva och förhålla sig som är felet. Vi får helt enkelt "skylla oss själva". DN:s meddelande till britterna är kort; "Sorry guys, but you had it coming".

Nej, tacka vet jag Leijonborg. En dag som denna är han den enda som kan bevara en gnutta stolthet över man är född svensk.

Ulvskog ryter till

Marita Ulvskog attackerade idag Moderaterna i Almedalen på klassiskt socialdemokratiskt manér. Hon ville prata om "arbetarklass" och menade på att Moderaterna ville skapa en ny "underklass".

"Om den nya arbetarklassen är läkare och direktörer, vad är då direktörens subventionerade hushållshjälp?"

Att socialdemokraterna ser ner på vissa typer av arbete är ingen nyhet. Att socialdemokraterna fortfarande vill framstå som ett arbetarparti är heller inget nytt. Socialdemokraterna har aldrig sett städarbete eller s.k. "MacDonalds jobb" som "riktiga jobb". Dessutom måste Moderaterna föra "dolda syften" med sin politik. Moderaterna måste helt enkelt på ett eller annat sätt försvara "de rika".
Tyvärr Marit, men så är inte fallet. Att människor är i arbete, oavsett om det är på MacDonalds eller som VD på Ercisson, innebär en insats för rikets ekonomi liksom för sig egen skull. Sådant är hedervärt och skall uppmuntras. Skattesänkningar och reformer riktas också till de som tjänar minst och till de som är mest utsatta i dagens samhälle, i moderaternas politik. Detta är grupper som varit lågprioriterade inom socialdemokratin. Människor i arbete, människor som har det svårt, har fått det än värre. Lönen räcker inte till, samtidigt som det blir allt svårare för företag att stanna kvar i landet och jobben minskar.
Ulvskog gick därför ut och lovade "tusentals nya jobb" i offentlig sektor, men hon sade inte hur dessa jobb skall komma till.

Socialdemokraterna är i problem. Detta artilleri brukar komma först i slutet av valrörelsen för att skjuta hål på borgerligheten. Då brukar Moderaterna få ta smällen ensamt. Situationen i dag är annorlunda. Det är fyra enade borgerliga partier som tidigt gått ut och satt press på vänsterkartellen, en kartell som dras med svikande oppinionssiffror. Att dra till med stora trumman redan i dag då valrörelsen inte på långt när befinner sig i något slutskede visar på hur pass svårt trängda socialdemokratin är. Att borgerligheten inte heller tagit åt sig något nämnvärt, visar att det finns en enighet och en tydlighet i vad man vill, nämligen att förbättra Sverige och bilda gemensam regering.

Kommer borgerligheten att hålla ut med en enad front? Inget som visats hittills tyder på svaghetstecken. Håller borgerligheten ut hela vägen och är eniga, kommer man lyckas rida hela vägen och nå regeringspositionen för att föra den politik som Sverige är i behov av.

Ohly bemöter kritiken

De som väntade sig överraskningar blev dock besvikna. I en debattartikel i GP idag, klargjorde han för sina synpunkter. Det som vänsterkartellen brukligt gör när oppinionen sviktar är att skylla ifrån sig. Socialdemokraterna skyller på media så fort det inte går vägen. Vänsterpartiets Lars Ohly beskriver sitt parti som ett rebelliskt parti, och då kan det vara som så att kritik kan komma ifrån "storkapitalismen". Problemet är bara att Ohly inte utmanar regeringsmakten för att få till stånd en förändring. Han ämnar samarbeta med socialdemokraterna. Så rebelliskt...

Det Ohly presenterade var klassiska mantran och inte någonting nytt, att Vänsterpartiet fortfarande är samma typ av parti. Problemet för Ohly är bara detta att ledande feminister och gröna företrädare lämnat partiet. Vänsterpartiet har således blivit alltmer avskalat. I dag finns bara klasskampen kvar för Ohly. Kritiken som avhoppade medlemmar lämnat om toppstyrning och "nykommunism" tycker Ohly således är obefogad.

Frågan är bara varför medlemmar fortsätter att lämna Ohlys parti och upplever samma sak, nämligen ökat centralstyre, utrensningar och sluten debatt. Att Ohly själv kallar sig för kommunist gör inte saken bättre. Det vi ser idag är ett Vänsterparti som är på väg att tappa sin roll i Sverige. Feminismen har varit hårt utsatt sedan fundamentalism och bokstavstrogenhet avslöjats, samtidigt som klassklyftorna har ökat i Sverige under Vänsterkartellens styre. Kommunismen har varit död i svensk debatt sedan 1989.
Vilken roll kan då Vänsterpartiet fylla? Jag kan inte se någon plats för Vp. Den gröna linjen går fortfarande att debattera, även om den är svag. Här finns dock redan Mp etablerat. Att medlemmar som kallar sig "förnyare" därför lämnar Vp för Mp är inte märkvärdigt. Ohly får helt enkelt finna sig i att flera avhopp med all förmodan är att förvänta och att socialismen inte har några lösningar på Sveriges problem.
Vänsterpartiet är på utdöende.

Bush tackar Danmark för stödet

Under George W Bush besök i Danmark tackade Bush Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen för den danska militära insatsen i Afghanistan och Irak, erfar Fox News.

Att ett nordiskt land stöder USA i kriget mot terrorism och fundemantalistisk islamism får kritik både av människor i Danmark, som i andra nordiska länder. Detta finner jag märkligt. Mellanöstern och Afrika närmar sig alltmera en öppnare attityd. I Libanon har druser, muslimer och kristna enats och Syriens grepp över landet förminskats sedan de Syrienvänliga förlorat i parlamentsvalet. Libanon har lovat avveckla kärnvapen, USA:s påtryckningar på Sudan har inneburit att folkmordet på icke-arabiska folkgrupper upphört och regeringen har börjat medla med rebellgrupper, liksom NATO har en militär styrka på plats för att upprätthålla fred och förhindra fortsatta övergrepp. Israel och Palestina har aldrig varit närmare en fredlig lösning som nu och Yemen har tagit sina första stapplande steg mot demokratisk reformering. Att inte fler länder ställer sig bakom en sådan utveckling är märklig. Den danske statsministern Rasmussen säger i en kommentar angående protesterna kring Bush, att;

"President Reagan som var väldigt impopulär i Europa anses numera ha haft en stor betydelse fär utvecklingen i Östeuropa. Under Bush har utvecklingen i Mellersta Östern gått i demokratisk riktning", enligt DN.

Kommer Bush omvärderas i historieböckerna? Det är inte omöjligt. På samma vis som Reagan lyckades befria östra Europa från kommunistiskt förtryck, kan delar av den muslimska världen komma att befrias från fundamentalistisk islamism, ett hot som är överhängande för den fria världen om den får fortsätta att växa ohämmat. USA har försvarat Europa och vårat levnadssätt tidigare och gör så nu igen. Att Danmark stöder USA i kampen är bra, men jag tycker det är beklämmande att inte flera länder i Skandinavien såväl som i Europa ställer sig bakom en process som innebär ökad frihet för miljontals muslimer.

Italienare kräver liren åter

Lega Nord har samlat på sig 100 000 namnunderskrifter med krav på att Italien återinför liren som valuta. Välfärdsministern Roberto Maroni, räknar att ha nått de 500 000 underskrifter som behövs för att få till stånd en folkomröstning i frågan innan årskiftet, enligt SvD.


Roberto Maroni

Skulle det bli en folkomröstning och Italien lämnar euro-samarbetet, är EU:s kris långt från över. Att Sverige valde rösta nej till euron framstår alltmera som det mest fönuftiga val man kunde gjort.

Schyman attackerar Persson

I Almedalen attackerade F!:s representant, Gudrun Schyman, statsminister Göran Persson för att inte regeringen försvarar feminismen.

Sedan Ireen von Wachenfeldt, ordförande i ROKS, fällde uttalandet att "män är djur" har feminismen attackerats och debatterats. Att en debatt kring feminism och avslöjanden kring den gjorts, faller inte Schyman i smaken. Feminismen får uppenbarligen inte kritiseras. Schyman vill att regeringen skall försvara analysen kring könsmaktsordningen, dvs. att män misshandlar kvinnor för att visa makt. Att det rör sig om störda individer, och inte om något kollektivt massivt våld, tycks inte vara Schymans melodi, vilket redan visar på vilken inhuman hållning F! kommer ha.

Avhoppen från ROKS anser hon vara en följd av att kommuner skall ha hotat organisationen med indragna bidrag, och inte jämförelsen mellan män och djur.

Att Göran Persson inte går ut och försvarar feminismen och könsmaktsordnings-analysen, när det visats att den inte bara har brister, utan är direkt felaktig, visar bara på sunt förnuft från regeringen i den här frågan, men också den radikala hållning som Schyman har.

Med en sådan start, skall det bli intressant att se vilka förslag och idéer F! presenterar i höst.

Säga vad man vill om Sharon men...

Ingen israelisk ledare har gjort större insatser för att få till fred och stabilitet mellan Israel och Palestina. De palestinska och israeliska ledarna har mycket blod på sina händer, samtidigt som folket i de båda länderna börjar tröttna på våldet. Därför måste fred komma till stånd.

Den planerade utrymningen av israeliska bosättningar från Gaza är således välkomna, trots problemen som uppstod i bosättningen Gush Katif då palestinier, israeliska bosättare och israelisk militär drabbade samman.

Det krävs dock ett närmande från båda håll. Korruptionen och stödet av terrorism måste upphöra i Palestina. De palestinska myndigheterna måste bli mera restrektiva och beslutsamma i sina strävanden till att utrota terrorismen. Samtidigt måste FN upplösa UNRWA och resolution 194.

Resolution 194 innebär att alla palestinier skall ha rätten att återvända hem till Israel. Frågan är bara, vilka skall då bo i Palestina?
UNRWA bildades också för att enbart hantera palestinska flyktingar. Problemet är att UNRWA har gjort så att flyktingskapet ärvs från föräldrar till barn. Oavsett om man är bosatt utomlands, t.ex. i Sverige, är de fortfarande flyktingar liksom dess ättlingar kommer bli flyktingar för all tid och evighet. Således fortsätter antalet palestinska flyktingar att öka. UNHCR har tvärtemot UNRWA under lång tid sett andra lösningar för palestinierna. 1959 presenterade Dag Hammarskjöld en plan för hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas på tio år, från 1960 till 1970. Hans lösning var att de oljeproducerande arabländerna som hade ett överskott på pengar och starkt behov av arbetskraft skulle kunna ge de palestinska flyktingarna medborgarskap och en ny start i livet. UNRWA sade nej. UNRWA:s enda tänkbara lösning är att palestinierna skall återvända hem. Problemet är bara det att då behöver Palestina inte finnas till, samtidigt som Israel och statens judiska karaktär upphör. FN har satt käppar i hjulet för fredsprocessen, som måste avvecklas snarast.

Närmar man sig dessa lösningar, genom att avskaffa resolution 194, UNRWA, bosättningarna och bekämpa terrorismen så kommer man kunna nå en fredlig uppgörelse om en tvåstatslösning. De första stapplande stegen har tagits. Nu gäller det att hänga på.

G8 mötet och Afrika

G8 mötet ställs inför en rad svårigheter att reda ut. Ett av de stora problemen är Mugabe och hans marxistiska diktatur i Zimbabwe. Australien och Nya Zeeland vill sätta press på Mugabe och Zimbabwe. I ett gemensamt uttalande sade den australienske utrikesministern Alexander Downer, och hans nyazeeländska kollega Phil Geoff att;

"Den zimbabwiska regeringens fortsatta ovilja att respektera demokratin och de mänskliga rättigheterna måste bli föremål för ett kraftfullt agerande från det internationella samfundets sida", enligt DN.

Enligt FN har över 200 000 människor förlorat sina hem i "Operation bort med skräpet", som inleddes för sex veckor sedan. Tusentals enkla bostadshus och gatustånd har rivits. Operationen har dock inget att göra med att man vill riva någon "slum", utan att helt enkelt straffa de som röstade på oppositionspartiet MDC, som hade sitt starkaste stöd bland just stadsbefolkningen. Det som Australien och Nya Zeeland vill få till stånd är en bojkott av Zimbabwe i alla idrottsliga sammanhang, få dem uteslutna från Internationella Valutafonden (IMF) samt uppmana Zimbabwes grannländer (framför allt Sydafrika) att sätta press på Mugabe och få honom att respektera mänskliga rättigheter.

Sydafrika måste ta ansvar för södra Afrikas utveckling. USA och Europa måste släppa Afrika. Nu är det hög tid att Afrika får börja klara sig självt, och sluta vara biståndsberoende. Thabo Mbeki målade upp en vision för Afrika redan 1996, då Sydafrika fastslog sin nya grundlag, att Afrika skulle vara en välmående och fredlig kontinent, fri från konflikter och ekonomiskt starkt till att kunna klara sig självt i den globala konkurrensen. Hans förslag inför G8 mötet har enbart en ljuspunkt för Afrika, nämligen kravet på handelslättnader. Skuldlättnader och ökat bistånd kommer enbart innebära att afrikanska länder plötsligt får kredit att kunna börja låna igen, liksom bistånden inte löser de egentliga problemen, nämligen AIDS, fattigdom och svält. Afrika behöver bygga upp en egen infrastruktur och ekonomi. Bistånd och skuldlättnader riskerar enbart spä på fattigdomen i Afrika.

Mbeki har dessutom varit förnånasvärt tyst i frågorna kring Zimbabwe och AIDS, vilket är Afrikas idag största problem. 25 miljoner människor är HIV-smittade och 11 miljoner barn har förlorat sina föräldrar. Mbeki måste lyfta dessa frågor inför G8 mötet och komma till stånd med något reellt för att få fart på Afrika. Gör han inte detta, riskerar Afrika fortsätta leva i fattigdom, med korruption, ofria val och inbördes konflikter.


Se även;

Africa's Great Leap Forward

Politisk strid blossar upp i USA

Sandra Day O'Connor har sagt att hon är villig att träda tillbaka från sin post i USA:s Högsta domstol för att spendera mera tid med sin make. Hon blev utnämnd av Reagan 1981. Då var hon en moderat konservativ, men med åren blev hon alltmindre sina ideal trogen.


Supreme Court Justice Sandra Day O'Connor.

Hennes avgång öppnar för politisk strid i USA. Det är Högsta domstolen som avgör i konstitutionella frågor, och just nu är abort- och homoäktenskaps frågorna heta i USA. Demokraterna och abortföreträdarna är rädda för att Bush skall utse en domare med en mera konservativ syn, medan de konservativa hoppas på att just detta blir fallet.
Vita husets talesman Scott McClellan sade till Fox News att han "hoppas att demokraterna inte gör en utnämning till Högsta domstolen till en kontroversiell politisk affär." Det är dock högst troligt att det blir en bitter strid mellan Republicans och Democrats.

Ett fast beslut väntas inte komma från Vita Huset förrän president Bush kommer tillbaka från G8 mötet i Europa, men min fromma förhoppning är att Bush får igenom ett förslag till en mera konservativ domare för att förankra att traditionella västliga värderingar fortsätter försvaras i USA.


Länkar:

Fox News
Washington Times

"Det är inne att vara konservativ"

Det skriver Roland Poirier Martinsson i dagens ledare i Svd.


Roland P. Martinsson

"Tre tecken syns på att det har skapats utrymme för ett svenskt konservativt parti.
Känslan av en ödesbestämd utveckling i många sakpolitiska frågor är borta. För några år sedan trodde nog de flesta att vägen mot delad föräldrarförsäkring var utstakad. Formerna var osäkra, men var det skulle sluta stod klart. Så är det inte längre. Etablissemanget kommer att stöta på ett kraftigt motstånd när saken väl ställs på sin spets - och utgången är inte alls given.

Samma förskjutning märks på område efter område. Integrationspolitiken framstår som ett ingenjörsmässigt misslyckande. Utbildningspolitiken, byggd på ideal om kritiskt tänkande och kreativitet, ifrågasätts till förmån för en skola som sätter normer och inlärning i centrum. Bidragssamhället och skattesystemet granskas, inte av tekniska skäl, utan på moraliska grunder. Avpersonifieringen av barn- och äldrevården möter växande kritik. Äktenskapet har åter hamnat i debatten. Bioteknikens framsteg visar farorna med en teknifiering av människolivet. Sjukvårdens struktur framstår som förlegad.
Gemensamt för diskussionerna är att de mindre gäller detaljer och problemlösningar och mer handlar om själva förutsättningarna för politiken.

Det andra tecknet finns på ekonomins område. Socialismen har dött och den renodlade liberalismen har allt färre anhängare i vetenskapliga kretsar. I stället fokuserar nationalekonomerna på vilken betydelse institutioner, kulturer, psykosociala mekanismer och värderingar har för ekonomin och samhällets sociala strukturer. En sådan teoretisk förskjutning erbjuder ett viktigt kitt för en konservativ politik.

Slutligen har det hänt något inom den svenska kulturen. När Linda Skugge faller ut mot äktenskapsbrytare, när Natalia Kazmierska utnämner Vatikanen till vår tids Woodstock och hyllar
småborgerliga Annika på bekostnad av Pippi - då borde det gå kalla kårar längs ryggraden på vänsterliberaler inom alla partier.
Det är i dag möjligt att vara konservativ, 28 år och cool i Stockholms innerstad. Att vara wild and crazy på After Darks premiärfester uppfattas som lika rock ´n roll som Gudrun Schyman på rejvparty. Kravlöshet är ute. Det är den yngre generationen som säger till sina föräldrar att klippa håret och skaffa ett riktigt jobb."

Personligen är jag beredd att ge Roland rätt. Det blir alltmera tydligt hur dagens förda politik misslyckats. Socialism och liberalism är inte svaret på de problem vi står inför. Att vara konservativ har helt plötsligt fått betydelsen av att vara rebell och "inne". Tendenserna går åt samma håll även utrikes. Det visas på såväl motståndet gentemot politiskt skapade system, likt den folkliga kritiken gentemot EU, de socialistiska regeringarna och de enorma välfärdssystemen. Förhoppningsvis kan vi se ett Europa som vänder båten, bort från en socialistisk inhuman politik, och styra skeppet mot traditionalism och återknyta till det europeiska hjärtat, nämligen den europeiska traditionella kulturen med marknadsekonomi, kristenhet och ett försvar till människans naturliga institutioner.

Låt Ohly sitta kvar som partiledare!

Avhoppen inom Vänsterpartiet fortsätter. I dag erfar DN att Dan Gahnströms kollega från Uddevalla i Bohuslänsdistriktet, Frida Fjellman, lämnar partiet. Hon behåller dock sin post i kommunfullmäktige, men som politisk vilde.

Fullmäktigeledamoten Mats Ekelund i Region Skåne och i Höganäs kommun, kallar sig också numera politisk vilde, enligt DN.

Mats Ekelund lämnade partiet eftersom han anser att det numera enbart är till för dem som förespråkar "central styrning". Fjellman lämnade partiet pga. Lars Ohly. Hon "orkar inte längre försvara en partiledare som kallar sig kommunist."

Personligen måste jag säga att jag tycker om Ohly. Ingen gör Sverige och demokratin en större tjänst just nu, än att föra Vänsterpartiet(kommunisterna) i graven.

Tack Ohly och ett fortsatt lycka till!

"One more down, several still to go"

Ännu ett avhopp har drabbat Vänsterpartiet. Det är Bohuslänsdistriktets ordförande och tillika vänsterpartiets politiska sekreterare i Västra Götaland Dan Gahnström som lämnar Vänsterpartiet för miljöpartiet.

"Jag trodde vänsterpartiet skulle förbli ett parti där olika meningar skulle kunna finnas och där man med ömsesidig respekt för varandra skulle, liksom socialistisk venstre i Norge, kunna bli en samlande kraft för vänsterinriktningar av olika slag. I dag har jag förstått att det inte längre är aktuellt.

Den falang inom partiet som tagit över under Lars Ohlys ledning har gjort en storstädning i partiet och slängt ut alla som inte är av samma mening. Man har total kontroll över partiapparaten och därmed också makten. Det här handlar om ett kommunistiskt återtåg och det vill jag inte medverka till."

Dan Gahnström kommer istället börja arbeta för miljöpartiets riksdagskansli där han kommer handha politiska frågor rörande sysselsättning, gröna jobb och fackliga frågor.

Winberg - Stanna kvar i Brasilien!

Margareta Winberg är återigen igång och spyr ut sitt manshat, denna gång i den braslianska tidsskriften Veja.

"Svenskarna slår kvinnorna för att visa dem att de fortfarande bestämmer över dem, trots att de förlorat makten över kvinnorna utanför hemmet."

Det rör sig alltså inte om gravt störda individer i Winbergs värld. Det är ett sätt för män att visa makt över kvinnor, att "sätta dem på plats". Hon fortsätter även med;

"40 procent av Sveriges kvinnor har utsatts för våld jämfört med 11 procent av spanjorskorna."

En uppgift som förmodligen är hämtad från ROKS. Siffran har legat runt 3 procent för kvinnor och runt 4 procent för män de senaste åren. Förra året utsattes 3,3 procent av Sveriges kvinnor för våld, enligt den undersökning av levnadsförhållandena (ULF) som görs av Statistiska centralbyrån, erfar DN.


Margareta Winberg (s)

Den moderata riksdagsledamoten Sten Tolgfors lämnade in förfrågan till utrikesminister Leila Freivalds under fredagen, om regeringen står bakom Winbergs uttalande.


Sten Tolgfors (m)

"För en ambassadör finns inget utrymme för frispel. Antingen är uttalandet ett uttryck för en officiell svensk politik linje, och då får man klargöra det. Alternativt är detta ett allvarligt övertramp från en enskild företrädare. Jag hävdar att uppgiften för en ambassadör knappast kan vara att baktala
Sverige utomlands", säger Tolgfors till TT.

Denna inhumana människosyn som Winberg företräder får hon gärna behålla på sin ambassad borta i Brasilien.

Margareta Winberg, stanna kvar där du är, och kom inte hit igen.

En uppmaning till socialdemokratin

Gör Kjell Olof Feldt till partiledare! I gårdagens DN vill han ha ett skattetak på 40 procent och sänka arbetsgivaravgifterna. Äntligen en socialdemokrat som inte fastnat i den bokstavstroende socialismen, utan kan presentera faktiska förslag som kan ge arbeten. Kjell Olof Feldt inleder med;

"I denna artikel pläderar jag för en mer expansiv finanspolitik, med skattesänkningar inriktade på att främja en ekonomisk tillväxt som ger ökad sysselsättning och sänker arbetslösheten.

Utrymmet för en sådan politik skapas inte bara av den stora mängden arbetslösa eller undersysselsatta människor. Sverige har också en i ett historiskt perspektiv unik kombination av stark externbalans med stort handelsöverskott och lågt eller obefintligt inflationstryck som ger betydande svängrum för höjd ekonomisk aktivitet via lägre offentligt sparande. Om Keynesiansk politik någon gång ska prövas igen borde det vara nu.

Allt fler ställer frågan hur svenskt näringsliv ska förmås att skapa fler jobb och fler företag som ökar både produktion och sysselsättning. Den verkar inte vara alldeles lätt att besvara. I varje fall är det inte så enkelt som att ekonomisk tillväxt automatiskt ger fler jobb. Sverige har ju haft snart fem år av god tillväxt men var finns de nya jobben? Och samma fenomen syns i många andra länder. Ekonomspråket har uppfunnit en ny term, "jobless growth".

Jag gör inte anspråk på att sitta inne med hela svaret på frågan varför så många människor inte hittar ett jobb som de både klarar av och kan leva på. Men jag tycker mig se två grundläggande problem som måste lösas.

Det ena är att en mängd arbetsuppgifter inte blir utförda i vårt land därför att ingen vill betala vad de kostar. En konsekvens är att jobb flyttas ut ur landet eller rationaliseras bort."

Sunda och förnuftiga kommentarer. Kjell Olof, skulle inte socialdemokraterna lyssna på dig, så är du välkommen att hoppa i vattnet på den andra sidan.
Kom igen! Vattnet är skönt!

Bakslag

Igår sade Spanien ja till att låta homosexuella par ingå äktenskap och blir därmed det fjärde landet efter Belgien, Holland och Kanada att tillåta samkönade äktenskap. Man påstår att utvecklingen är i liberal riktning, men i själva verket är det en egalitärt socialistisk vändning som dessa länder har tagit. Man har fastslagit att äktenskap är en jämbördig rättighet.

I sakfrågan är det som så att äktenskapslagstiftningen inte alls är till för att staten ska manifastera folks kärlek, det får de göra själva eller i kyrkan, utan för att skapa stabila spelregler kring i första hand barnuppfostran, möjligen för att skydda en svagare part i en hushållsgemenskap. Ur detta perspektiv är det inte märkvärdigt att man har två skilda juridiska termer för heterosexuella och homosexuella giftermål, dvs. äktenskap och registrerat partnerskap.

Det är genom äktenskap, mellan man och kvinna, som familjebanden knyts.
Dessa politiska beslut är därför fel väg att gå.

Europa måste släppa Afrika

När kolonialtiden nådde sitt definitiva slut efter andra världskriget lämnade de europeiska kolonialländerna den afrikanska kontinenten i brådrasket, och så fick Afrika klara sig bäst det kunde. Resultatet blev inbördeskonflikter, vilket i sin tur har resulterat i massvält och massdöd. Afrika har sedan dess varit Europas skötebarn, som man enträget vägrat låta växa upp, mogna och sköta sig självt.

Europa och USA har idag fel inställning. Det spelar ingen roll hur välskötta, övervakade och organiserade biståndssystem man har till att ösa pengar över Afrika. Korruptionen, fattigdomen och svälten kvarstår.

Det Europa skall göra istället är att uppmuntra Afrika till att ta ansvar för sin egen utveckling. Genom att öppna gränserna och bedriva handel med afrikanska länder på lika villkor kan mycket lösas. Afrikanska länder saknar idag tillträde till den europeiska marknaden, samtidigt som Afrika drunknar i europeiska produkter. Att vi i Europa har tullar gentemot afrikanska jordbruksprodukter, samtidigt som vi genom subventioner gör våra jordbruksprodukter avsevärt mycket billigare, slår vi också ut afrikanska jordbruk. Var ligger rättvisan i ett sådant system?

Nej, Afrika måste släppas fritt och få stå på egna ben. Med andra ord; dags att sluta upp med biståndspolitiken och inrikta oss på att uppmuntra ett afrikanskt självförtroende och entreprenörsskap.

Ett slag för kärnkraften

Tidigare skrev jag om vänsterkartellens inkonsekventa miljöpolitik, och nu är det dags att lyfta detta ämne igen. Vänsterkartellen har alltid hävdat att USA och västvärlden är den stora miljöboven, vilket det ligger sanning i, det skall inte underskattas. Vi förbrukar oerhört mycket energi och förbrukar stora mängder miljöfarliga ämnen, men nu går dock USA och Frankrike i bräschen för att bättra på miljön, medan Europas miljöpolitik i allmänhet och Sveriges i synnerhet, snarare skapar mera problem för miljön.


George W Bush - Miljövän

Under George W. Bush besök vid kärnkraftverket Calvert Cliffs i Maryland, klargjorde han att USA behöver bygga ut kärnkraften. Detta för att minska användningen av fossila bränslen. USA får idag bara 20 procent av sin energiförsörjning från kärnkraftverk, medan Frankrike får ut 78 procent, bl.a. från deras nybyggda 58 kärnkraftverk.


Peter Eriksson - Förvirrad?

I Sverige gör man tvärtom. Istället för att satsa på mera kärnkraft, stänger man (i ren förvirring?) ner kärnkraftverk och importerar el från tyska kolkraftverk, som redan försurat 60 procent av de tyska skogarna, liksom importerar kärnkrafts-el från osäkra kärnkraftverk i Ryssland. "Det stora hotet" med kärnkraft, målar vänstern upp med avstamp i Tjernobyl. En olycka som orsakades av att man stängde av det system som skall kyla ner reaktorerna och varna personal vid överhettning, allt för att man skulle utföra ett experiment i reaktor fyra. Svensk kärnkraft är säker och, framför allt, vi är ingen socialistisk diktatur. Att en sådan olycka skulle inträffa i Sverige eller i något annat västland för den delen, är således minimal.

"Why we fight!"

I dagens National Review skriver Andrew C. McCarthy sina kommentarer kring Bush tal till nationen i natt. McCarthy skriver att;

"It was good to hear the commander-in-chief remind people that this is still the war against terror. Specifically, against Islamo-fascists who slaughtered 3000 Americans on September 11, 2001. Who spent the eight years before those atrocities murdering and promising to murder Americans — as their leader put it in 1998, all Americans, including civilians, anywhere in the world where they could be found.

It is not the war for democratization. It is not the war for stability. Democratization and stability are not unimportant. They are among a host of developments that could help defeat the enemy.

But they are not the primary goal of this war, which is to destroy the network of Islamic militants who declared war against the United States when they bombed the World Trade Center on February 26, 1993, and finally jarred us into an appropriate response when they demolished that complex, struck the Pentagon, and killed 3000 of us on September 11, 2001."

Detta är synpunkter som ofta inte framgår i den svenska debatten. Vänsterlandskapet inom svensk media är fast etablerat, och där råder uppfattningen att USA är av ondo, punkt. Att USA gick in i Irak, måste således ha lömska motiv, som att de är ute efter olja, eller tvinga på Irak amerikanska företag. Att det skulle vara i nationens intresse till självförsvar och i kriget mot terrorism finns inte i denna värld. SvD använder bl.a. två av de minst objektiva, och tillika vänsterdominierade amerikanska tidsskrifterna Washington Post och New York times som källor för att lyfta fram den "hårda kritiken" mot Bush. Att vänstern skulle motsätta sig vad än som inte var i deras linje, var väl knappast någon överraskning? Ej heller att demokraterna skulle rasa över Bush, men det som överraskar är den totala avsaknaden av kritisk granskning i svensk media.

Kan terroristerna verkligen segra?

Det tycks vara Lennart Pehrsons mening. I dagens DN skriver han att läget i Irak blir alltmera pressat för Bush och USA. Kan då terroristerna och våldet segra i USA och demolisera den pågående demokratiseringsprocessen och återuppbyggandet av Irak?

Nej, den bilden av Irak som presenteras via Svensk media är missvisande och falsk. Det är inget folkligt uppror som pågår i Irak. 80 procent av irakierna, framför allt shiter och kurder, motsätter sig våldet, men ävan sunnimuslimerna börjar tappa tålamodet. Det är inget nytt Vietnam vi ser i Irak. Den tydligaste trenden av detta är även att det har skett en förändring i Al Jazeeras rapportering från Irak, där man tidigare haft en 'vi' mot 'dom'-attityd, men har nu börjat kalla våldsverkarna för just våldsverkare och självmordsbombare. Enbart Europa håller fast vid att beteckna terroristerna som 'motståndsmän' och 'rebeller'. Attackerna mot amerikanska och irakiska mål utförs av utländska islamistiska fundamentalister tillhörandes nätverket Al-Qaida. Det inhemska motstånd som fanns samlat kring Muqtada al-Sadr och hans milis, finns inte längre kvar sedan vapnen inlämnats till amerikansk militär och Muqtada förlorade i det första irakiska demokratiska valet.



Avsättandet av tyrannen Saddam Hussein och demokratiseringen har kostat 1 700 amerikaners liv. Det som amerikanska soldater gjort i Irak, är inte att agera tyranner. De bilder som kablades ut i världen från Abu Ghraib-fängelset representerar inte den amerikanska armén. Det som den amerikanska armén gjort, är att ha byggt skolor, broar och gjort livet säkrare och friare för 25 miljoner irakier. Sedan dess har Europa talat varmt om demokratiseringsprocessen och hur viktigt det är att Europa hjälper till i Irak, vilket är välkommet. Europa har visat sig vara duktiga på att bedriva humanitärt arbete världen över och är vi flera som kan sätta käppar i hjulet för terroristerna, både frihetsvänner från EU och USA, blir det civila Irak både starkare och säkrare.

Frågan är bara; Var någonstans håller Europa hus?

Kommer EU att klara sig ur krisen?

John H. Makin är av den övertygelsen att EU inte kommer att gå under pga. de pågående kriserna som avlöst varandra på senare tid, men att Europas politiker definitivt behöver ta och fundera över vilken väg Europa skall gå och hur Europa skall se ut.



Att Italiens välfärdsminister; Roberto Maroni, vill gå tillbaka till Liren, liksom 54 procent av tyskarna vill ha tillbaka D-marken och många av de som röstade mot fördraget till konstitution i Nederländerna vill återgå till Gildet, tyder på en splittring inom EU, mellan medborgare och politiker.

Att dessa politiker heller inte kunde enas kring hur Långtids budgeten skulle se ut, är ytterligare ett tecken på splittring. Storbritannien vill inte slippa ifrån sina privilegier med att betala mindre av sitt BNP än andra EU-stater till Bryssel, liksom Frankrike inte vill mista de generösa bidragen till sitt jordbruk. Förhandlingarna kollapsade.

EU:s politiker är dock såpass envisa och hängivna Europaprojektet att dessa kriser inte kommer få stjälpa samarbetet. Dock kommer ett reformarbete att krävas av EU. Flera av de nu sittande regeringarna kommer med all sannolikhet att försvinna. De tyska kristdemokraterna segrade nyligen i socialdemokraternas rödaste fäste i norra Rhein Westfalen.
Detta kan mycket väl vara tecken på ett regimskifte inom EU, där de kostsamma, bidragsslukande, socialistiska systemen som byggts upp sedan andra världskrigets slut nedmonteras till förmån för ökad sysselsättning och ökad konkurrens inom EU.
Förhoppningsvis blir så fallet.

Även ECB och samarbetet kring euron behöver förändras. USA bildades 1776, men det var inte förrän 1913 som den första federala banken kom till. I Europa gick det på två år, från 1997 då de europeiska staterna samordnande sin ekonomiska politik, till införandet av euron i januari 1999. Har vi haft för bråttom?
Ja, jag anser detta. I USA är det inga problem att röra sig mellan stater och söka arbete, beroende på var det finns jobb, där det är högkonjuktur för tillfället. Steget att flytta från Sverige till Tyskland är dock betydligt mycket större. EU består av olika språk, olika kulturer och stater som har haft olika politiska mål med sin ekonomiska politik. Att samordna detta under två år, med stater som är mera liberala i sin uppfattning, mot stater som Tyskland och Sverige, som är mera Keynesianska, så skapas det skarpa kontraster. Finansministrarna som är satta att sköta det ekonomiska samarbetet är inte i första hand ansvariga inför ECB, utan för dess egna regeringar. Det är ett problem. Det skall vara ekonomer som skall sätta de ekonomiska målen, och inte personer på politiska mandat.

Att EU kommer rida ut ur dessa kriser och klara sig, är givet. Dock tror jag på att yngre generationer kommer att göra jobbet, som med ny inovation och nya sätt att se och lösa problem, kommer genomföra det reformarbete EU är i behov av.

SVT och Michael Moore

SVT skall visa Moore's dokumentärfilmer under sex kvällar i sommar. Att SVT kallar Moore för en dokumentärfilmare är beklagansvärt, då ingen i USA, inte ens den intellektuella vänstern, tar honom på allvar.

De konservativa har utpekat Moore som en "leftist", samtidigt som den amerikanska vänstern inte vill ha med clownen att göra. Moore säger sig vara en enkel man i sanningens tjänst, men i själva verket lever han ett flådigt rikemans liv, långt bortanför den vardaglige amerikanen.


Michael Moore

Kritiken av hans verk har han bemött på följande vis;
"How can there be inaccuracy in comedy?"
Det som Moore själv betecknar vara komedi, ser den amerikanska radikala vänstern och SVT vara "dokumentärt".

Anledningen till varför den amerikanska intellektuella vänstern avskyr honom, är inte bara för hans utsvävade rikemansliv, hans filmer har också drivit människor i USA åt höger, samtidigt som vänstern ser ut som en hög lögnare. För USA är Moore en pajas. I Europa i allmänhet, och för Sverige i synnerhet, anses han vara en dokumentärfilmare.

Det är hög tid att SVT blir objektivt i sin granskning av USA, och inte spelar vänsterextremister och anti-amerikaner i händerna.

Glad Midsommar!

Midsommar är en helg som ursprungligen firades vid sommarsolståndet.
Den har urgamla anor i Norden. Årets längsta dag var på hednatiden en viktig högtid, och vid kristnandet slogs den ihop med firandet av Johannes Döparens födelse 24 juni sex månader före Jesus.
Fr.o. m. första söndagen i advent 2003 används en ny evangeliebok i Svenska kyrkan. I denna föreskrives att "Den helige Johannes Döparens dag" firas den söndag som infaller närmast efter midsommardagen, vilket i år 2005 innebär söndagen den 26 juni.
Midsommardagen firas i Svenska kyrkan på den lördag som infaller under tiden 20 - 26 juni, i år 2005 den 25 juni. Denna dag är ägnad Skapelsen. Sommar och höst är växandets och mognandet tid i kyrkoåret. Från och med i år är det en självständig helgdag i Svenska kyrkans kyrkoår.
Midsommardagen har firats länge men ända fram till dess den nya evangelieboken togs i bruk angavs den med underrubrik till Den helige Johannes Döparens dag. Nu har vi två dagar i stället för en gemensam i kyrkoåret, midsommaren och Johannes Döparen har var sin dag.
Firandet av Johannes Döparens födelse den 24 juni är av gammal hävd inom kyrkan, sedan 400-talet.

Med detta sagt om midsommarfirandet återstår bara att önska en trevlig midsommar!

Leila Freivalds och Irak

Den 22 juni presenterade samtliga nordiska utrikesministrar en gemensam kommuniké i Svenska Dagbladet kring Irak och dess problem. Samtliga är eniga om att demokratiseringsprocessen bör fortsätta, men att Leila Freivalds, som företräder den regering som fördömde invasionen av Irak och störtandet av Saddam, i elfte timmen nu träder fram och vill hjälpa till i en demokratiseringsprocess hon först inte själv trodde på, är hyckleri.



De röda protesterna var massiva i riket och minskade inte i antal förrän irakiska glädjescener utspelades såväl på Bagdads gator, som här hemma i Sverige. Att Freivalds nu tycks ha tänkt om är positivt. Demokratiseringsprocessen i Irak är viktig för att få till stånd en varaktig fred och stabilitet i Mellanöstern.



Läs artikeln här

Sätt stopp för Maffian!

NCC håller i detta nu på att bygga ett värmekraftverk, på Thorsviksområdet, strax söder om Jönköping. Från början var det tänkt att svenska byggnadsarbetare skulle gå från den färdigbyggda etapp ett till glidformsgjutningen, som skulle ta en månad. NCC erbjöd arbetarna 58 000 kronor i månaden för jobbet. Sedan kom Byggnads.



Byggnads ansåg att 58 000 kronor var för lite, och krävde att NCC skulle betala 62 000 kronor i lön. Vad blev resultatet? Samtliga ur den svenska arbetskåren fick lämna jobbet, och NCC anställde polsk arbetskraft istället. Inte nog med att Byggnads drev ett lettiskt byggföretag i konkurs och försatte letter i arbetslöshet, under ropen "Go home! Go home!"; nu vill man driva svensk arbetskraft i arbetslöshet också. Tänker Byggnads stå lika glada den här gången och skandera i Jönköping? Eller kanske man skall försöka driva NCC i konkurs?

Byggnads börjar alltmera uppträda som en maffiaorganisation, som inte skyr några medel. En kamp mot människor som inte vill göra annat än att arbeta. Solidariteten tycks inte finnas med arbetarna, utan hos regeringen.

Det är dags att släppa fackrörelsen fri. Att se till att fackrörelsen företräder och består av dess medlemmar och inte av regeringen eller socialdemokratins lakejer längre, innan fler svenskar och letter blir arbetslösa.

Monarkin är bra för demokratin

Den 5 och 6 juni gick ett antal republikaner ut och kritiserade monarkin i SvD och DN. Att samtliga är politiskt aktiva på ett eller annat sätt, är förmodligen en av anledningarna till att de vill trampa på folket och ta statschefsposten själva. Monarkin har alltid stått i skottgloggen för människor som inte tycker om traditioner, kultur och Sverige i stort. Som för att främja sin egen politiska karriär, även vill göra monarkin till en reträttpost för politiker.

PJ Anders Linder skrev för en tid sedan ett bra försvar till monarkin i Svd;



Monarkin är bra för demokratin

Kungen är inte folkvald och ämbetet går i arv. Det är odemokratiskt, och därför bör monarkin avskaffas. Ungefär så har det ofta låtit i den upphetsade debatten efter att kungen framfört UD:s budskap under statsbesöket i Brunei.
Argumentet kan låta bestickande. Men det finns en hake: Statsministern är inte heller folkvald. Inte till rollen som regeringschef. Han är förvisso vald till riksdagen, men statsministerposten har han sitt parti och talmannen att tacka för. Partiet har bestämt att han är dess främsta företrädare, och talmannen har givit honom i uppdrag att bilda regering. (Frånvaron av direkt folkligt uppdrag till regeringschefen blev i närtid särskilt tydlig vid Ingvar Carlssons första tillträde och sista avgång som statsminister, då ämbetet bytte innehavare mellan riksdagsval och utan att folket fick någon möjlighet att säga sitt.)
Talmannen, som har makt att utse regeringsbildare, är inte heller folkvald. Inte till ämbetet som talman. Det har han fått genom riksdagsmajoritetens beslut, men folket har inte varit tillfrågat. Regeringsledamöterna är inte heller folkvalda utan har sitt mandat från statsministern. En del statsråd är valda riksdagsledamöter, men ingen har frågat väljarna om de bör sitta i regeringen. Andra statsråd har aldrig valts över huvud taget och har en central politisk position endast i kraft av att regeringschefen har utsett dem.
Under Göran Perssons tid vid rodret har sådana ovalda ministrar blivit lika mycket regel som undantag. Åtskillig reell politisk makt utövas genom lagtolkning i domstolar och myndigheter. Myndighetscheferna är inte folkvalda. Detsamma gäller domarna, och likafullt har de makt att sätta lagar ur spel i det fall de befinns uppenbart grundlagsstridiga. Och så vidare.


Blandat system

Min poäng är inte att kungen och statsministern är lika lite folkvalda, eller att Sverige är odemokratiskt. Inte heller att domare borde väljas. Poängen är att vårt, liksom andra demokratiers, statsskick är ett sammansatt system, där det utövas politisk makt på många olika sätt, och där befattningshavarna endast undantagsvis är folkvalda till sina ämbeten. Att någon saknar personligt mandat från väljarkåren betyder inte att hans gärning är utan demokratisk legitimitet. Det är folkets uthålliga samtycke till helheten, inte till varje beslutsfattare eller varje beslut, som gör ett statsskick demokratiskt förankrat.
Mot denna bakgrund ter sig det principiella argumentet mot monarki mindre imponerande. Det stämmer att Carl XVI Gustaf inte har ett personligt mandat direkt från folket, men det gäller de flesta innehavare av viktiga offentliga ämbeten, och att ämbetet som Sveriges statschef ska gå i arv i huset Bernadotte regleras i en grundlag, som har fastställts genom riksdagsbeslut och har precis samma rättsliga kraft som andra grundlagar. Riksdagen har bestämt att monarkin är en del av Sveriges statsskick, och så länge detta gäller är monarkin lika demokratisk som någon annan del av statsapparaten. Den som vill ha republik får åberopa andra skäl än omsorg om demokratin.
Hur ser republikanernas alternativ ut?
Republikanska föreningens ordförande, Birgitta Ohlsson, uppger i Expressen (10/2) att hon vill ha Bengt Westerberg som folkvald statschef, men utan att ringakta förre socialministern verkar det avigt att börja i personfrågan. Det viktiga måste vara om monarkin ska efterträdas av ett aktivt presidentämbete efter amerikansk modell, där riksdagens centrala ställning tunnas ut och vi får mer av riktig maktdelning. Eller om vi ska få en ceremoniell president utan mer maktbefogenheter än vad kungen har i dag.


USA-modellen

kan ha sin intellektuella lockelse men är helt orealistisk. Den innebär en total omstöpning av dagens parlamentariska modell, och skulle skapa en snabb direktväg till mycket makt för starka individer utan förankring i partier eller folkrörelser. Att socialdemokratin skulle gå med på detta är ytterst osannolikt, och knappast de andra etablerade partierna heller. Varför skulle riksdagen frivilligt snöpa sig till förmån för en folkvald president, som kan komma från det mest oväntade håll?


Ceremoniell president

Återstår folkvald, eller av riksdagen utsedd, president av ceremonimodell. Men då inställer sig frågan vad i all världen som skulle vara poängen med det? På vilket sätt blir Sverige ett bättre land av att det ämbete i nationen som ska fungera samlande och enande förs över från en uppskattad monark till vinnaren i en batalj mellan ex-politiker, som kämpar om en position från vilken de ändå inte får ta några politiska initiativ? På vilket sätt skulle hela svenska folket känna sig bättre representerat av t ex Bengt Westerberg än av Carl XVI Gustaf eller, en dag, drottning Victoria? Därför att han har förtjänat uppgiften att vara statschef snarare än ärvt den? Men hädiska tanke, kanske är det ingen slump att så många verkar tycka att det är bra att rikets främsta ämbete innehas av någon som har förberetts för det sedan barnsben snarare än av någon som har kämpat livet ur sig för att få det?
Kanske finns det en poäng i att alla samhällstoppar inte har kommit upp längs samma karriärstege? Meritokrati är ett viktigt samhällsvärde, men det är inte det enda. Kontinuitet och höghet är också värden. Monarkins försvarare använder sig för det mesta av argumenten att kungen gör nytta för Sverigebilden utomlands, och att kungahuset skänker glans åt ett annars gråmurrigt folkhem. Bådadera stämmer, och de ska inte avfärdas alltför hastigt. Kanske inte främst därför att kungen öppnar dörrar för exportindustrin, utan därför att det skapas nyfikenhet på vårt land och kultur när kungaparet gör statsbesök. Människor är människor överallt här i världen, och det är uppenbart att ett kungapar väcker ett bredare och mer folkligt intresse för Sverige än vad motsvarande presidentpar skulle göra. Talman Björn von Sydow skulle säkert bli en utmärkt ceremoniell president, men tyvärr tror jag att hans förmåga att skapa skimmer kring det svenska under statsbesök i Tyskland eller Ryssland inte riktigt kan mäta sig med kungaparets.


Nationell förankring

Men det finns också mer politiskt relevanta argument för monarkin. Inte minst att den utgör en levande länk mellan nutid och förfluten tid och påminner oss om varifrån vi kommer. Förändringar accepteras mycket lättare om det finns stabila ankarfästen, och varför vi av skrivbordsrationalistiska skäl frivilligt skulle klippa av ett omtyckt band till historien är inte lätt att se. Att det i demokratin solitt förankrade kungahuset är Sveriges främsta nationella symbol är ett viktigt hinder för allsköns skumrasktyper till vänster och höger att slå politiskt mynt av arvet och det nationella. Det är betydligt svårare att missbruka historiens kungar för politiska syften när det sitter en demokratisk monark på tronen. Monarkin har samlande betydelse. Vi har sett det vid svåra olyckor och tragedier. Men vi ska också ha klart för oss att långt värre saker än hittills kan hända: Inte ens vårt hittills så skonade land går säkert för nationella katastrofer där en kung eller drottning kan göra en insats som ingen omstridd statsminister eller tjänstemannapresident förmår. Fråga en äldre norrman om kungens betydelse för samhällsandan under andra världskriget; fundera på om en kung eller en innehavare av ett konstruerat presidentämbete är bäst skickad att ge hopp och tröst åt ett folk som har drabbats av en terroristattack med tusentals döda, eller en fruktansvärd epidemi. För många svenska politiker och debattörer, skolade i en hyperrationalistisk tid, känns det uppenbarligen obekvämt att människor har behov av symboler, identitet och samlande kraft. Men samtidigt verkar allt fler bli medvetna om att när det verkligen kommer till kritan kan sådant vara väl så viktigt som någonsin tekniska nyttokalkyler. Monarkin är åter modern.

Medborgare ber om ursäkt

I gårdagens nummer av Diena, Lettlands största dagstidning, bad den moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow tillsammans med 49 andra svenskar om ursäkt för den svenska regeringens och fackföreningarnas agerande gentemot lettiska arbetare. I helsidesuppslaget förklarar skribenterna att många svenskar välkomnar dem till Europa och Sverige - och att de lovar att göra sitt bästa för att bekämpa denna nya typ av protektionism och främlingsfientlighet.



Nedan följer den svenska ursäkten;


Sorry.

Latvia and the Latvian people have come a long way. After being liberated from decades of Soviet oppression, Latvia has done remarkably well - economically, culturally and politically. And, much to our delight, these achivements were rewarded with membership in the European Union in 2004.

And now it's time for Latvian entrepreneurship and ingenuity to move abroad - to places like Sweden. But instead of being welcomed as fellow Europeans, Swedish unions and our populistic government have greeted Latvian business with great mistrust and resistance.

Recently L & P Baltic Bygg, a previous subsidiary of the Latvian Laval un Parneri, was forced into bankruptcy as a resault of protectionist union action. The fact is, Swedish unions are allocating enormous resources to prevent the establishment of foreign construction companies in Sweden. And they're not alone.
The Swedish government is right behind them.

We would like to extend our humble apologies to the people of Latvia. As Swedish citizens, we're truly ashamed and upset at the way our government and our unions are behaving. And we're utterly appaled at the undertones of xenophobia that have marred the debate in our country.

People of Latvia, please remember that not all Swedes are the same. There are a great many of us who applaud and welcome you in your attempts to conduct fair and legitimate business in Sweden. We wish you success in this endevour and hereby promise to do what is in our power to help you in this regard!


Fredrik Andersson * Mattias Bengtsson * Kurt Beren Geiger * Jörgen Bladh * Gustav Blix * Håkan Borg * Martin Borgs * Andreas Buöen * Per Dahl * Birgitta Ed * Daniel Eichhorn * Caroline & Filip Ekstrand * Christian Ekström * Patrik Engellau * Fredrik Erixon * Fredrick Federley * Lars Forsgren * Johan Forssell * Lars Fredén * Robert Gidehag * Håkan Hagwall * Bo & Inga Hugemark * Göran Hult * Ann-Charlotte Högberg Talling * Mats Johansson * Anna Kinberg Batra * Anna König * Per Lembre * Tove Lifvendahl * Ulf Lundberg * Johnny Munkhammar * Sofia Nerbrand * Johan Norberg * Tobias Nässén * Helena Olsson * Maria Rankka * Erik Rosengren * Anders Rylander * Tobias Sjö * Hannes Sjöblad * Dan Smidt * Daniel Somos * Johan Staël von Holstein * Cecilia Stegö Chilò * Oscar Swartz * Henrik von Sydow * Johanna Unghanse * Merit Wager * Björn Weigel * Johanna Westin * Michael Wiegert * Anna Wilson * Jon Åsberg

Grattis Sverige!

Först nu har Sverige på allvar fått en nationaldag värd namnet. Artur Hazelius ville 1893, instifta en högtidsdag som skulle samla nationen. Valet av datum blev den 6:e juni. Det var den dagen då Gustav Vasa utropades till kung 1523 och det var det datum då den gällande regeringsformen skrevs under 1809.



Sedan 1893 har firandet tagit plats på Skansen, utan uppehåll. Först var 6:e juni känd som "Den svenska flaggans dag" men nu har äntligen nationaldagen blivit helgdag.

Argumenten mot att Sverige skall få ha en nationaldag, har kommit ifrån vänstern, som alltid varit fientligt inställd till folkligt engagemang och firande, med undantaget 1:a maj, de rödas egen dag.

Rädslan har varit att Sverige skall bli nationalistiskt. Därför har man aktivt, och dessvärre med stor framgång, bekämpat Sverige. Konungafamiljen är nästa nationella symbol som man önskar bort. Det man har missat i förbifarten är, att nationella symboler inte splittrar, de förenar.
Konungafamiljen har, enligt senaste undersökning som kom i samband med HM. Konungen Carl XVI Gustavs resa till Thailand, stod strax över 80 % bakom konungahuset. Nationella symboler kan således också vara det som i slutändan förenar det mångkulturella samhället.
Norge och USA är två exempel på hur starka nationella strömningar inte splittrar utan förenar.



Denna dag är därför hela Sveriges dag. Det återstår för mig således bara att grattulera på nationaldagen!

Familjen - boja eller kraft?

Socialismen har alltid varit fientligt inställd till familjen, inte enbart för att familjen är den viktigaste institutionen i samhället för vidarebefordran av spesifika idéer och värden, men därför att det är i en familj som själva meningen och betydelsen av tradition, den grundläggande mänskliga instinkt av fromhet gentemot ett förfädernas förflutet, bevaras och överförs.
I fredags fattade riksdagen beslut att det fr.o.m. 1 juli i år skall vara lagligt med lesbisk insimination.

I socialismens strävan efter att skapa en ny värld, omstörtas traditionen av nödvändighet och icke-fromhet hyllas. Den håller med Tom Paine, en presocialistisk tänkare, att de döda är ett "icke-väsen", ej att vörda. Att vi skall låta "de döda begrava de döda" och att vi måste motstå "meningen och förutsättningen i att härska bortanför graven".
I det tidiga socialistiska tänkandet var föraktet mot familjen universell. Alla tänkare som följde Marx utsago, som vi kallar "utopiska socialister" var överens om denna ståndpunkt, men närmade sig den från olika vinklar. Den engelske William Godwin, förklarade att man inte bara skulle förakta giftermål och familjen i sig, men också sexualitet, argumenterandes utifrån att en rationell människa skulle frigöra sig från sådana låga passioner och känslor.
I Frankrike, å andra sidan, insisterade Francois Fourier istället att i hans ideala samhälle, skulle sex vara fritt, och resultatet av denna liberalisering av känslor och passioner, var att män och kvinnor skulle bli 144 år, varav 120 av dessa skulle ägnas åt passionerad älskog. Fourier var en av sin tids mest respekterade och inflytelserikaste personligheter, och det blev hans syn som kom att segra i 70-talets vänsterrörelse, som vi än idag lider sviterna av. Samma rörelse som dagens vänster vill bekämpa, där kvinnan gjorts till sexuellt objekt.

Marx skriver vidare i sitt manifest att den borgerliga familjen är en institution för legal prostitution, där de prostituerade är de "olyckliga fruarna".
Familjen är, enligt Marx, en manlig maktstruktur, ett patriarkat i dagens mening, som kvinnan således bör befrias från. Kvinnan skall slippa ur sina bojor, barnuppfostran förstatligas och på så vis splittras den grundläggande trygghet som familjen utgör i det borgerliga samhället. Man bryter helt enkelt det traditionella mönstret, låter de döda förbli döda, och det beständiga blir socialismen, inte människan och hennes natur.


Karl Marx - född i hor?

Den lesbiska feminismen och övrig radikalfeminism har tagit Marx till sitt hjärta, men för dem handlar det också om att förstöra det manliga könet. Mannen är påverkad av och är slav inom sitt eget skapade patriarkat, och måste därför frigöras. Det kvinnliga är normen, mannen avvikaren. Argumenten har sin grund i, att mannen har gjorts till förövare och kvinnan till offer. Därför behövs egentligen inte något försvar för denna syn byggas upp, eftersom det är mannen som i alla lägen är den onda, den som måste krossas.

I det egalitära samhälle vi idag har, där jämlikhet är paradargumentet, har socialismen segrat. Därför är det inte konstigt att man med allt starkare frenesi riktar attacken mot den sista borgerliga bastionen, nämligen familjen. Dess allierade finns inom den feministiska rörelsen och RFSL. Den socialistiska avsikten döljs således bakom fagra ord om jämlikhet. Att vara förälder har blivit en mänsklig, jämbördig rättighet, helt i linje med den egalitära samhällssynen.



Familjens styrka ligger i att man genom traditionen inom familjen, skapar en trygghet. Ett barn respekterar och vördar inte sina föräldrar för deras person, utan för att de just är barnets föräldrar, arkitekter och författare till barnets själva existens. Människan är därför en oerhört komplex varelse, och kan inte passas in även i de mest välsnickrade politiska teorier.
Det ligger en trygghet i att veta vem man är och vad man kommer ifrån, en trygghet som manifesteras genom familjen, genom äktenskap mellan man och kvinna. Detta är något högst naturligt och grundläggande för människan.
Många adopterade barn återvänder till sina hemländer för att söka reda på sina föräldrar, liksom barn som blivit till genom provrörsbefrukning kontaktar donationsbanker för spermier, för att få veta vem som är ens far.
Det som de politiskt och medicinskt konstruerade, lesbiska familjerna kommer att ställas inför är således frågan "vem är min far?"
Sveriges politiker har fallit för socialismen och den egalitära samhällstanken och gjort situationen för våra barn än mer otrygg. Tyvärr kan våra barn inte rösta, då hade förmodligen utslaget blivit annorlunda.
Det var enbart Kristdemokraterna som hade kraft nog att stå emot etablissemanget och rösta nej till förslaget. Enbart ett parti slöt upp på barnens sida. Till deras stöd fanns även;

Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Kyrkan och Svenska Läkaresällskapet.

Kristdemokraterna valde att ta expertisens och barnens parti. De övriga politikerna lyssnade på RFSL och feministerna. Liberaler, moderater och socialister gjorde således gemensam sak.

Vänsterpartiet tappar medlemmar

Sedan Lars Ohly stolt proklamerade för världen, med knuten hand, att han var kommunist, har förtroendet dalat för partiet, liksom Vp har splittrats i två fraktioner; de traditionella kommunisterna och Vägval Vänster, "förnyarna". I torsdags meddelade riksdagsledamoten Karin Svensson Smith att hon lämnar vänsterpartiet för att bli medlem i miljöpartiet, ett beslut som väckte stor irritation i vänsterpartiets riksdagsgrupp. Svenska dagbladet erfar även att fler avhopp från "förnyarna" är att vänta efter denna mandatperiodens slut.



Idag hoppade Hanna Zetterberg och Anja Karlsson av partiet. Dessa båda anses vara "traditionalister" som står mer till vänster. Anledningen till att de lämnar sina poster, är "politiskt organisatoriska".

Att vänsterpartiet nu åter hamnar i kris sedan att Ohly skalat av politiken, kom plötsligt, men inte oväntat. Det har länge flörtats mellan miljöpartiets Peter Eriksson och Vägval Vänsters företrädare. Att nu förnyare lämnar partiet är bra. Förhoppningsvis slipper vi se mera utav kommunismen inom svenska riksdagen, som trots allt är uppbyggda på demokratisk parlamentarism, vilket Ohlys politik inte är.
När Schyman försvann tappade Vänsterpartiet sin feministiska prägel, och nu när Smith också försvunnit, finns det bara Ohly och den gamla socialismen kvar, med klasskamp i dess fokus.
Vänsterpartiet har idag blivit vad det alltid varit.



Dags att plocka fram "K:et" igen, Ohly?

Inkonsekvent energipolitik

I modern tid debatteras det vitt och brett kring miljöproblemen. Jordens klimat håller sakta på att förändras. De allra flesta forkare idag är överens om att dagens utsläpp av växthusgaser leder till att jordens medeltemperatur ökar. Vi måste därför i hög grad minska användningen av kol och och olja samt övriga energikällor som inte kan förnyas.
Den svenska basnäringen med skog, kemi, gruvor och stål, står för 27 % av vår varuexport och är energiintensiv. Faktum är att det mesta av den energi som produceras i Sverige, konsumeras av våra företag. Sverige har långa avstånd till sina kunder men genom att vi haft billig energi har vi ändå varit konkurrenskraftiga i Europa. Det som vänsterkartellen borde ta till sig och driva, är således att behålla kärnkraften, för att se till att Sverige driver en miljömässigt hållbar politik, samt ser till så att inte fler företag tvingas lämna landet och fler medborgare hamna i arbetslöshet. Men vad sker istället?



I natt stängdes Barsebäck 2, ett ekonomiskt lönsamt och tekniskt säkert kärnkraftverk. Denna energiförlust måste ersättas, men med vad? Utbyggnaden av förnybara energikällor under 80- och 90-talen har inte gått i fas med avvecklingen av kärnkraften, utan den energi som står till buds är importerad kolkraft, som är oerhört miljöfarlig och som är anledningen till att strax över 60 % av Tysklands skogar är försurade. Tycker verkligen miljöpartiet att detta är en bra miljöpolitik? Nu har det även talats om att gräva ner en kabel i Östersjön för att köpa kärnkraft från Finland. Att vi redan idag importerar el från Ryssland, från kärnkraftverk som inte alls har samma höga prestanda som de svenska, bekymrar uppenbarligen inte heller vänsterkartellen.



Att vi idag är beroende, och tenderar att göra oss än mera beroende av importerad el, kan få till följd att vi inte kommer kunna importera tillräckligt med el i vinter, vilket innebär att svenskarna får klä sig varmare och hushålla med elen, samtidigt som företagen kan få problem och kan tvingas flytta ut eller lägga ned verksamhet. Detta är en djupt tragisk utveckling. Idag uppskattas ett kärnkraftverk vara ekonomiskt lönsamt i 60 år, innan det måste upprustas och förnyas. Avstängningen av den första reaktorn i Barsebäck har beräknats ha kostat skattebetalarna mellan 17 och 20 miljarder kronor. De pengarna hade behövts bättre inom sjukvård och skola. Avstängningen av Barsebäck 2 lär inte bli billigare. Det är ett resursslöseri utan dess like.



I Sverige är det dessutom idag förbjudet att forska, eller att ens få göra en konstruktionsritning samt beräkna kostnaderna kring vad det skulle kosta att uppföra ett kärnkraftverk. Vänsterkartellen vill alltså inte ens få fram modernare, säkrare och effektivare kraftverk. Vad vill man då göra istället? Skall Sverige försörja sig på enbart vindkraft, måste vi bebygga hela östkusten och halva Östersjön med vindkraftverk. Vattenkraften går inte att bygga ut mera. Där har många fiskarter i Östersjön redan förlorat sina naturliga lekområden, liksom många älvar och åar dämts upp och förstörts. Ligger detta också i linje med miljöpartiets politik? Eller blundar man för den förda politiken och går bakom ryggen på medborgarna? Dessutom är det som så, att de medborgare som drar sitt strå till stacken genom att installera treglasfönster eller bergvärme, de åker på högre fastighetsskatt och andra straffavgifter. Det bästa hade därför varit att behålla kärnkraften tills dess att bättre alternativ finns tillgängliga, samt premiera medborgare som tar sitt miljöansvar, men detta gör inte vänsterkartellen. Hur skall de egentligen ha det?

En sak är i alla fall säker. Det kommer bli en kall vinter.