Feminism - ett påhitt

Enligt lagförslag från vänsterblocket måste alla som läser vid Universitet och övriga högre lärosäten, läsa Genuskunskap. Precis som i alla andra länder som präglats av långvarigt socialistiskt styre används skolan som indoktrineringsmodell för socialistisk ideoligi, i detta fall feminism.

Vad grundar sig då feminismen på? Det är inget annat än hokus pokus. I den statliga utredning som skulle undersöka "könsmaktsordningen" på den svenska arbetsmarknaden; SOU 1998:4, Organisationer i centrum, står följande på sidan 20:

"Det uppstår en gender subtext att likna vid en dold läroplan. Det är fråga om en förhärskande ideologi som både osynliggör och konstruerar kön (Holter, 1992).
Osynligheten är besvärande och försvårar ifrågasättande. Som exempel kan nämnas att om man inte tror att löneskillnader har något med könsdiskriminering att göra så kan man inte ifrågasätta dem på sådana grunder."

Med detta menas alltså, att om man inte själv tror på könsdiskriminering/feminism, så kan man inte undersöka löneskillnader utifrån ett sådant perspektiv. Sann kunskap, är hypoteser som kan undersökas och falsifieras alt. besannas. För att exemplifiera vad jag menar, så kan man mäta och räkna obekanta X på en rätvinklig triangel med hjälp av Pythagoras sats. Denna hypotes har testats tillräckligt många gånger för att vi skall veta att den är sann. Feminismen kan man inte undersöka, om man inte TROR på den. Detta är inte vetenskap. Jag kan, som kristen, undersöka världen utifrån krisna perspektiv. Men om jag är ateist är ett sådant perspektiv meningslöst. Vi kan säga att Gud finns, eller inte finns, men det kan inte vetenskapligt bevisas eller motbevisas. Vi kan inte mäta gudomlighet. Därför är det en fråga om individuell TRO. Feminism är alltså en politiserad religion, och ingen vetenskap.

Varför skall studenter lära sig religiös socialism inom vetenskapliga institutioner? Ännu ett bevis på att socialism bara är mumbojumbo.

Filosofisk diskussion

Är marknadsekonomi det samma som absolut frihet? Från liberala håll, framför allt från nyliberaler och libertarianer, framhålls marknadsekonomi och kapitalism som den enda vägen till välstånd och frihet. Ligger det någon sanning i detta?

Onekligen gör det så, men det ligger även en mörkare underton i detta tänkande. Marknadsekonomi och kapitalism skapar välstånd och ekonomisk frihet i den bemärkelsen att var krona är en röst, dvs. att man med sin inkomst kan välja en produkt som passar sin ekonomi och livssituation bäst. Välstånd skapas när människor själva får göra sina val; vart man skall arbeta, vilken utbildning man skall ha, vart man skall bosätta sig etc.
I en socialistisk planekonomi finns ingen tillstymmelse till sådan frihet. Staten bestämmer vem som skall gifta sig med vem, hur barnen skall uppfostras, vart man skall bo samt vilken inkomst man skall ha. I planekonomier som finns och har funnits i socialistiska länder som Sovjet, Nazityskland, Kuba och Nordkorea, fungerar systemet som sådant att politiker bestämmer vad och hur mycket som skall produceras, ungefär som det fungerar inom svensk vård i dag. Man hamnar helt och hållet i politikernas våld, och utsätts för politiska pekpinnar.

Marknadsekonomin är således fri och skapar välstånd, men problemet är att marknadsekonomi och kapitalism inte automatiskt leder till politisk frihet. Kina har i dag infört marknadsekonomiska reformer, utan att det socialistiska förtrycket har minskat. I Pinochets Chile infördes också marknadsekonomiska reformer, men frihet för folket innebar det inte. Diktaturen bestod.

Kan då planekonomi samexistera med borgerliga grundläggande principer kring demokrati och mänskliga fri- och rättigheter? Svaret på denna fråga är nej. Med politisk frihet kommer krav på att staten skall minska sitt förtryck även på det ekonomiska området. Det är därför som föräldrar i Sverige själva vill bestämma över sin familjs ekonomi, sina barns skolgång och utveckling samt själva kunna avgöra beslut i livets alla skeden utan politisk styrning och kontroll.
Marknadsekonomi är den ekonomi som kan existera hand i hand med politisk frihet, medan planekonomin enbart kan existera i diktaturer.

Marknadsekonomiska reformer är på så vis att föredra framför politiska detaljregleringar. Ekonomiskt förtryck leder till politiskt förtryck, medan politisk frihet leder till ekonomisk frihet.

Intressanta reflektioner om liberalism

Robin Sunström skriver i Captus att liberalismen bör alliera sig med konservatismen. Anledningen är att Robin anser att en perfekt liberal värld inte kan uppnås, och detta grundar sig i liberalismens natur. Vilken är då liberalismens natur?

Liberalism är;
- lycka och välstånd,
- tro på människan, att låta henne växa av egen kraft
- självförverkligande
- individualism
- abstrakt

Vilken strategi skall då föras för att liberalismen skall bli stark? Två linjer presenteras. Antingen bildar man ett liberalt parti. Då liberaler historiskt stöttat både socialister och konservativa skulle ett sådant parti få en vågmästarroll mellan blocken. Är detta omöjligt bör liberalerna enbart stödja en sida. I dag får det bli de konservativa, eftersom socialisterna har blivit "förstockade". Vad skulle konservativa tjäna på en sådan allians?

Faktum är att vi inte tjänar någonting. Marknadsekonomin är inte i sig "liberal" i den meningen att det är en genuint liberal idé. Adam Smith beskrev fördelarna med en ekonomi som inte är merkantislistisk och isolationistisk, där politiker inte styr och ställer. Detta var något som Edmund Burke ställde sig bakom. Stridigheter kring huruvida marknaden bör vara fri eller reglerad har förekommit ända sedan människan började bedriva handel. Konservatismen drivs av insikten att människan skall forma sin egen omgivning efter sin egen förmåga, och där behövs system som skapar morötter, där människor får använda sin initiativkraft fritt, utan att politiker reglerar den. Här är konservativa och liberala tänkare redan överens, och har så varit sedan slutet av 1700-talet. Fri handel skapar välstånd, men inte nödvändigtvis lycka. Lycka är något subjektivt som är olika för alla människor, men en fri marknad med valmöjligheter innebär att var människa kan bli sin egen lyckas smed, oavsett om det har med materiella eller andliga ting etc. att göra.

I övrigt blir det konflikter mellan s.k. klassiska liberaler och konservativa eftersom liberaler tenderar att ställa sig på samma sida som socialister. Konservativa värnar om samhällets fortlevnad och om vikten att beskydda familjerna, som är hörnstenen i det samhälle vi har byggt upp. Liberaler har dock inga problem med att anse att det är en egalitär jämbördig rättighet att vara förälder. Detta innebär att liberaler inte har någonting emot att låta politiker sitta och konstruera familjer och leka med människors liv. Liberalismen saknar således en genuin och konsekvent tro på människan och hennes naturliga institutioner.

Våra liberala kapitalister främjar också den nya vänsterns etik, nihilismen, till att nedmontera det fria samhället, av en enda orsak: De kan inte komma på någon anledning till varför de skulle avstå från det. För dem är det helt vanliga affärer. Och varför skulle de inte ta chansen till ett sådant affärstillfälle? Den rådande kapitalistiska liberala filosofin presenterar inga motargument till varför de bör avstå.

Milton Friedmans texter rörande detta område är inte helt klara. Han anser att man inte får ingripa i den dynamik som rör "självförverkligandet" i ett fritt samhälle. Han anser vidare att denna dynamik inte kan, efter hur ting naturligt är beskaffade, vara självförgörande - att självförverkligande i ett fritt samhälle enbart kan leda till "själv" som är kompatibelt med ett sådant samhälle.
Även Hayek saknar grund att principiellt opponera sig mot den. Hayek hamnar, likt Friedman, i en tro på de ultimata fördelarna som "självförverkligande" ger. Problemet är att; vad händer om det "själv" som "realiseras" under de förhållanden som liberalismen ger, är ett själv som föraktar liberalism och kapitalism, och använder sin frihet till att motverka och avskaffa ett fritt samhälle? Detta har varken Hayek eller Friedman några svar på, och ändå är det just detta problem vi står inför idag, då det borgerliga samhället avlar fram motståndare till det fria samhället. Den sekulära liberalismen har på så vis problem när det kommer till att försvara sig mot nihilism. Liberalismen kunde helt enkelt inte tro att mänskliga laster, när de är otyglade av religion, moral och lag, kan leda till ondska. Den kunde heller inte tro att nihilism var något som varje samhälle behövde räkna med att kunna skydda sig emot. Liberalismen kunde slå mot Marx, men de hade inte tänkt sig att behöva attackera Marquis de Sade och Nietzsche.

Avslutningsvis, så är det individualismen och det faktum att liberalismen är abstrakt som gör den ointressant. För mig personligen till och med intellektuellt ointressant eftersom den saknar försvar för sitt eget sätt att vara och tänka. Det blir på så vis universitetsövningar och ingenting man gör över en kopp kaffe på det lokala haket innan man ställer sig bakom löpande bandet.
Var människa är också i behov av andra i en nära krets. Familjen är den mest primära kretsen som en människa behöver. Ingen människa klarar av att vara en ö. Att därför inte försvara angrepp gentemot familjen, utan lämna över striden till de konservativa tyder på att man i ren självbevarelsedrift väljer den sida som för tillfället klarar av den strid som den flyktiga liberalismen inte självt klarar av.

Liberalismen har därför allt att vinna på att alliera sig med konservatismen. Den får ett försvar som liberalismen saknar mot de problem och håligheter ideologin har. Men vad får konservatismen? En oberäknelig vakthund som lika gärna morgonen därpå kan vakta fiendens marker.

Islamism

Åke Wredén, f.d politisk redaktör för Nerikes Allehanda, skriver på ledarsidan i dagens Borås Tidning att islamism är inspirerad av "högerextremism" och är "fascistisk". Facism är ett utslitet uttryck som används friskt av vänsterrörelsen så till den milda grad att själva innebörden av fascismen har gått förlorad.

Fascismen är en i huvudsak italiensk rörelse. Man har försökt att jämställa nazism med fascism, vilket är missvisande. Fascismen saknar den karakteristiska raspolitiken. Den motsätter sig dock parlamentarism. Styret är diktatoriskt och inspirerat av syndakalismen, då kooperativa branschsammanslutningar utser ledamöter i parlamentet.

Hyllandet av våldet och den romerska civilisationen står i fokus, vilket har inneburit att fascistiska stater (Italien) ofta har haft äventyrliga utrikespolitiker. Dock är drömmen att återupprätta Romerska riket, varför enbart medelhavsländer kan ha något egentligt intresse av ideoligin.

Fascismen är också mera "frihetlig" jämfört med nazism. Den är inte lika totalitär som nazism och kommunism då kyrka, byråkrati, monarki och militär förblir egna maktcentra.

Att således denna nya rörelse, islamismen, skulle vara "fascistisk" är fel. Bin Laden och al-Qaida sitter inte och drömmer om att återupprätta Romarriket. Det är inte därför som de bombar västvärlden. Den islamistiska ideologin är inspirerad av nationalsocialism. En företeelse som inte heller är en "högerextrem" rörelse, då den växte fram inom den tyska "arbetarrörelsen", ur det tyska arbetarpartiet. Om nazismens ursprung kan det vara intressant att återkomma till, men för att återgå till islamismen och varför det finns tydliga kopplingar till nationalsocialismen får man lyfta fram vad islamisterna vill åstadkomma.

Islamisterna strävar efter en "ren värld". De anser att det finns överlägsna, liksom underlägsna människor och klassar in människan därefter. Det finns också bara en enda sann väg att gå för att upprätta deras "utopi" och de som står i vägen måste elimineras.
Demokrati och parlamentarism är inte eftersträvansvärt. Istället skall världen styras av en ledare, en "ren ledare", vars ord är lag. Detta är grunderna.

De muslimer som inte följer "rätt lära", liksom kristna och andra "otrogna" och "lägre stående människor", förtjänar inte livet. Islamisternas tolkning av islam är den enda rätta. Ledaren som skall styra världen står Gud närmast och det han säger, är Guds ord, vilket är det samma som lag. Islamisterna vill tvinga på resten av världen sin ideologi med våld, och förhärligar samtidigt våldet, liksom de förhärligar våldsverkarna. Nazisterna förhärligade de som dog för den "rättfärdiga kampen". De blev martyrer. På samma vis agerar terroristerna.

Bin Laden och al-Qaida är därför en rörelse med kopplingar till nationalsocialism och inget annat.

Feminism

Roland P. Martinsson skriver återigen träffande kommentarer i dagens ledare i SvD. Kritiken riktar sig mot den strukturalism som påstås existera i Sverige, den s.k. "könsmaktsordningen".

"Strukturalismen är en notoriskt luddig och svårbegriplig tankeriktning med rötterna i hundra år gammal lingvistik. För ett knappt halvsekel sedan fick en fransk tänkare vid namn Claude Lévi-Strauss för sig att tänkandet också kunde tillämpas på kulturer.

Lévi-Strauss idé var att människor med nödvändighet tänker i motsatspar, exempelvis "rått och tillagat", "manligt och kvinnligt", "kultur och natur", och så vidare. Denna och andra egenskaper i vårt sätt att tänka ger upphov till mentala strukturer. Vi är inte medvetna om dessa strukturer, men de ligger inte desto mindre till grund för hur vi organiserar vårt samhälle.

Man skulle kunna säga att händelser i samhället därmed uttrycker en underliggande grammatik, på samma sätt som enskilda språkliga manifestationer uttrycker en språkets grammatik.
Förtvivla inte om det verkar ogenomträngligt: inom den seriösa filosofin är strukturalismen sedan länge avfärdad som en osammanhängande modenyck.

Dock, inom feminismen har Lévi-Strauss världsbild blivit mycket populär. Anledningen är givetvis att den tjänar ett syfte, nämligen att skapa ett oantastligt argument för att män generellt förtrycker kvinnor i ett samhälle där vi faktiskt inte ser särskilt många tecken på att så skulle vara fallet."

Roland är på god väg att bli min personliga favoit i den filosofiska och politiska debatten. Feminismens ideologi bygger på att det finns "strukturer" i samhället som "förtrycker", där manligt främjas och kvinnligt hålls tillbaka. Dessa strukturer anser feminister vara så pass slugt uppbyggda, att vi inte kan se dem med blotta ögat, MEN de finns ÄNDÅ.

När jag var yngre brukade "mystiska" och "osynliga" ting uppta det mesta av min fantasi, som femåring. Då kändes de till och med reella.
F! kanske borde rekrytera en ny "chefsideolog" från dagis?


Läs även tidigare inlägg;

Scyman attackerar Persson
Winberg - stanna kvar i Brasilien!
Feminism inspirerad av Nazism

"Det är inne att vara konservativ"

Det skriver Roland Poirier Martinsson i dagens ledare i Svd.


Roland P. Martinsson

"Tre tecken syns på att det har skapats utrymme för ett svenskt konservativt parti.
Känslan av en ödesbestämd utveckling i många sakpolitiska frågor är borta. För några år sedan trodde nog de flesta att vägen mot delad föräldrarförsäkring var utstakad. Formerna var osäkra, men var det skulle sluta stod klart. Så är det inte längre. Etablissemanget kommer att stöta på ett kraftigt motstånd när saken väl ställs på sin spets - och utgången är inte alls given.

Samma förskjutning märks på område efter område. Integrationspolitiken framstår som ett ingenjörsmässigt misslyckande. Utbildningspolitiken, byggd på ideal om kritiskt tänkande och kreativitet, ifrågasätts till förmån för en skola som sätter normer och inlärning i centrum. Bidragssamhället och skattesystemet granskas, inte av tekniska skäl, utan på moraliska grunder. Avpersonifieringen av barn- och äldrevården möter växande kritik. Äktenskapet har åter hamnat i debatten. Bioteknikens framsteg visar farorna med en teknifiering av människolivet. Sjukvårdens struktur framstår som förlegad.
Gemensamt för diskussionerna är att de mindre gäller detaljer och problemlösningar och mer handlar om själva förutsättningarna för politiken.

Det andra tecknet finns på ekonomins område. Socialismen har dött och den renodlade liberalismen har allt färre anhängare i vetenskapliga kretsar. I stället fokuserar nationalekonomerna på vilken betydelse institutioner, kulturer, psykosociala mekanismer och värderingar har för ekonomin och samhällets sociala strukturer. En sådan teoretisk förskjutning erbjuder ett viktigt kitt för en konservativ politik.

Slutligen har det hänt något inom den svenska kulturen. När Linda Skugge faller ut mot äktenskapsbrytare, när Natalia Kazmierska utnämner Vatikanen till vår tids Woodstock och hyllar
småborgerliga Annika på bekostnad av Pippi - då borde det gå kalla kårar längs ryggraden på vänsterliberaler inom alla partier.
Det är i dag möjligt att vara konservativ, 28 år och cool i Stockholms innerstad. Att vara wild and crazy på After Darks premiärfester uppfattas som lika rock ´n roll som Gudrun Schyman på rejvparty. Kravlöshet är ute. Det är den yngre generationen som säger till sina föräldrar att klippa håret och skaffa ett riktigt jobb."

Personligen är jag beredd att ge Roland rätt. Det blir alltmera tydligt hur dagens förda politik misslyckats. Socialism och liberalism är inte svaret på de problem vi står inför. Att vara konservativ har helt plötsligt fått betydelsen av att vara rebell och "inne". Tendenserna går åt samma håll även utrikes. Det visas på såväl motståndet gentemot politiskt skapade system, likt den folkliga kritiken gentemot EU, de socialistiska regeringarna och de enorma välfärdssystemen. Förhoppningsvis kan vi se ett Europa som vänder båten, bort från en socialistisk inhuman politik, och styra skeppet mot traditionalism och återknyta till det europeiska hjärtat, nämligen den europeiska traditionella kulturen med marknadsekonomi, kristenhet och ett försvar till människans naturliga institutioner.

Familjen - boja eller kraft?

Socialismen har alltid varit fientligt inställd till familjen, inte enbart för att familjen är den viktigaste institutionen i samhället för vidarebefordran av spesifika idéer och värden, men därför att det är i en familj som själva meningen och betydelsen av tradition, den grundläggande mänskliga instinkt av fromhet gentemot ett förfädernas förflutet, bevaras och överförs.
I fredags fattade riksdagen beslut att det fr.o.m. 1 juli i år skall vara lagligt med lesbisk insimination.

I socialismens strävan efter att skapa en ny värld, omstörtas traditionen av nödvändighet och icke-fromhet hyllas. Den håller med Tom Paine, en presocialistisk tänkare, att de döda är ett "icke-väsen", ej att vörda. Att vi skall låta "de döda begrava de döda" och att vi måste motstå "meningen och förutsättningen i att härska bortanför graven".
I det tidiga socialistiska tänkandet var föraktet mot familjen universell. Alla tänkare som följde Marx utsago, som vi kallar "utopiska socialister" var överens om denna ståndpunkt, men närmade sig den från olika vinklar. Den engelske William Godwin, förklarade att man inte bara skulle förakta giftermål och familjen i sig, men också sexualitet, argumenterandes utifrån att en rationell människa skulle frigöra sig från sådana låga passioner och känslor.
I Frankrike, å andra sidan, insisterade Francois Fourier istället att i hans ideala samhälle, skulle sex vara fritt, och resultatet av denna liberalisering av känslor och passioner, var att män och kvinnor skulle bli 144 år, varav 120 av dessa skulle ägnas åt passionerad älskog. Fourier var en av sin tids mest respekterade och inflytelserikaste personligheter, och det blev hans syn som kom att segra i 70-talets vänsterrörelse, som vi än idag lider sviterna av. Samma rörelse som dagens vänster vill bekämpa, där kvinnan gjorts till sexuellt objekt.

Marx skriver vidare i sitt manifest att den borgerliga familjen är en institution för legal prostitution, där de prostituerade är de "olyckliga fruarna".
Familjen är, enligt Marx, en manlig maktstruktur, ett patriarkat i dagens mening, som kvinnan således bör befrias från. Kvinnan skall slippa ur sina bojor, barnuppfostran förstatligas och på så vis splittras den grundläggande trygghet som familjen utgör i det borgerliga samhället. Man bryter helt enkelt det traditionella mönstret, låter de döda förbli döda, och det beständiga blir socialismen, inte människan och hennes natur.


Karl Marx - född i hor?

Den lesbiska feminismen och övrig radikalfeminism har tagit Marx till sitt hjärta, men för dem handlar det också om att förstöra det manliga könet. Mannen är påverkad av och är slav inom sitt eget skapade patriarkat, och måste därför frigöras. Det kvinnliga är normen, mannen avvikaren. Argumenten har sin grund i, att mannen har gjorts till förövare och kvinnan till offer. Därför behövs egentligen inte något försvar för denna syn byggas upp, eftersom det är mannen som i alla lägen är den onda, den som måste krossas.

I det egalitära samhälle vi idag har, där jämlikhet är paradargumentet, har socialismen segrat. Därför är det inte konstigt att man med allt starkare frenesi riktar attacken mot den sista borgerliga bastionen, nämligen familjen. Dess allierade finns inom den feministiska rörelsen och RFSL. Den socialistiska avsikten döljs således bakom fagra ord om jämlikhet. Att vara förälder har blivit en mänsklig, jämbördig rättighet, helt i linje med den egalitära samhällssynen.



Familjens styrka ligger i att man genom traditionen inom familjen, skapar en trygghet. Ett barn respekterar och vördar inte sina föräldrar för deras person, utan för att de just är barnets föräldrar, arkitekter och författare till barnets själva existens. Människan är därför en oerhört komplex varelse, och kan inte passas in även i de mest välsnickrade politiska teorier.
Det ligger en trygghet i att veta vem man är och vad man kommer ifrån, en trygghet som manifesteras genom familjen, genom äktenskap mellan man och kvinna. Detta är något högst naturligt och grundläggande för människan.
Många adopterade barn återvänder till sina hemländer för att söka reda på sina föräldrar, liksom barn som blivit till genom provrörsbefrukning kontaktar donationsbanker för spermier, för att få veta vem som är ens far.
Det som de politiskt och medicinskt konstruerade, lesbiska familjerna kommer att ställas inför är således frågan "vem är min far?"
Sveriges politiker har fallit för socialismen och den egalitära samhällstanken och gjort situationen för våra barn än mer otrygg. Tyvärr kan våra barn inte rösta, då hade förmodligen utslaget blivit annorlunda.
Det var enbart Kristdemokraterna som hade kraft nog att stå emot etablissemanget och rösta nej till förslaget. Enbart ett parti slöt upp på barnens sida. Till deras stöd fanns även;

Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Kyrkan och Svenska Läkaresällskapet.

Kristdemokraterna valde att ta expertisens och barnens parti. De övriga politikerna lyssnade på RFSL och feministerna. Liberaler, moderater och socialister gjorde således gemensam sak.

Feminismen, inspirerad av nazism?

ROKS, kvinnojourernas riksorgan, har visat upp en feminism som många inte trodde överhuvudtaget existerade. Ledande personligheter inom ROKS, som Ireen von Wachenfeldt, är övertygade om att ett nätverk av män i ledande ställning - jurister, poliser, näringslivsföreträdare - regelmässigt ägnar sig åt satanistiska ritualer, där kvinnor, barn och foster offras och utsätts för pedofila övergrepp. Kvinnor som är gravida, eller för satanisternas räkning gjorts gravida, sövs ned och det ofödda barnet skärs ut för att direkt offras. Att inga ritualoffer av barn kunnat konstateras i Sverige fungerar för radikalfeministerna bara som ett bevis på hur slugt och välförgrenat detta nätverk är.

Konspirationsteorin om det satanistiska nätverket ingår som en komponent i en mer övergripande föreställning om att det pågår ett krig mellan män och kvinnor, att män i allmänhet är förövare och kvinnor i allmänhet är offer, eller som ordföranden i ROKS, Ireen von Wachenfeldt, uttrycker det: "Vi har ett inbördes världskrig - och det är ett könskrig".
Denna krigsretorik genererar i sin tur ett mentalt undantagstillstånd, där man upplever sig ständigt hotad och där egna aggressiva handlingar alltid finner sitt rättfärdigande i övertygelsen att man är ett offer. Avvikelser tolereras inte.



ROKS är tydligt inspirerade av Valerie Solanas. Valerie Solanas har format sin feministiska idé i sitt SCUM (Society for Cutting Up Men) Manifest. En blandning av anarka- radikal- och lesbisk feminism.
Lesbisk Feminism kan se ut på lite olika sätt, men lägger alltid stor vikt vid frågor som rör lesbisk identitet och lesbiska erfarenheter. Ibland framställs kvinnlig homosexualitet (och avståndstagande från heterosexualitet) som ett politiskt medvetet val jämförbart med att bli vegan för att protestera med köttindustrin.
Enligt Valerie är detta samhälle ingenting för kvinnor utan "för civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet."

Människan har tekniska möjligheter att reproducera sig utan mannens hjälp och att, på genetisk väg, enbart producera kvinnor. Att behålla mannen fyller inget syfte. Mannen är en biologisk olycka, en ofullständig kvinna. Mannen är också helt och hållet egocentrisk, fångad i sig själv och oförmögen att känna empati och identifikation med andra. Han är således oförmögen till att känna kärlek, vänskap, ömhet och omsorg. En isolerad enhet oförmögen till att integrera med andra.

Eftersom mannen är en ofullständig kvinna vill han försöka bli en kvinna. Därför umgås han med kvinnor och försöker ta kvinnornas egenskaper som sina, dvs. känslomässig styrka, oberoende, kraft dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet etc. Detta görs genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnan; fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.
"Mannens påstående om att kvinnor förverkligar sig sjäva genom moderskap och sexualitet speglar bara vad männen själva tror att de skulle förverkliga sig genom om de vore kvinnor."


Valerie Solanas

Eftersom hela samhället är skapat av män, för män, så måste hela samhället omstörtas, infrastrukturen rivas och ny byggas för att få ett kvinnligt samhälle. Utan mannen kommer krig, fördomar, rasism, sexualitet etcetera att försvinna.
I den mest perfekta av världar kommer kvinnan att vara lesbisk. Det som menas med lesbisk är "en kärlek och kamratskap till andra kvinnor utan sexuellt behov och begär." Hon kommer att skapa en bättre värld. Hon kommer att lösa världens problem och för det finns det inte tid till sex. Kvinnor vill inte vara avelsston, så i det helt automatiserade samhället kommer enbart fullständiga individer (kvinnor) att produceras. Naturens vederbörliga ordning, den sociala evolutionen, kommer att föra kvinnan till hennes totala kontroll över världen och när problemet med åldrande och död är medicinskt löst, så kommer även produktionen av kvinnor att upphöra då det inte längre är meningsfullt för det mänskliga släktet att fortleva.

Omstörtningen av samhället kommer att ske, inte genom revolution, utan att genom civil olydnad sätta samhället på fall. Anhängare till SCUM skall inte arbeta, man skall med våld befria buss- och taxichaufförer och spärrvakter till följd att SCUM anhängare istället kommer ta över kollektivtrafiken och dela ut gratisbiljetter till allmänheten. De kommer förstöra alla värdelösa och skadliga saker, så som bilar, skyltfönster och det som patriarkatet kallar "Stor konst." De kommer tränga in i "mixade parrelationer" där man och kvinna lever tillsammans och "spränga sönder dem". Slutligen kommer SCUM att ta över media.

SCUM ser dock inte alla män som sina fiender. De homosexuella och transsexuella kommer att ingå i SCUM:s hjälptrupper för att förbereda det kvinnliga övertagandet, då dessa män redan har förstått och kommit i kontakt med sin feminina sida. Övriga män måste dödas till dess ekonomin har fallit. Då har mannen förlorat sin makt över samhället och SCUM har segrat. De män som finns kvar kommer ändå förr eller senare att dö ut efter det att samhället automatiserats.

I det perfekta samhället, i utopia, kommer det vara fullt möjligt att rösta i hemmen direkt i alla frågor som rör vardagen via en röstmaskin. Det kommer i princip inte finnas så mycket att rösta om då det politiska systemet och mannens moral försvunnit. Fantastiska utbildningsprogram kommer att genomföras så att miljoner kvinnor inom några månader kan tränas upp för högintellektuellt arbete. Detta kommer vara fullt möjligt då målet inte längre är att finna och vidareutbilda en akademisk och intellektuell elit. Kvinnorna kommer att lösa problemen med sjukdom, åldrande och död samt helt designa om våra bostadskvarter och städer.

De få män som finns kvar kommer leva sina sista dagar utslagna av droger eller "svassa omkring" och transa och passivt titta på högeffektiva kvinnor i aktion. De förverkligar sig själva genom att vara "låtsaslevare", dvs. åskådare. Männen kan även anta en högre status genom att leva som uppassare hos kvinnor och lyda hennes minsta nyck. Där uppnår de slutligen sitt självförverkligande då de blir det "avskum de var menade att bli." Enligt SCUM vill rationella män bli tillplattade, tillskrynklade, söndertuggade och stampade på. "De vill bli behandlade som de byrackor och den smuts de är och få sin vidrighet bekräftad. SCUM kommer att tillrättalägga tingens ordning och skapa ett perfekt samhälle."

Den feminism som ROKS företräder, och som f.d. jämställdhetsminister Margareta Winberg har vurmat för, skiljer sig således inte speciellt mycket från nazisternas demonisering av det judiska kollektivet, som man ville bekämpa utifrån det perspektivet att judarna var roten till "det onda" (dvs. det kapitalistiska systemet) liksom den "världsomspännande judiska konspirationen" hade gjort det tyska folket till offer under Versaillesfreden. Förövaren gjordes till motståndare och skulle förintas i enighet med socialistiska principer.
Krigsretorik, intolerans och kollektiv skuldbeläggning - är ingredienser i alla totalitära system. Det som skiljer radikalfeministerna från 1900-talets totalitära tyrannier är inte så mycket sättet att tänka som tillgången på kulsprutor och politisk makt.
Men det de gör är illa nog, eftersom de genom en återkommande innötning av budskapet om en "könsmaktsordning" och ett "könskrig" bidrar till att göra hatet respektabelt i samhället. I kraft av sin självpåtagna roll som företrädare för offer befriar de sig själva från allt ansvar och med hjälp av idén om kollektiv skuld blir frågan om "mäns ansvar" för dem ett axiom, snarare än något som måste bevisas i enskilda fall.
De tidiga ledarna för den sovjetiska säkerhetspolisen kombinerade argumentet om ett ständigt pågående klasskrig med antagandet att klasstilhörighet avgjorde skuldfrågan, på ett sätt som möjliggjorde en generös användning av dödsstraffet. Också här finns konspirationsteorierna och demoniseringen. "Det måste bero på sabotage när livsmedelsproduktionen inte lever upp till förväntningarna."
Feminismen tycks gå samma röd-bruna öde tillmötes...

Fram för ny välfärd!

Sverige har alltid ansett sig vara solidariskt och medmänskligt. Anledningen till det, har varit att staten slösat stora summor pengar till att bygga upp en enorm byråkrati för att hjälpa utsatta människor. I praktiken har vi dock snarare skadat de människor vi skulle hjälpa.
Idag lutar sig fortfarande många gentemot en enorm välfärdsstat medan andra vill låta marknaden vara vår enda guide. Det finns dock även en tredje väg att gå, nämligen det som kallas för "medkännande konservatism".

Staten kan göra vissa saker väldigt väl, men den kan inte få oss att känna hopp i våra hjärtan eller fylla en mening i våra liv. För det krävs trosbaserade organisationer eller välgörenhet.
En sann medkännande stat är en som kan samla dessa organisationer bakom sig och skapa en omgivning i vilken de kan frodas. En stat som inser sin begränsning och bistår dessa organisationer, oavsett tro. En stat som kan göra väg för och agera likt en katalysator för det naturliga medlidande som finns inom det svenska folket. Staten skall dock inte bli ersatt av välgörenhetsorganisationer, utan välkomna dem som partner.
Medlidande och solidaritet har varit socialisternas paroll och definieras av en byråkrati som godkänner ytterligare slöseri med skattemedel inom välfärdsstatens ramar, om den nu har några. Den som motsatt sig en sådan ordning har varit kallhjärtad och oförstående.
Det är dags för förändring.


Howard Ahmanson - California

1980 samlade den sociala entreprenören Howard Ahmanson från Kalifornien, ihop en grupp akademiker och specialister som forskat kring fattigdom. Gruppen fann att fattigdom inte enbart är ett materiellt problem, utan även ett spirituellt problem; de flesta som lever i fattigdom har inte tron på att de skall kunna ta sig ur sin livssituation, att kunna gå vidare.
Man såg också att ekonomisk omfördelning inte kunde slåss mot fattigdom, eftersom den inte påverkar de attityder som skapar och undergräver själva fattigdomen.

I Sverige öser man pengar i näven på den som är i akut behov av hjälp, men det motiverar inte människor att ta tag i sina liv, utan gör oss snarare beroende av staten och dess bidrag. Den politiska byråkratin ser heller inte till de enskilda människor som befinner sig i nöd. För byråkraterna i Stockholm, är de enbart siffror som måste minskas inför nästkommande val. Det finns ingen reell tanke bakom, att faktiskt få människor ur drogberoende eller ur fattigdom och ge dem en framtid, utan enbart att främja valsegrar.
Problemet har varit att den socialistiska staten medvetet har fört en politik där man skapat ett beroende av staten för många mäniskor. Man har centraliserat den välgörenhet som kyrkorna utförde för bara ett sekel sedan, med betydligt bättre resultat dessutom, i eget syfte. Politiker gör aldrig något utan egen vinning. Det finns inget värre, än byråkrater eller politiker som säger sig vilja hjälp till, när vi vet att verkligheten är en annan. Det går inte att lita på staten.
Därför är det dags att decentralisera välfärdsstaten och föra den närmare människan igen. Religiösa samfund och välgörenhetsorganisationer som verkar ute i samhället ser med egna ögon vilka det är som behöver hjälp och kan således vara till större nytta, och kunna rycka in tidigare än staten.


"Medkännande konservatism" innebär kortfattat att;


1. Staten skall främja välfärd men inte producera den självt.

2. Alltid se till grupper närmast personen i fråga, att först och främst se till om det räcker att arbeta inom familjen. Om inte får man vända sig till grannskapet eller kommunen. Enbart om det är av absolut nödvändighet vänder man sig till staten. Sådana fall där det kan bli nödvändigt för staten att agera, är om exempelvis en person/organisation skulle skydda f.d. prostituerade från sina hallickar, eller personer som är utsatta för hot eller utpressning och på så vis behöver polisiärt skydd. Likadant måste staten se till så att sådana barmhärtiga samariter inte riskerar rättsliga påföljder, utan skall skyddas inom lagens hägn.

3. Statliga bidrag har förvandlat svenska behövande till husdjur. Staten ger dem mat och en klapp på huvudet i hopp om att de skall rösta rött nästkommande val. "Medkännande konservatism" innebär istället att människor utmanas till att ta tag i sina liv själva. Den ger dem inget statligfinansierat skyddsnät att ligga och vila i, utan en trampolin där enbart den enskilde själv sätter gränserna för hur högt hon kan nå.

4. Dagens myndigheter bemöter behövande i tre steg. Först och främst, tag din kö lapp. I det egalitära samhällssystemet skall alla behandlas lika, så att ingen kan finna grund till att kunna klaga. För det andra, tag dina pengar. Alla som motsvarar de krav som finns till för att kunna få vissa bidrag skall få bidrag, även om det innebär att människor stannar kvar i fattigdom istället för att av egen kraft bli ekonomiskt oberoende staten. För det tredje, lämna religionen utanför. De olika program som skapas, oavsett religion, motiverar och framhäver såväl utbildning, familjevärden såsom hårt arbete. Var och en väljer det program som bäst passar henne.

5. Historiskt sett är välskötta, trosbaserade program effektivare i att bekämpa fattigdom än ickereligiösa program. Studier gjorda i USA visar att hög närvaro i kyrkorna ger lägre kriminalitet och mindre användande av narkotiska preparat. Religionsfrihet innebär inte frihet från religion, och därför bör religion även kunna ingå i arbetet med att minska fattigdom och destruktivt leverne, så länge individen har en uppsjö program att välja emellan.

6. Man bör, pragmatiskt, följa upp program för att se vad som fungerar respektive inte fungerar. Att exempelvis testa ett program på ett fängelse, och om det fungerar, dvs. om ekonomin går med överskott, skatterna minskar och samhället tjänar på det, expandera programmet, istället för att göra som utopister; testa ett politiskt startat program på alla landets fängelser och om det inte fungerar råka i panik. Det är inte politiker som skall ta initiativ till sådana program, utan enskilda privatpersoner och organisationer med erfarenheter och kunskaper politiker i gemen saknar.


George W Bush

Det experiment som utörts i USA, och framförallt i den amerikanska södern, ivrigt påhejat av dåvarande Texasguvernören och sittande presidenten George W Bush, har gett strålande resultat. Interfaith Housing Coalition i Dallas, vars syfte har varit att få folk att komma ur drog- eller alkoholberoende har varit en succé. Det man gör är inte att skänka en säck pengar till deltagarna i programmet, utan man utmanar dem till att själva ta tag i sitt liv. Ben Beltzer, som driver programmet, säger att man inte kan omvända någon som inte själv vill lämna sitt beroende. Strikta regler gäller, som man måste följa om man skall få fullfölja programmet. Bryter man mot reglerna åker man ut. Det är helt och hållet upp till en själv om man skall lyckas. Programmet är baserat kring religiös moral. Man förändrar en människas beteende och ger dem en ny kod att leva efter, samtidigt som man följer upp var och en av deltagarna och hjälper dem skaffa sig ett jobb och få egen inkomst. Av de man vänder sig till anländer, generellt, 50 procent till första intervjun. Av dessa startar 25 procent programmet medan 12 procent fullföljer det. Av dem som hittills slutfört programmet har ingen återfallit i beroende och lyckats skaffa sig ett bättre liv.
Liknande siffror finns hos Fred Myers "Rebuild-program" i Philadelphia. Där samarbetar man med privata företag och utbildar personer under ett halvår för att klara av enklare sysslor inom företagen. Prostituerade, narkotika- och alkoholberoende som kommer till Fred lyckas också väldigt bra i verkliga livet. 40 procent av deltagarna klarar av att lämna sitt tidigare destruktiva liv och sju av tio blir produktiva samhällsmedborgare.
Liknande program som erbjuds av staten, ger ett resultat på omkring tio procent, inte mer.

George W Bush godkände även att testa ett "pre-release" program på Jester II enheten, strax utanför Houston. Strax innan fångar skall friges hamnar de där. De bor i stora sovsalar istället för i celler och det religionsbaserade programmet varar i 18 månader. Tillfälle får förstråelse ges inte heller, utan istället ges möjlighet till studier för att bättre klara sig i världen utanför murarna. Språkbruket är det som framförallt som utvecklas till det bättre, vilket underlättar både kontakt med andra människor men också till att öka möjligheterna till att få arbete.
Volontärer besöker också internerna tre timmar varje kväll, hjälper dem att skaffa sig jobb och väl hemma följer kyrkan upp i ett sorts "eftermentorskap" i sex månader. Över hela USA återvänder 60 procent av internerna åter till fängelse. I Sverige är det ungefär lika högt, här ligger talet på 58 procent. För de fångar som gått igenom "pre-release", återvänder enbart 17 procent.

I USA idag, finns det ett otal exempel på medborgare som tagit saker i egna händer, då inte politiker agerat, och själva startat upp föreningar eller kyrkor, samlat in pengar och drivit bort langare och annat patrask från sina bostadsområden och gjort dem levande igen. Stabilitet i ett grannskap är viktigt för ekonomisk tillväxt. Det som en gång skapade vår ekonomiska tillväxt, den protestantiska moralen och andan, har politiskt sekulära krafter börjat ifrågasätta och således börjat riva grunden till vår egen framgång.
Detta sammantaget visar tydligt på att välfärdsstaterna bör decentraliseras och det vi kallar välfärd föras närmare den enskilde.



Finansieringen av dessa program bör ske via privata medel, genom skattesubventioner. Skall man ge skattemedel via staten, via politikerna, kommer man säkerligen tvinga organisationer till att inte vara religiösa, utan vara så som politikerna själva vill ha dem, vilket gör dem obrukbara. Politiker skall inte avgöra sådant. DärfÃör bör enskilda människor som skänker pengar till en välgörenhetsorganisation, oavsett religiös eller ateistisk prägel, få skatteavdrag på sin lön. I Arizona, för att ta ett exempel, får medborgarna 500 $ i avdrag. På så vis skapar vi ett välgörenhetssystem som på allvar kan ge människor i nöd hjälp, där människor själva skänker pengar till program som faktiskt kan producera och göra något reellt åt människors situation, liksom vi slipper byråkrati och politiskt krångel. Volontärer kan ställa upp när som helst på dygnet, när helst en människa är i behov av stöd eller tröst. Byråkrater har öppet mellan 09:00 och 17:00.
Vi behöver ett slut på socialism och politikerstyre och bör inse att ett sekulariserat samhälle i praktiken inte är borgerligt i längden, utan leder till en enorm röd cancersvulst. Med en decentraliserad välfärd, kommer vi att få ett sant borgerligt varmhjärtat samhälle, som byggs av medborgarna själva.

Neokonservatism - vad är det?

Att kalla sig neokonservativ i Sverige är inte lätt. Bland många europeiska och svenska intellektuella är neokonservatism snarare ett skällsord och anhängarna anklagas för att försöka eftersträva världsherravälde, och att de, "for better or for worse", okritiskt står bakom USA. Men hur ser den neokonservativa rörelsen egentligen ut? Neokonservatismen har en komplicerad historia bakom sig. Den började sin resa inom den amerikanska liberalismen och Demokraterna, men snart skulle demokraterna splittras i två läger. Under sextiotalet kulminerade tre händelser som skulle innebära att anti-kommunistiska liberaler kom att närma sig de konservativa strömningarna och det var om tänkare likt Irving Kristol, Daniel Patrick Moynihans och Daniel Bells attityd till politiken, som skällsordet "neokonservatism" uppkom. Irving Kristol Den första händelsen, var de svarta amerikanernas kamp för lika rättigheter. Trogna sina ideal ställde sig de neokonservatia bakom upproret i Söder. Klyftan inom demokraterna uppstod när liberalerna ville koppla de svartas kamp till storslagna sociala projekt. Detta skrämde de neokonservativa, i rädsla för att de svartas situation skulle bli till argument för ett samhälle där svaga grupper bars under armarna av bidrag och staten. Den andra händelsen var Lyndon Johnsons "Big Society", ett ingenjörsliknande, storslaget välfärdsbygge. Nu kom konflikten att få filosofiska undertoner. Lyndon Johnson ansåg att politiken kunde lösa alla problem, så länge den följde de teorier som stod till buds om hur samhällsmaskinen bäst skulle smörjas. Men de neokonservativa fann att människan och samhället var alltför komplexa storheter för att låta sig underkastas också de mest välsnickrande teorier. De ansåg att Lyndons proklamationer om samhället, enbart var god retorik - och inget annat. De neokonservativa ansåg tvärtemot Lyndon att politikens egentliga kännemärke var att den aldrig kunde göra mer än att hantera situationer efterhand som de dök upp, alltid mot bakgrund av just det lägets speciella förutsättningar. De neokonservativa vände sig således mot utopiska illusioner. Det tredje och den avgörande händelsen som kom att innebära att demokraterna splittrades var, givetvis, Vietnamkriget. De neokonservativa ansåg att USA borde dra sig ur kriget, med Irving Kristol som lysande undantag, men de stod eniga mot vänsterns skäl att protestera mot kriget. För vänstern handlade det om att USA inte ägde rätten att lägga sig i andra länders rättigheter. Bland de neokonservativa var man oense om huruvida kriget var meningsfullt. Men man darrade aldrig på stämman när det gällde USA:s rätt och skyldighet att stå upp mot kommunismen med vapenmakt, var den än kunde tänkas uppträda - om vapenmakt vid det speciella tillfället var den enda eller bästa metoden. När Jimmy Carter ställde upp mot Ronald Reagan fanns det inte längre någon tvekan kring vilken kandidat man skulle ställa sig bakom. Det var också första gången som den neokonservativa rörelsen på allvar kom att sträcka sig in i Vita huset. Ronald Reagan Under tiden från femtiotalet och fram till Reagans åttiotal hade också en annan sak skett, mer eller mindre omärkligt. Kommunismen hade förlorat det ideologiska slaget. När Reagan flyttade in i Vita huset kunde de neokonservativa lägga den striden till handlingarna. Istället vände man sig mot sina gamla allierade. Liberalismen hade blivit huvudfienden, även om det inte kom att märkas i den offentliga debatten. Under nittiotalet stod det dock klart vart frontlinjen drogs. Det unga vänsterliberala gardet runt Bill Clinton attackerade öppet värdekonservatismen och religiositeten i USA, med resultatet att Amerika delades på ett sätt man inte sett sedan sextiotalet. 1994 års konservativa revolution med Newt Gingrich som ledare, drev Bill Clinton längre åt höger än vad hans föregångare George Bush någonsin vågat sig - med ytterligare radikalisering av demokraternas vänsterfalang som följd. Leo Strauss Neokonservatismen idag har således under decennierna utvecklats till en klassisk värdekonservatism, starkt influerad av Disraeli, Burke, Strauss m.fl. Det är neokonservatismen som under Reagan påbörjade den konservativa revolution som kom att transformera det amerikanska samhället till vad det idag i mångt och mycket är och har intet med någon global världsherraväldes politik att skaffa.

Nihilismen; samtidens stora hot?

En intressant sak, värd att ta upp, är den moderna attacken på kapitalismen. I dag råder det inga tvivel om att socialisterna förlorade det ekonomiska slaget. Planekonomi fungerar inte. Marknadsekonomin står som segrare. Hur kan det då komma sig att marknadsekonomin fortfarande hotas?

Den nya vänstern tänker inte, eller snarare vägrar att tänka ekonomiskt. Det som driver den nya vänstern är hatet gentemot det borgerliga samhället, som tänker ekonomiskt. I dag förstår varken ekonomiskt- liksom liberalt ideologiskt skolade människor varför inte vänstern tänker i "rationella termer", då kapitalismen är en hörnsten i ett modernt, liberalt, sekulariserat samhälle.

Socialismen lever kvar i ett gammalt tänkande, som härstammar från den pre-moderna eran. Då ansågs inte lycka komma från individens fria val inom en marknadsekonomis ramar. Man ansåg inte att en fri marknad eller ett fritt samhälle behövdes för att maximera den individuella lyckan. Tvärtom ansåg man att en fri marknad, som inte guidades av en "vis elit", enbart skulle leda till frustration eftersom den breda massan omöjligt kunde veta vad de ville ha, eller vad som verkligen skulle skänka dem lycka. Här finner vi socialismen. Idag kan våra observationer fastställa att en centralt planerad ekonomi inte fungerar, men bara om man definierar "lycka" eller "tillfredställelse" efter termer rörande materiell produktion och materiell konsumtion av varor. Om inte, om man vägrar tänka ekonomiskt, är den pre-moderna synen mera möjlig.

Liknande tecken kan vi se inom miljöaktiviströrelsen. Om människor i dag har ett speciellt intresse kring att bevara ren luft och rena vattendrag, kan man få ekonomiska analyser som kan visa på olika tillvägagångssätt - med olika kostnader och vinster - till att få varierande graderingar av ren luft eller rent vatten. Miljöaktivisterna är dock inte intresserade av att få något sådant presenterat för sig. Det som egentligen intresserar dem är inte ren luft och rent vatten, utan det är det moderna samhället och den moderna teknologiska civilisationen som intresserar dem, mot vilken de har fientliga avsikter. När de protesterar mot vårat sätt att leva i detta samhälle och i denna civilisation, protesterar de inte mot något såpass trivialt som luft- och vatten föroreningar. De föraktar snarare den borgerliga civilisationen som tar form och påverkas av en oräknelig summa individuella val och preferenser. Eftersom de inte gillar formen av ett sådant samhälle, utmanar de den process som gjuter formen för den borgerliga civilisationen. Vad de i grunden vill ha är enkelt. De vill ha auktoriteten, makten, att skapa en "miljö" som passar dem, och denna "miljö" kommer vara ett samhälle där härskarna inte kommer vilja tänka ekonomiskt och där den breda massan heller inte kommer att bli tillåten att göra det.
Något liknande är även på gång inom "konsumentskyddsrörelsen", vilkas egentliga syfte inte är att "skydda" konsumenterna, utan snarare att inskränka - för att slutligen förinta - vårat självbestämmande och oberoende. Problemet för den nya vänstern är att människor faktiskt tänker ekonomiskt sedan de blev frigjorda från det pre-moderna sättet att förhålla sig till ekonomin, och uppmuntras till att göra vad som känns bäst för dem själva.

Konsumentskyddsrörelsen liksom miljöaktivisterna, är en protest gentemot den typ av samhälle som folket skapar när de får makten, vilket en marknadsekonomi gör, att skapa den värld som medborgarna själva vill leva i. Med detta sagt, borde liberalismen i sig vara segrare idag, men är det inte. Hur kommer det sig? Varför är liberalismen såpass sårbar?

En aspekt av nyckelproblematiken kring ett liberalt borgerligt samhälle har länge varit känt och aviserat. Det är det faktum att ett liberalt samhälle i sig själv av nödvändighet är sekulariserat, ett samhälle där religion ses som en högst privat angelägenhet. Ett sådant närmande gentemot religion, det var förutsett av katolska och andra tänkare, kom att gradvis minska den religiösa tron och samtidigt öka skepsisen kring den tröst som religionen ger - speciellt den tröst som tron på ett liv efter döden ger. Det har dessvärre inträffat och fört med sig signifikanta konsekvenser. En sådan konsekvens är att det begär som placerats och ställts på det liberala samhället, i namnet av temporär "lycka", har blivit mer nödvändigt och mycket mera oresonligt. I varje samhälle lever majoriteten av medborgarna sina liv i frustration, och om samhället skall uthärda, behöver det lita till goda mått av stoisk resignation. I teorin skulle detta kunna ske filosofiskt snarare än religiöst, men faktum är att filosofisk stoicism aldrig har kunnat masskonsumeras. Filosofisk stoicism har alltid varit ett aristokratiskt "privilegium"; den har alltså inte haft någon rationell förklaring till att förklara ens "samhällsställning" och ens "plikter" till dem som har låg rang i samhället och till dem vars plikter är betungande. Den liberala civilisationen finner således sig självt att själsligen ha lagt beslag på medborgarnas medborgarskap, vilkas begär för materiell kompensation gradvis blir lika oändlig som den oändlighet de har förlorat.
En annan relaterad konsekvens av disetableringen av religionen som en offentligt sanktionerad myt, har omöjliggjort för det liberala samhället att komma fram med en övertygande och en generellt accepterad teori av politisk förpliktelse. Liberala filosofer har lagt fram många versioner av utilitarism till att tjäna just detta syfte, men dessa idéer har förblivit akademiska övningar och aldrig haft någon reell påverkan eller popularitet. Det är heller inte särskilt överraskande; ingen definition som enbart är utilitaristisk till medborgerlig lojalitet kommer att övertyga någon om att det finns en mening i att offra livet för sitt land. Faktum är att det har varit nationalismen som, under ett och ett halvt sekel, försett oss med en rationell förklaring. Men nationalismen är en sekulär myt och trots att den har utvecklats hand i hand med den borgerliga civilisationen, är den inte av nödvändighet borgerlig eller någon inre karaktär av ett borgerligt samhälle. Nationalism syftar till ett etablerande av "lika offer" eller "lika offervilja" som ett kriterium till rättvisa; och detta är inte på något vis ett borgerligt kriterium. I vår egen tid har vi bevittnat hur den nationalistiska andan kan vara ytterst föraktfull mot borgerliga dygder, och agera ytterst samhällsomstörtande mot den själva borgerliga ordningen.

Även principerna rörande individuell gynnsamhet och social mobilitet som ursprungligen gjorde den borgerliga liberala idén så attraktiv, skapar - när religionen försvagas - problem för den borgerliga civilisationen. Problemet är att man etablerar ett knippe acceptabla regler baserade på distribuerad rättvisa. Detta problem förekommer inte så länge den borgerliga etiken står nära den protestantiska etiken, som föreskriver en länk mellan personliga meriter - som är representerade av borgerliga dygder som uppriktighet, måttfullhet, flitighet och sparsamhet - och världslig framgång. Dock har det redan från den moderna kapitalismens början funnits en annan och lika inflytelserik definition rörande distribuerad rättvisa. Denna definition som propageras av Mandeville och Hume, är rent positiv och sekulär snarare än filosofisk eller religiös. Denna definition säger att det i ett kapitalistiskt system, vad som än händer, alltid finns rättvisa - att alla ojämlikheter som finns i ett liberalt borgerligt samhälle måste vara nödvändiga, annars hade den fria marknaden aldrig skapat dem, och därför måste de vara rättfärdiga. Detta synsätt gör ingen skillnad mellan spekulanten och den borgerliga entreprenören: Båda är själviska skapelser som, i dess utövande av sina privata synder (begär, själviskhet, girighet), skapar vinster som kommer hela samhället till nytta.

De frågor som jag ställer mig är; Kommer denna positiva idé av distributiv rättvisa vara tilltalande för människor? Kommer de att acceptera den? Kommer de att vörda den? Kommer de vilja försvara den från dess fiender? Som jag ser det är svaret lika självklart som det är av negativ art. Bara en filosof kan vara tillfredställd med en sådan faktisk rättviseteori. Vanliga människor kommer att se det som en självtjänande ideologi; de kommer i stället att svara till ett mera metafysiskt försvar av sociala och ekonomiska ojämlikheter. Då ett sådant försvar inte finns, kommer de att finna större förnuft i en egalitär samhällsordning än i Mandeville och Hume. Så har det också blivit. Då samhörigheten och banden mellan protestantisk etik och det liberal-borgerliga samhället vittrat sönder, har det egalitära synsättet vuxit sig än större och blivit betydligt mera kraftfull.

I över 150 år har kritiker varnat oss för att det borgerliga samhället levde på ett samlat moraliskt kapital bestående av traditionell religion och traditionell moralisk filosofi, och att när detta kapital väl var förbrukat, skulle den borgerliga civilisationen finna sig ifrågasätta sin egen legitimitet. Dessa kritiker var, när de levde, varken populära eller speciellt övertygande. De bildade klasserna i det borgerliga liberala samhället kunde helt enkelt inte tro att religion eller filosofi kunde vara såpass viktigt för vår civilisation. De kunde leva med religion och moral som en högst privat affär, och kunde inte förstå varför alla andra - givetvis efter en för tiden korrekt sekulär utbildning - inte skulle kunna göra likadant. Behovet av religion, och en moralisk filosofi sammanlänkad till religion, är betydligt viktigare politiskt än vad den liberala individuella filosofin tillåter. Vi ser också i dag, hur de som trodde att de skulle vara nöjda med religionen som en högst privat affär, inte finner det tillfredställande utan väljer att helt bortse från religion och religiös moral, i enlighet med liberal utopisk rationalism, som inte heller är fullt tillfredställande för oss.

Men även om de grava problem som sekulariseringen skulle medföra för det liberala borgerliga samhället var förutspådda, så kunde ingen förutse de problem som det liberala samhället står inför i dag. Fienden till det liberala samhället är inte till lika hög grad socialism, som nihilism. Det är bara den liberala kapitalismen som inte ser nihilismen som en fiende, utan snarare som ännu ett utmärkt affärstillfälle. Ett av de mest förvånande dragen av dagens civilisation är hur den nya vänsterns "motkultur" upptas och sanktioneras som en "modern" kultur som anses vara lämpligt och ändamålsenligt tillsammans med ett "modernt" borgerligt samhälle. Stora företag publicerar i dag glatt böcker och tidningar, eller trycker och säljer skivor, eller tillverkar och distribuerar filmer, eller sponsrar TV-program som hyllar pornografi, kritiserar familjen, rättfärdigar civil olydnad och argumenterar i favör för expropriering av privata företag och ett "förintande" av privat företagande. Våra kapitalister främjar den nya vänsterns etik av en enda orsak: De kan inte komma på någon anledning till varför de skulle avstå från det. För dem är det helt vanliga affärer. Och varför skulle de inte ta chansen till ett sådant affärstillfälle? Den rådande kapitalistiska liberala filosofin presenterar inga motargument till varför de bör avstå.

Milton Friedmans texter rörande detta område är inte helt klara. Han anser att man inte får ingripa i den dynamik som rör "självförverkligandet" i ett fritt samhälle. Han anser vidare att denna dynamik inte kan, efter hur ting naturligt är beskaffade, vara självförgörande - att självförverkligande i ett fritt samhälle enbart kan leda till "själv" som är kompatibelt med ett sådant samhälle.

Även Hayek, trots att han är fientlig till den nya nihilismen, saknar grund att principiellt opponera sig mot den. Hayek hamnar, likt Friedman, i en tro på de ultimata fördelarna som "självförverkligande" ger. Problemet är att; vad händer om det "själv" som "realiseras" under de förhållanden som liberal kapitalism ger, är ett själv som föraktar liberal kapitalism och använder sin frihet till att motverka och avskaffa ett fritt samhälle? Detta har varken Hayek eller Friedman några svar på, och ändå är det just detta problem vi står inför i dag, då det liberala borgerliga samhället avlar fram motståndare till det fria samhället. Den sekulära libertinistiska kapitalismen har på så vis samma problem som liberalismen när det kommer till att försvara sig mot nihilismen. Libertinismen kunde helt enkelt inte tro att mänskliga laster, när de är otyglade av religion, moral och lag, kan leda till ondska. Den kunde heller inte tro att nihilism var något som varje samhälle behövde räkna med att kunna skydda sig emot. Liberalism och libertinism kunde slå mot Marx, men de hade inte tänkt sig att behöva attackera Marquis de Sade och Nietzsche. De kunde bevisa att den marxistiska visionen var utopisk, men inte att den utopiska visionen för dess arvtagare, den nya vänstern, var felaktig. Vänstern kämpar i detta nu för sin legitimitet samtidigt som den borgerliga civilisationen ifrågasätter sig självt och därmed sin egen legitimitet.
2000-talets stora fiende kommer således inte vara socialismen i första hand, utan nihilismen.