Orkanen Katrina

Efter att analyser och reportage nu strömmar in från USA, kan man göra en sak klar för sig. I ren skadeglädje reagerade den vänsterpräglade och anti-amerikanska journalistkåren i USA och framförallt i Europa med våldsam kraft och förmedlade en bild av USA, som en lamslagen nation utan kraft att kunna bära sig självt. En bild som var djupt osann.

Michael Novak, som själv var med då en flodvåg ödelade Pennsylvania belyser bl.a. ämnet i National Review.

Hans uppfattning är den att politiker liksom journalister kommer från en verklighet som inte delas av allmänheten. Speciellt inte den allmänhet som växt upp med en katastrof och med egna ögon sett vad den kan göra. De tyska socialdemokraternas partiledare Gerhard Schröder, uttryckte bl.a. sin förundran över att Bush inte agerade tillräckligt snabbt vid en sådan katastrof och jämförde med hans egna besök vid översvämningarna i södra Tyskland. Hade Katrina träffat Tyskland hade det inte varit fråga om några små översvämningar. 90 000 kvadratkilometer hade översvämmats, liksom byggnader, broar och stora delar av autobahn förstörts eller gjorts obrukliga. Hade stormen träffat England, hade hela fastlandet översvämmats.

Media har inte varit sanningsenliga. Medias uppgift är att förmedla fakta, inte agera opinionsbildare. Man talade omedelbart om 10 000 döda, och att en förmodad beställning från regeringen på 25 000 liksäckar hade genomförts. Fyra dagar efter stormen kom också upprörande reportage från Superdome. Femåriga flickor hade våldtagits, en liten pojke hade fått sin strupe uppsliten, man hade sett döda bäbisar förvarats i kylskåp och ett hundratal döda kroppar hade förvarats under sätena på läktarna i Superdome, mitt bland folk. Hur mycket av detta har blivit bekräftat? Ingenting. Man har inte hittat något alls som styrker dessa påståenden. Dessutom är det fascinerande att journalister tycks tro att människor svälter redan efter fyra dagar, trots att man fått tillgång till vätska och mat, om än torftig sådan. Vilken värld lever de i? New Orleans var heller inte det område som drabbades hårdast. En tredjedel av Mississippis södra kustnära områden förstördes. Biloxi, Gulfport, Pascagoula etc. liksom den gränsande staden Mobile i Alabama drabbades hårt. Där finns enbart husgrunder och enstaka stående väggar och raserade byggnader kvar, som vittnar om att det en gång varit människor som bott där. Trots detta lyckades guvernören i Mississippi hålla ordning och reda betydligt bättre än vad man gjorde i Louisiana. Vad gick fel?

Var det den amerikanska administrationens fel? Agerade Bush slapphänt? I USA ställer man idag krav på att två personer skall avgå. Men det berör inte Vita huset. Borgmästaren Ray Nagin (demokrat) fick fem dagar i förväg orkanvarningen, men gjorde ingenting på fyra dagar, förrän presidenten uppmanade honom att genomföra en obligatorisk evakuering (se mer här och här). 569 bussar som skulle ha kunnat evakuera 33 350 personer, fick stå och bli dränkta. De användes inte. Istället uppmanade han människor som inte kunde ta sig ut ifrån området på egen hand att söka sig till Superdome och Convention Center, vilket inte ingick i någon evakueringsplan, varför inga förnödenheter fanns på plats. Borgmästaren tappade också kontrollen över poliskåren som flydde hals över huvud ut ur staden. Borgmästaren förseglade därmed New Orleans fattiga svarta befolknings öde.

Guvernören Kathleen Parker, också demokrat, är i egenskap av guvernör befälhavare över delstatens nationalgarde, bestående av 11 500 man. Av dem är 3 000 stationerade i Irak. De resterande 8 500 soldaterna stod beredda att fara, liksom federala trupper stod i beredskap att sända material och trupper. Enligt grundlagen är det guvernören som har befälet och soldaterna väntade på besked. Ett besked som aldrig kom.

Glädjande för de överlevande är att enskilda amerikaner gemensamt slöt upp och öppnade upp sina hem, liksom genom insamlingar skänkt över 700 miljoner dollar till behövande. Hos medmänniskor, likt Michael Novak, finner man därför större tröst och skydd, än hos politiker och raljerande journalister.