Göran Persson har därför leendes i TV-rutan ljugit det svenska folket rätt i ansiktet. Statsministern har i samband med partiledardebatter mot Leijonborg och Reinfeldt hävdat att han varit med och "städat upp" efter den borgerliga regeringen 1991-94. Krisens rötter återfinns dock redan i 1970- och 80-talen. När de borgerliga tillträdde 1991, var krisen redan ett faktum. Saken är den att om det blir en borgerlig seger 2006 är detta första gången som en borgerlig regering vinner på egen politik istället för att först få makten då socialdemokraterna kört ekonomin i botten. 1991 hade arbetslösheten och budtegunderskotten börjat öka extremt snabbt. Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket, 1990 var det regeringskris, och 1991 tillträdde de borgerliga efter ett missnöje riktat mot socialdemokratin.
2001 presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen där ett antal orsaker till krisen fanns presenterade;
"Ett första avgörande beslut var devalveringen 1982. […] En annan avgörande faktor var när planerna på inhemsk åtstramning inte genomfördes i den utsträckning som krävdes för att hålla balans mellan utbud och efterfrågan i ekonomin. Dessa problem förstärktes när kreditmarknaden avreglerades. Resultatet blev allmän överhettning och höga pris- och löneökningar särskilt under 1980-talets senare del. […] Kostnadskrisen sammanföll med en internationell lågkonjunktur, höga realräntor i omvärlden och en inhemsk finans- och skuldkris. Inflationstakten sjönk snabbt…samtidigt som skattereformen minskade skattelättnaden för hushållens och företagens ränteutgifter. Den fasta växelkursen bidrog tveklöst till nedgången i efterfrågan och sysselsättningen under perioden 1990–92.”I sin egen bok; "Den som är satt i skuld är inte fri" redogör Persson själv för orsakerna till det inträffade. Inte någonstans beskyller han de borgerliga. Inte ens i sin egen bok. Men inför TV-kamerorna går det tydligen bra att fara med osanning.
De borgerliga kunde dock ha hanterat situationen bättre. Istället för att föra en marknadsvänlig politik, så inriktade man sig på att försvara den socialdemokratiska politiken. 1976-82 förde man en ekonomisk politik som gick ut på att man upprättade industriakuter, dvs. man öste bidrag över olönsamma industrier i hopp om att det skulle kunna rädda jobb. Det gjorde det inte. Det blev bara ett slöseri med skattepengar. 1991-1994 försvarade man den låsta växelkursen i förlagan till EMU till en kostnad av hundratals miljarder kronor innan vi fick en marknadsvärderad valuta och en fristående riksbank, arbetsmarknadspolitikens kostnader svällde enormt och bankerna "räddades" med miljardstöd. Båda de borgerliga regeringarna slog världsrekord i statsutgifter som andel av BNP, för demokratier i fredstid.
Hade en socialdemokratisk regering klarat sig bättre? Svaret är faktiskt nej på den frågan. I socialdemokraternas skuggbudgetar som lades fram 1991, 1992 och 1993 var statens underskott ungefär detsamma som den borgerliga regeringens, men i förslaget inför 1994 var socialdemokraternas underskott i budgeten 30 miljarder större än den borgerliga regeringens budget.
Faktum är alltså att vänsterpolitik defintivt inte är detsamma som ekonomisk uppgång, och högerpolitik är absolut inte det samma som ekonomisk nedgång. Om vi ser till utlandet har det idag gått oerhört bra för de länder som haft en marknadsekonomisk inriktning. Öststaterna har återhämtat sig snabbt efter långvarigt socialistiskt styre, och i Tyskland ser vi tydligt skillnaderna mellan det forna Väst- och Östtyskland. I Norge har vi en annan ekonomisk solskenssaga efter borgerligt styre. Slutsatsen är således, att i de länder där man vågar bedriva en högerinriktad marknadspolitik, så växer ekonomierna vilket får flera arbeten till följd, vilket socialistiska länder inte kunnat redovisa. Därför kommer Sverige med alliansen i regeringsposition få den ekonomiska tillväxt och framtidstro som Sverige behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar