Konservatismen ej förlorare ... ännu

Debatterna går nu heta kring valresultatet i USA. Förklaringar till den nyuppkomna situationen i USA finnes här, här, och här. I den politiska fåra som nu bildats efter valet kan man tydligt se att amerikanarna röstade mot Bush, men att inte konservatismen förlorat. Demokraterna ställde upp med kandidater från mitten. Det är alltså inga anti-krigs kandidater som befolkar stolarna i senaten och kongressen. Tvärtom menar bedömare att partierna nu kan närma sig varandra. Inget av de båda partierna vill ta upp Irak-frågan. Republikanerna för att kriget enligt den plan som drogs upp, misslyckats. Demokraterna för att man då skulle behöva redovisa en plan för antingen vinst eller försiktig reträtt från Irak, och någon sådan finns ej.

Republikanerna förlorade för att man glömt bort Reagan. Här beskyller man neokonservativa, men glömmer då bort att det var under Reagan som de neokonservativa kom till makten. Det var under Reagan som den hårdföra tonen mot Sovjetunionen inleddes och som i slutskedet ledde fram till Sovjetunionens fall, vilket också är anledningen till att just neokonservativa är så hatade av vänstern. Republikanerna förlorade för att man övergav tanken om den lilla staten. Under Bush har man tryckt tillbaka friheten genom "Homeland Security Act", och de s.k. "McCain-Feingold restriktionerna". Dessutom har republikanerna under Bush utökat den politiska kontrollen över både offentliga som fria skolor, samt utökat de offentliga finanserna. Debaklet till följd av stormen Katrina kan också läggas i republikanernas fat, och till detta kommer de skandaler som omgärdat några av republikanernas kandidater, vilket framställt partiet som korrumperat. Republikanerna styrde som demokrater, och demokraterna vann.

Demokraterna däremot gick till val på att skära ned på de offentliga utgifterna genom att dra tillbaka reformerna, och vann därför en konservatismens seger med kandidater från mitten, med klassiskt konservativa slagord. S.T. Karnick vid National Review, tror att demokraternas framgångar kommer att bli en väckarklocka till republikanerna. Han skriver:

The Republicans have been strongest when they have adhered to classical liberal principles and articulated them boldly, as in the Reagan years and Newt Gingrich's Republican revolution. They have been weakest when they have attempted to be New Age conservatives, as during the two Bush administrations when they have governed as Democrats Lite.

The political right is well aware that the solution to economic and social problems is nearly always to unleash the creativity and intelligence of the American people and encourage representative government abroad without forcing it on anyone — not to place ever-greater restraints on initiative and economic freedom at home and attempt nation-building abroad before defeating the enemies of democracy. Yet the Republicans simply have not had the courage to defy the mainstream media and follow their principles.

Skulle republikanerna med andra ord återvända till den konservativa kärnan, och följa sina ideal rörande den lilla staten och det stora samhället så får demokraterna en utmanare i valet, och därmed spelar det ingen roll om man gör politiken mildare och hittar en ny Bill Clinton. I alternativen mellan att ha en stat där politiker gör allt, eller där medborgarna gör allt, har amerikanarna alltid valt det senare.

Bästa sushin - i Borås

Pernilla Wahlgren har om Borås sagt att: "Där vet de väl inte ens vad sushi är". Men på Stora Brogatan finns en ovanlig talang. 25-årige Jack Cheong från Borås som till vardags jobbar på restaurang Eest, vann sushi-SM som anordnades i Stockholm i helgen. Juryn motiverade sitt val med att Jack Cheong med stor yrkeskompetens, innovation och skicklig hantering av kniven lyckats framhäva råvarorna och väl valda smaksättare.

Och Cheong planerar att stanna kvar i Borås för att där fortsätta sin karriär. Så vill Wahlgren äta god sushi får hin i framtiden vara så god att pallra sig till metropolen Borås (här).

Paggan talar ur skägget

"Socialdemokraterna är sektbetonade och lyssnar inte på nya idéer." - sade Pagrotsky i SVT:s program Gomorron (här och här). Han fortsatte med att:

Nya idéer har mötts med aggressivitet i stället för med uppmuntran. Och nya grupper har inte känt sig välkomna. De interna stridigheterna och slutenheten var en stark bidragande faktor till att socialdemokraterna förlorade valet. [...] Den socialdemokratiska politiken måste förtydligas och renodlas.

Den före detta kulturministern är kritisk till att det inte finns någon konkret plan som ska ge partiet fler röster i nästa val 2010, och detta är precis den självkritiska analys som socialdemokraterna måste göra. Det som kännetecknat socialdemokraterna under lång tid, är att socialdemokratiska politiker samlat ja-sägare kring sig och berikat sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Detta gäller inte bara den f.d. statsministern, utan går ner på gräsrotsnivå ute i kommunerna. Socialdemokraterna behöver röja upp ordentligt. Pagrotsky fortsätter:

För att 2010 vara i en position att vi kan driva en bra politik måste vi vara mer lyhörda och mindre auktoritära. Vår organisation får inte vara så stängd, så sektbetonad och upptagen av interna bekymmer utan i stället lyssna utåt i samhället.

En bra början skulle vara att stänga öronen åt LO:s ledning och socialdemokratiska stödorganisationer. En dos av verkligheten kan bara fås utanför LO-borgen, och ej i dess dunkla korridorer. Med andra ord behöver socialdemokraterna göra ett mera genomgripande arbete än att skylla på media ala Berit Andnor, och att enbart lyfta fram ett nytt ansikte som ledare enligt förslag ala Pär Nuder. Pagrotsky tycks i dag vara den enda som kan rädda socialdemokraterna från att fortsätta vara en besk soppa.

Iran i fokus

Ayatollah Ali Khamenei, ledare för det imamråd som handhar den yttersta makten i landet och som styr med Guds vilja, ser demokraternas seger i USA som en seger för Iran (här).

De menar att detta är en följd av de militära uppvisningar som Iran höll i helgen, där man avfyrade flera missiler i Gulf-öknen. Khamenei menade att detta visade världen att Iran kunde bemöta vilket hot som helst, och att USA:s misslyckande i Afghanistan, Irak, Palestina och Libanon visar att USA:s hot är "tysta hot" vilket amerikanska folket förstått och försvagat Bush. Därav den iranska segern. Att USA inte ens varit närvarande i de två sistnämnda länderna, och extremisternas förluster i Afghanistan och Irak är förstås en annan femma.

Iran passade samtidigt på att fördöma Israel. Iran fördömde "det stora förtrycket" då 18 palestinier i Gaza dödades till följd av en israelisk attack. "Samtal med den sionistiska, ockupations och förtryckarstaten bedöms vara av ingen nytta", enligt Khamenei.

Och efter att landets vice-galning uttryckt sig, visar sig också ärkenötet självt, president Mahmoud Ahmadinejad, på styva linan. Som ett svar på tal gentemot de europeiska karikatyrerna på Mohammed, utlyste Ahmadinejad en antisemitisk tecknar-tävling mot det "intoleranta väst". Iran har ifrågasatt äktheten i förintelsen och menar att judarna hittat på alltihopa för att få arabisk mark. Därför anses Israel vara ockupanter. Abdellah Derkaoui, en tecknare från Marocko, vann motsvarande 12.000 $, för att, som det hette i reglerna för tvälingen, ha drivit med "den påstådda historiska händelsen". Teckningen visade hur Auschwitz konstruerades av en israelisk kran som sträckte sig från Jerusalem, med den karaktäristiska "Dome of the rock" i bakgrunden. En propagandabild Goebbels hade varit stolt över (här).

Det ter sig alltmera uppenbart vilken vidrig regim Iran styrs av. Och det blir inte bättre av att Iran hyllar vänsterframgångar i väst. Paralleller kan omedelbart dragas till Sverige. Iran menar att, eftersom judarna själva konstruerade Auschwitz och myntade myten om förintelsen, är den barriär som israelerna byggt utmed gränsen mot Västbanken, inget annat än en återupprepning av denna historia, men nu riktad mot palestinierna. En liknande retorik använder den svenska vänstern, där man utmålar Israel som en "apartheidstat" och fördömer sionismen, liksom varje försök till självförsvar gentemot terror.

Iran har anammat en retorik från 1930-tal, och från modern nationalsocialism och nationalmarxism. Socialisterna hänger på. Min förhoppning är att utrikespolitiken från USA ligger fast, att något görs åt regimen i Iran, och att den europeiska vänstern börjar inse vilken ideologi som ligger bakom begreppen "sionistiskt förtryck" och "apartheidmur".

Demokraterna tar över

Valrysaren i USA ledde fram till en seger för demokraterna (här). Efter tolv år i minoritet, har nu demokraterna majoritet i både representanthuset och senaten. Svensk vänstermedia gör dock som vanligt fel i sina valanalyser.

Ser man till USA:s historia brukar sittande regering förlora i mellanperiodsval. Man har inga parlamentariska val, utan man har delad makt utifrån Machiavellis princip, vilket svensk media misstar sig på. Dvs. att man har institutioner för att minska och hålla tillbaka regeringens makt över folket. Detta är förklaringen till den ovan nämnda misstron till politiska makthavare och som Tocqueville hyllar i "Om demokratin i Amerika". Någon borde göra sin hemläxa.

Det var heller inget val enkom riktat mot Bush. Populära presidenter som Bill Clinton och Ronald Reagan förlorade också i valen till representanthuset och senaten, utan att man dömde ut endera kandidaten. Båda återvaldes. Att republikanerna förlorade beror heller inte enbart på kriget i Irak, utan på att Bush inte kunnat reda ut ekonomin. Visserligen är arbetslösheten numera låg, runt fem procent, men statens utgifter är fortfarande för höga. Här spelar kriget en indirekt roll.

National Review har en lysande analys här. Republikanernas fall ligger mycket i de skandaler som omsusat några av partiets kandidater, och kriget i Irak har påverkat förtroendet för Bush och partiet, men det beror inte på kriget i sig, utan på att det varit illa genomfört vilket förklarar varför Donald Rumsfeld fick sparken. Men NRO gör också en viktig poäng, väl värd för vänstermedia att lägga på minnet. När nu vänstern gjort framsteg, och har majoritet i båda husen, innebär detta att vänstern kommer tvingas att ta beslut angående Irakkriget. Med andra ord kommer man att förlora den hållhake man haft på Bush. Kan inte demokraterna presentera en ny agenda för hur man skall vinna kriget, eller hur man bör finansiera det, är risken stor att de förlorar sitt nyvunna anseende åter. Att Ryssland hör till grattulanterna är illavarslande nog (här).

Det är i presidentval det avgörs vilka som skall styra landet, och det är först då vi med säkerhet kan veta vart vindarna vänder. Det kan lika gärna bli en republikansk president, trots att vänstern sitter i majoritet. Med andra ord bör massmedia vänta med hyllningarna till den amerikanska vänstern. Än är det inte över, och för att vara rättfram, hellre ett parti som tar tag i problemen än ett parti som hyllas av Ryssland och Frankrike. Det senare alternativet innebär "run for cover".

"Svenskar diskrimineras"

Fredrik Ekelund ger sig in i debatten om Sverigedemokraternas framgångar (här) och får stöd av författaren Henning Mankell (här). Ekelund har beskrivits som "Mr. Malmö", dvs. det Ekelund inte vet om Malmö är inte värt att veta. Ekelund skriver:

Malmö är av tradition, dess värre, en stad där kriminaliteten alltid varit relativt hög men några av de händelser som stuckit ut på senare år kan säkert hjälpa till att förklara valutgången. Den 3 oktober för två år sen mördades krögaren Yixi Zhou på den populära krogen Wendis på Ystadvägen i Malmö. Mördarna ingick i ett rätt stort invandrargäng från Hermodsdal. Under rättegången satt mördarnas kompisar och flinade åt Wendi när han gav sin version av förloppet, med kepsarna på, gestikulerande och helt utan empati för den halvblinde Wendi.

Få händelser i Malmö har upprört Malmöborna på senare år som detta mord. Stefans söner känner till dem väl från Hermodsdalsskolan. I vintras stängdes samma skola efter att nästa generation gäng i kvarteret gjort det omöjligt att bedriva normal skolverksamhet, ett unikt beslut i svensk skolhistoria.

Förra hösten misshandlades en busschaufför svårt i det invandrartäta Kroksbäck av ett stort gäng och trots löfte om belöning för utpekande av de ansvariga teg man i stadsdelen. En natt förra sommaren sköts samtliga rutor på Rosengårdsskolan sönder och trots att många måste ha hört det (det handlade om hundratals rutor) och en belöning på 100 000 kronor kom inga tips in om vem som låg bakom förödelsen. Kvarteret teg där också.

Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av kriminella invandrare mot "svennar" och det är inte ovanligt med etniskt svenska föräldrar som försöker bromsa sina barns gryende rasism efter att dessa blivit nedslagna eller rånade enkom för att de är just "svennar". Som vännen A:s äldste son som med sina vänner på reggaekonsert i Folkets Park attackerades av ett invandrargäng. Skälet? Att de var blonda och "jävla svennar". Sådant pratas det mycket om i en stad som Malmö. Delar av medelklassen flyr vissa offentliga platser och stadens gemensamma ytor och mötesplatser krymper. Det märkliga är att rasismen mot svenskar aldrig debatteras på kultursidorna men Stefan och Charlie pratar om den och jag hör den ofta komma upp i samtal med andra vänner.

Ekelund beskriver en verklighet många unga etniska svenskar känner, som inte bara politikerna i Malmö, utan också i andra delar av landet, förnekat och därmed drivit dem i händerna på Sverigedemokraterna. Mankell menar att det är med SD:s väljare man skall föra dialog för att få stopp på partiet. Det är en direkt felaktig analys. Det är integrationen som har misslyckats och som unga i dag, med svensk och utländsk bakgrund, betalar för. I Malmö finns radikal Islam, och våld. Dialogen måste föras om integration, om en misslyckad politik, och utifrån de värden vårat samhälle vilar på. Försvarar vi inte det Sverige är, och välkomnar dem som vill leva ett bättre liv här, liksom sänder tillbaka dem som enkom är här av dunkla skäl, får vi fortsatta problem. Jag hoppas att debatten kommer att föras av nya integrationsministern och att hon inte låter sig tystas av vänsterpressen som så många andra. Tag debatten och finn lösningar på problemen. Att skyffla saken under mattan förändrar ingenting.

Grattis Sörmland!

Det blir ingen röd röra att styra över landstinget i Sörmland (se här). Efter moderaternas valframgångar stod vänsterblocket (S + Vp) för 33 mandat mot Alliansens + Mp:s 32. Men nu har två stycken landstingsråd från, hör och häpna, Vänsterpartiet hoppat över till motståndarsidan. Anledningen är, enligt Marco Venegas (v), att:

Socialdemokraterna ville höja arvodena för landstingsråden med 13 000 kronor i månaden, från 36 000 till 49 000 kronor. Det kan inte jag som kommer från ett invandrartätt område försvara.

Socialdemokraternas Jörgen Danielsson, kallar uttalandet för "en ren och skär lögn". Men om man ser till de kommuner och landsting där socialdemokraterna styrt har politikerna haft en fantastisk löneutveckling. Detta gäller också den f.d. statsministern och den röd-gröna f.d. regeringen. Detta visar ytterligare att socialdemokraterna har en lång väg att gå innan rötäggen är borta. Man lär sig socialdemokraternas paradgren inom politiken redan i SSU.

På ett valmöte med alliansen jag bevistade i Göteborg, kom en värmlänning fram ur publiken, tog mikrofonen från moderatorn Ingvar Oldsberg, och sade: "Det finns två saker vi skyr hemmavid! Det ena är ulven [vargen], och det andra är socialdemokraterna! Vet du, Fredrik, vad det är för skillnad på en häst och en socialdemokrat? Sossen kan sko sig själv!"

Efter att mannen i fråga haft diverse utläggningar om det ena än det andra, fick för visso inte värmlänningar uttala sig vidare, men han satte åtminstone på pränt det mest allvarliga problem och förändringsarbete socialdemokraterna står inför. Korruptionen. Socialdemokraterna borde själva värva flera personer som Venegas.

Analys efter valet

Socialdemokraterna vägrar ge en vettig analys efter valet. Vart är de på väg? Vilka frågor skall de föra? Hur skall de förändras? Inga svar. De enda svar som har kommit, är från Berit Andnor och Pär Nuder. Andnor skyller på massmedia och menar att socialdemokraterna inte alls förlorade valet. Pär Nuder menade att partiet inte saknar alternativ till ledare. Diskussionen ter sig kusligt lik den som fördes i USA efter att Reagan vunnit och de konservativa därefter ökade i alla opinionsmätningar.

Det som hände var att demokraterna tappade fotfästet, vilket påbörjades redan under 60-talet. Jules Tygiel, författare av "Ronald Reagan and the Triumph of American Conservatism", lyfter fram ett USA som var trött på arbetslöshet, dåliga ekonomiska resultat, Sovjetvänlighet och det våld som den unga vänstern stod för. Man ville ha förändring. Parallellerna ter sig därifrån kusligt lika till det som inträffade i årets val. Regeringens gullande med terrorister var ingen överraskning. I Sverige är vi vana vid att vänsterregeringar går mot demokratier för att vänslas med diktatorer. Men att socialdemokraterna tappade fotfästet, och menade på att allting är bra, "rör inte mitt bidrag", och "alla skall med" samtidigt som gemene medborgare upplevde utanförskap, ökad kriminalitet, ökat våld och ökad utsatthet, var anledningen till att man tappade regeringen. Mittenväljarna övergav socialdemokraterna för Alliansen. Och detta är ingen ny trend. Socialdemokraterna har tappat ända sedan 1998, utan att återhämta tappade röster.

Ett nytt namn förändrar inte partiet. Kommer inte socialdemokraterna fram med en politik att bemöta Alliansen med är det kört. Då kommer vi få en likadan utveckling här som i USA. Sten Andersson (s) sade strax innan sin död, att "vinner Alliansen detta val kommer de att sitta länge". Andersson gav sin bild av ett trött och slutkört parti utan visioner, som bekräftas av Nuders "vi har inte ont om ledare", nej det är visioner och politik man saknar.

Inom partiet har det rests röster om att man inte skall gå åt höger. Att man skall tydliggöra skillnaderna genom att gå åt vänster. Detta är precis vad demokraterna gjorde i USA, och om så sker kan vi här som där börja diskutera en politisk bild utan en vänster.

SM-Guld!!

Så blev det SM-guld för det gul-svarta Elfsborg! Roligt och underhållande att den ekonomiska storsatsning, från finans- och affärsmän runt Stureplan med Boråsanknytning, gick hem. Nu Sverige, snart Europa. Elfsborg hade inte väntat att satsningen skulle ge resultat så snart. Man hade satsat på medaljplats i år, men man räknade med brons, högst silver. Satsningen innebär att man varvar erfarenhet med yngre talang, och man pratade i termer om "en sak i taget", dvs. först brons, sedan silver eller guld. Först därefter skulle man satsa på att lansera Elfsborg som ett europeiskt lag, att kunna mäta sig med de europeiska klubbarna. Satsningen var på så vis långsiktigt logisk. Nu blir det Europasatsning med en gång. Hur denna kommer att te sig får vi se, men att guldet bärgades hem till hemstaden är det bara att glädjas åt! (Se vidare här)

Sabuni levererar

Integrationsminister Nyamko Sabuni får hårt motstånd från muslimer i Sverige för sina förslag på åtgärder mot religiöst förtryck (här). Daniel Lillman, på SLOM (Svensk islamisk litteratur och mediebevakning) är en av initiativtagarna bakom upproret, som hittills har samlat bakom sig 36 muslimska organisationer (här). Nyamko Sabuni har ett tiopunktsprogram för att förhindra hedersmord, könsstympning och tvångsgifte. Lillman menar att: "Programmet är genomgående riktat mot muslimer även då hederskultur av denna form är strikt förbjuden inom islam." Jaha, så om det är strikt förbjudet, varför klagar han då? Borde inte Lillman i stället välkomna Sabunis krav? Lillman fortsätter:

Hon vill förbjuda religiösa friskolor, lagstifta om förbud att bära slöja före 15 år och påtvinga unga flickor en obligatorisk gynekologundersökning i jakt på könsstympande föräldrar. Hennes artiklar och förslag om slöjan förmedlar att alla föräldrar, vars barn av egen önskan vill bära slöja, är förtryckare. [...] Hennes förslag om att tvinga unga flickor att undersökas är kränkande för alla och inte minst för barnen, som här inte får bestämma över sin egen kropp.

Lillman menar allvar. Vi skall inte bry oss om auktoritära Islam. Läran skall få leva sitt eget liv, utanför svensk lagstiftning. Hur många tror att barn av egen fri vilja väljer att klä sig i burka eller att bära slöja? Att dölja sina kroppar för män? Tänker barn överhuvudtaget på moral och sexuella preferenser? Nej, det är något som tvingas på dem. Och om inte tvångsgifte eller könsstympningar förekommer och är förbjudna inom Islam, varför höjer Lillman rösten? I Corren (här) skriver Lillman att:

Vi muslimer anklagar inte demokratin i sig för kvinnoförtryck. Men idag har demokratin bland annat satt krokben för många som verkligen vill leva upp till sin roll som mammor till sina barn. Det finns inte valfrihet i dagens sekulariserade samhälle och därmed är friheten naggad i sina kanter. Kanske är detta en av nycklarna till att det idag finns kvinnor som blickar mot och blir allt mer blir intresserade av islam? Kvinnan har en mycket viktig roll och starka rättigheter inom islams ramar. Men detta ignoreras många gånger och ofta är det bara den grupp som har blivit orättvist behandlade i islams namn som får komma till tals.

Och här har vi svaret. Demokrati och sekularisering är felet. Att det är socialdemokratin som i Sverige byggt system för att kvinnor inte skall kunna vara med sina barn omnämns inte. Demokratin är fienden. Har kvinnor starka friheter i Islam? Att svenska kvinnor i någon större utsträckning skulle konvertera till Islam, är inte sant. Det fåtal som gör det, har mera att göra med att om man träffat en muslimsk man så måste man konvertera till mannens religion för att kunna gifta sig, snarare än att få större frihet. Iran och den muslimska världen är och får inte bli, något föredöme när det gäller mänskliga rättigheter.

Ulf Nilsson ryter till

Och det med rätta (här). Det Nilsson vänder sig mot är att enligt en Temo-undersökning anser 29 procent av svenskarna att USA är det största hotet mot världsfreden. Därefter kommer Nordkorea och Iran i den ordningen. Nilsson skriver:

På 50-och 60-talen var det självklart att radio och tidningar (tv fanns ju knappt) så gott som dagligen rapporterade vad som hände i Europas stora länder. På 70-talet ökade vi på med mycket mera USA, men också Afrika och Asien, inte minst Vietnam. Ett sällsamt och genant kapitel hette Chile. Sedan Salvador Allende blivit president flockades knorrarna i Santiago. I ett läge satt 10-15 svenskar permanent där. I det jättelikt större och viktigare Brasilien fanns det, om jag minns rätt, en halvtidare. Orsaken var att man ville skildra hur socialismen - alltid stark i svenska medierna - spred sig och erövrade kontinenten. Efter Pinochets kupp stack allihop hem igen: när den chilenska verkligheten jävlades blev den rakt av ointressant!

Och skulden har de svenska medierna alltid lagt på USA. Det spelar ingen roll huruvida militanta islamister mördar familjer i Baghdad, eller bränner bilar i Paris, det är alltid USA:s fel. Kan man slänger man gärna in den onda marknaden också. Nilsson fortsätter:

Indoktrineringen (det finns ju inget annat ord) har fortsatt. USA står i dag till och med lägre i kurs än under Vietnam-kriget, då vi som var med fick det mesta och bästa USA-kritiska materialet från - USA. Precis som vi i dag får det mesta, bästa och häftigast kritiska materialet om Bushs dumheter i Irak från - USA. Svenska medierna har, så vitt jag vet, inga medarbetare i det hemska landet. Det är för farligt - vi tar det amerikanerna gräver fram. Somliga av dem har satt livet till medan de på detta sätt betjänade bland annat oss.
Israel, som är en demokrati, fördöms regelbundet värre än Iran, ett land där prästdiktaturen enligt uppgift infört "dubbelt" dödsstraff. Ja: dubbelt. Man hänger den dömde tills han nästan är död, varpå man skär ner, låter vederbörande andas och sen hänger igen. Fint, va?

Här sätter Nilsson huvudet på spiken. Aldrig har svensk media stått upp för demokratiska stater. Man lägger sig raklånga framför, och tittar med våt beundran, på de stater som instiftar socialistiska doktriner. Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati. Man kallar Israel för en "apartheid-stat", och glömmer med ens bort de druser och de arabiska palestinier som lever i Israel och har samma rättigheter och friheter som judar. Araberna i Israel har t.o.m. egen representation i parlamentet, Knesset. Men Israel fördömer auktoritära stater, och USA är inte bara den fria världens ledande nation, de är också nära allierade med Israel. Nilsson avslutar: "Jag borde ha gjort mer, mycket mer - nu har jag bara att tillstå att jag skäms. Vi borde försöka stanna världen. Så att Sverige kan kliva på igen."