Nihilismen; samtidens stora hot?

En intressant sak, värd att ta upp, är den moderna attacken på kapitalismen. I dag råder det inga tvivel om att socialisterna förlorade det ekonomiska slaget. Planekonomi fungerar inte. Marknadsekonomin står som segrare. Hur kan det då komma sig att marknadsekonomin fortfarande hotas?

Den nya vänstern tänker inte, eller snarare vägrar att tänka ekonomiskt. Det som driver den nya vänstern är hatet gentemot det borgerliga samhället, som tänker ekonomiskt. I dag förstår varken ekonomiskt- liksom liberalt ideologiskt skolade människor varför inte vänstern tänker i "rationella termer", då kapitalismen är en hörnsten i ett modernt, liberalt, sekulariserat samhälle.

Socialismen lever kvar i ett gammalt tänkande, som härstammar från den pre-moderna eran. Då ansågs inte lycka komma från individens fria val inom en marknadsekonomis ramar. Man ansåg inte att en fri marknad eller ett fritt samhälle behövdes för att maximera den individuella lyckan. Tvärtom ansåg man att en fri marknad, som inte guidades av en "vis elit", enbart skulle leda till frustration eftersom den breda massan omöjligt kunde veta vad de ville ha, eller vad som verkligen skulle skänka dem lycka. Här finner vi socialismen. Idag kan våra observationer fastställa att en centralt planerad ekonomi inte fungerar, men bara om man definierar "lycka" eller "tillfredställelse" efter termer rörande materiell produktion och materiell konsumtion av varor. Om inte, om man vägrar tänka ekonomiskt, är den pre-moderna synen mera möjlig.

Liknande tecken kan vi se inom miljöaktiviströrelsen. Om människor i dag har ett speciellt intresse kring att bevara ren luft och rena vattendrag, kan man få ekonomiska analyser som kan visa på olika tillvägagångssätt - med olika kostnader och vinster - till att få varierande graderingar av ren luft eller rent vatten. Miljöaktivisterna är dock inte intresserade av att få något sådant presenterat för sig. Det som egentligen intresserar dem är inte ren luft och rent vatten, utan det är det moderna samhället och den moderna teknologiska civilisationen som intresserar dem, mot vilken de har fientliga avsikter. När de protesterar mot vårat sätt att leva i detta samhälle och i denna civilisation, protesterar de inte mot något såpass trivialt som luft- och vatten föroreningar. De föraktar snarare den borgerliga civilisationen som tar form och påverkas av en oräknelig summa individuella val och preferenser. Eftersom de inte gillar formen av ett sådant samhälle, utmanar de den process som gjuter formen för den borgerliga civilisationen. Vad de i grunden vill ha är enkelt. De vill ha auktoriteten, makten, att skapa en "miljö" som passar dem, och denna "miljö" kommer vara ett samhälle där härskarna inte kommer vilja tänka ekonomiskt och där den breda massan heller inte kommer att bli tillåten att göra det.
Något liknande är även på gång inom "konsumentskyddsrörelsen", vilkas egentliga syfte inte är att "skydda" konsumenterna, utan snarare att inskränka - för att slutligen förinta - vårat självbestämmande och oberoende. Problemet för den nya vänstern är att människor faktiskt tänker ekonomiskt sedan de blev frigjorda från det pre-moderna sättet att förhålla sig till ekonomin, och uppmuntras till att göra vad som känns bäst för dem själva.

Konsumentskyddsrörelsen liksom miljöaktivisterna, är en protest gentemot den typ av samhälle som folket skapar när de får makten, vilket en marknadsekonomi gör, att skapa den värld som medborgarna själva vill leva i. Med detta sagt, borde liberalismen i sig vara segrare idag, men är det inte. Hur kommer det sig? Varför är liberalismen såpass sårbar?

En aspekt av nyckelproblematiken kring ett liberalt borgerligt samhälle har länge varit känt och aviserat. Det är det faktum att ett liberalt samhälle i sig själv av nödvändighet är sekulariserat, ett samhälle där religion ses som en högst privat angelägenhet. Ett sådant närmande gentemot religion, det var förutsett av katolska och andra tänkare, kom att gradvis minska den religiösa tron och samtidigt öka skepsisen kring den tröst som religionen ger - speciellt den tröst som tron på ett liv efter döden ger. Det har dessvärre inträffat och fört med sig signifikanta konsekvenser. En sådan konsekvens är att det begär som placerats och ställts på det liberala samhället, i namnet av temporär "lycka", har blivit mer nödvändigt och mycket mera oresonligt. I varje samhälle lever majoriteten av medborgarna sina liv i frustration, och om samhället skall uthärda, behöver det lita till goda mått av stoisk resignation. I teorin skulle detta kunna ske filosofiskt snarare än religiöst, men faktum är att filosofisk stoicism aldrig har kunnat masskonsumeras. Filosofisk stoicism har alltid varit ett aristokratiskt "privilegium"; den har alltså inte haft någon rationell förklaring till att förklara ens "samhällsställning" och ens "plikter" till dem som har låg rang i samhället och till dem vars plikter är betungande. Den liberala civilisationen finner således sig självt att själsligen ha lagt beslag på medborgarnas medborgarskap, vilkas begär för materiell kompensation gradvis blir lika oändlig som den oändlighet de har förlorat.
En annan relaterad konsekvens av disetableringen av religionen som en offentligt sanktionerad myt, har omöjliggjort för det liberala samhället att komma fram med en övertygande och en generellt accepterad teori av politisk förpliktelse. Liberala filosofer har lagt fram många versioner av utilitarism till att tjäna just detta syfte, men dessa idéer har förblivit akademiska övningar och aldrig haft någon reell påverkan eller popularitet. Det är heller inte särskilt överraskande; ingen definition som enbart är utilitaristisk till medborgerlig lojalitet kommer att övertyga någon om att det finns en mening i att offra livet för sitt land. Faktum är att det har varit nationalismen som, under ett och ett halvt sekel, försett oss med en rationell förklaring. Men nationalismen är en sekulär myt och trots att den har utvecklats hand i hand med den borgerliga civilisationen, är den inte av nödvändighet borgerlig eller någon inre karaktär av ett borgerligt samhälle. Nationalism syftar till ett etablerande av "lika offer" eller "lika offervilja" som ett kriterium till rättvisa; och detta är inte på något vis ett borgerligt kriterium. I vår egen tid har vi bevittnat hur den nationalistiska andan kan vara ytterst föraktfull mot borgerliga dygder, och agera ytterst samhällsomstörtande mot den själva borgerliga ordningen.

Även principerna rörande individuell gynnsamhet och social mobilitet som ursprungligen gjorde den borgerliga liberala idén så attraktiv, skapar - när religionen försvagas - problem för den borgerliga civilisationen. Problemet är att man etablerar ett knippe acceptabla regler baserade på distribuerad rättvisa. Detta problem förekommer inte så länge den borgerliga etiken står nära den protestantiska etiken, som föreskriver en länk mellan personliga meriter - som är representerade av borgerliga dygder som uppriktighet, måttfullhet, flitighet och sparsamhet - och världslig framgång. Dock har det redan från den moderna kapitalismens början funnits en annan och lika inflytelserik definition rörande distribuerad rättvisa. Denna definition som propageras av Mandeville och Hume, är rent positiv och sekulär snarare än filosofisk eller religiös. Denna definition säger att det i ett kapitalistiskt system, vad som än händer, alltid finns rättvisa - att alla ojämlikheter som finns i ett liberalt borgerligt samhälle måste vara nödvändiga, annars hade den fria marknaden aldrig skapat dem, och därför måste de vara rättfärdiga. Detta synsätt gör ingen skillnad mellan spekulanten och den borgerliga entreprenören: Båda är själviska skapelser som, i dess utövande av sina privata synder (begär, själviskhet, girighet), skapar vinster som kommer hela samhället till nytta.

De frågor som jag ställer mig är; Kommer denna positiva idé av distributiv rättvisa vara tilltalande för människor? Kommer de att acceptera den? Kommer de att vörda den? Kommer de vilja försvara den från dess fiender? Som jag ser det är svaret lika självklart som det är av negativ art. Bara en filosof kan vara tillfredställd med en sådan faktisk rättviseteori. Vanliga människor kommer att se det som en självtjänande ideologi; de kommer i stället att svara till ett mera metafysiskt försvar av sociala och ekonomiska ojämlikheter. Då ett sådant försvar inte finns, kommer de att finna större förnuft i en egalitär samhällsordning än i Mandeville och Hume. Så har det också blivit. Då samhörigheten och banden mellan protestantisk etik och det liberal-borgerliga samhället vittrat sönder, har det egalitära synsättet vuxit sig än större och blivit betydligt mera kraftfull.

I över 150 år har kritiker varnat oss för att det borgerliga samhället levde på ett samlat moraliskt kapital bestående av traditionell religion och traditionell moralisk filosofi, och att när detta kapital väl var förbrukat, skulle den borgerliga civilisationen finna sig ifrågasätta sin egen legitimitet. Dessa kritiker var, när de levde, varken populära eller speciellt övertygande. De bildade klasserna i det borgerliga liberala samhället kunde helt enkelt inte tro att religion eller filosofi kunde vara såpass viktigt för vår civilisation. De kunde leva med religion och moral som en högst privat affär, och kunde inte förstå varför alla andra - givetvis efter en för tiden korrekt sekulär utbildning - inte skulle kunna göra likadant. Behovet av religion, och en moralisk filosofi sammanlänkad till religion, är betydligt viktigare politiskt än vad den liberala individuella filosofin tillåter. Vi ser också i dag, hur de som trodde att de skulle vara nöjda med religionen som en högst privat affär, inte finner det tillfredställande utan väljer att helt bortse från religion och religiös moral, i enlighet med liberal utopisk rationalism, som inte heller är fullt tillfredställande för oss.

Men även om de grava problem som sekulariseringen skulle medföra för det liberala borgerliga samhället var förutspådda, så kunde ingen förutse de problem som det liberala samhället står inför i dag. Fienden till det liberala samhället är inte till lika hög grad socialism, som nihilism. Det är bara den liberala kapitalismen som inte ser nihilismen som en fiende, utan snarare som ännu ett utmärkt affärstillfälle. Ett av de mest förvånande dragen av dagens civilisation är hur den nya vänsterns "motkultur" upptas och sanktioneras som en "modern" kultur som anses vara lämpligt och ändamålsenligt tillsammans med ett "modernt" borgerligt samhälle. Stora företag publicerar i dag glatt böcker och tidningar, eller trycker och säljer skivor, eller tillverkar och distribuerar filmer, eller sponsrar TV-program som hyllar pornografi, kritiserar familjen, rättfärdigar civil olydnad och argumenterar i favör för expropriering av privata företag och ett "förintande" av privat företagande. Våra kapitalister främjar den nya vänsterns etik av en enda orsak: De kan inte komma på någon anledning till varför de skulle avstå från det. För dem är det helt vanliga affärer. Och varför skulle de inte ta chansen till ett sådant affärstillfälle? Den rådande kapitalistiska liberala filosofin presenterar inga motargument till varför de bör avstå.

Milton Friedmans texter rörande detta område är inte helt klara. Han anser att man inte får ingripa i den dynamik som rör "självförverkligandet" i ett fritt samhälle. Han anser vidare att denna dynamik inte kan, efter hur ting naturligt är beskaffade, vara självförgörande - att självförverkligande i ett fritt samhälle enbart kan leda till "själv" som är kompatibelt med ett sådant samhälle.

Även Hayek, trots att han är fientlig till den nya nihilismen, saknar grund att principiellt opponera sig mot den. Hayek hamnar, likt Friedman, i en tro på de ultimata fördelarna som "självförverkligande" ger. Problemet är att; vad händer om det "själv" som "realiseras" under de förhållanden som liberal kapitalism ger, är ett själv som föraktar liberal kapitalism och använder sin frihet till att motverka och avskaffa ett fritt samhälle? Detta har varken Hayek eller Friedman några svar på, och ändå är det just detta problem vi står inför i dag, då det liberala borgerliga samhället avlar fram motståndare till det fria samhället. Den sekulära libertinistiska kapitalismen har på så vis samma problem som liberalismen när det kommer till att försvara sig mot nihilismen. Libertinismen kunde helt enkelt inte tro att mänskliga laster, när de är otyglade av religion, moral och lag, kan leda till ondska. Den kunde heller inte tro att nihilism var något som varje samhälle behövde räkna med att kunna skydda sig emot. Liberalism och libertinism kunde slå mot Marx, men de hade inte tänkt sig att behöva attackera Marquis de Sade och Nietzsche. De kunde bevisa att den marxistiska visionen var utopisk, men inte att den utopiska visionen för dess arvtagare, den nya vänstern, var felaktig. Vänstern kämpar i detta nu för sin legitimitet samtidigt som den borgerliga civilisationen ifrågasätter sig självt och därmed sin egen legitimitet.
2000-talets stora fiende kommer således inte vara socialismen i första hand, utan nihilismen.