Den temporära kommittén som under ett halvår arbetat med EU:s Långtidsbudget 2007-2013 avslutade i veckan sitt arbete. Det kompromissförslag som arbetats fram vann stor majoritet, vilket är beklagligt. Det som G:6-länderna (Tyskland, Frankrike, England, Holland, Österrike och Sverige) föreslagit, att utgiftstaket skulle ligga på en procent av bruttonationalinkomsten, hade varit ett betydligt bättre beslut. Dock svek parlamentarikerna från dessa länderna sina länders position i frågan. De svenska socialdemokraterna har genom Jan Andersson låtit meddela att de inte avser stödja den svenska regeringens position. Hur de övriga partiernas representanter kommer att agera är ännu inte helt klart. Långtidsbudgeten skall nu förhandlas mellan parlament och ministerråd.
I juni kommer sannolikt också långtidsbudgeten komma upp för omröstning i parlamentet. Det slutliga avgörandet ligger hos ministerrådet. Där måste det vara enighet om långtidsbudgeten. Sverige har således möjlighet att säga nej till långtidsbudgeten där utgifterna överstiger en procentenhet av BNI. Det blir intressant att se om regeringen vågar använda sitt veto, eftersom de inte gjort det tidigare.
Om ingen enighet nås fortsätter EU med årliga budgetar. Dessa kan hamna något högre än en procentenhet i åtaganden, det spekuleras i att åtagandenivån skulle kunna ligga runt 1,07 % medan de faktiska utbetalningarna inte nödvändigtvis behöver överstiga 1 % av BNI. Det är dock viktigt att använda vetot även om den faktiska skillnaden inte i slutändan blir så stor mellan årliga budgetar och långtidsbudgeten efter som en frånvaro av långtidsbudget förhindrar EU att binda sig för kraftigt ökade utgifter i framtiden.
En annan fråga som i väldigt hög grad påverkar EU:s utgiftsnivå är utvidgning. Den utvidgning som senast ägde rum, med tio nya medlemsstater, hade många hoppats skulle innebära kraftiga reformer av både jordbruksstödet och strukturfonderna. Idag vet vi att EU hellre höjer medlemsavgiften än minskar stödet till rika länder. Ifall man går från dagens system där EU hjälper fattiga regioner till ett system där EU istället hjälper fattiga länder skulle det inte vara något problem att finansiera utvidgningen med dagens utgiftsnivå.
Konflikterna inom EU pekar på att det inte är någon högervänster splittring. Konflikterna ligger mellan de som vill att fler beslut skall fattas på EU-nivå och de som vill att mindre beslut skall fattas där. Denna gång var två sådana ämnen uppe för behandling, det gällde arbetstider och badvatten.
Jan Andersson (S)
De svenska socialdemokraterna med Jan Andersson i spetsen firade att Europaparlamentet röstat för att bestämma minimiregler för hur medlemsstaternas arbetstider skall regleras. I praktiken innebär detta att nya medlemsstater som ligger långt efter de rikare länderna fråntas möjligheten att komma ikapp genom att arbeta mer. Hur var det nu med solidariteten? Sveriges egen historia visar att man ideligen prioriterat annorlunda mellan fritid och arbete, beroende på vad man haft för levnadsstandard. Är levnadsstandarden låg, väljer man att arbeta mer och i takt med att levnadsstandarden ökar, väljer man att arbeta mindre och satsa mera på fritid. Detta är inget konstigt utan är en naturlig del av ett lands ekonomiska utveckling. Den möjligheten vill inte egoismens högborg, socialdemokratin, ge andra människor och länder. EU:s medlemsländer är alldeles för olika för att det skall vara möjligt att ta sådana beslut på EU-nivå.
Det andra exemplet berörde obligatoriska kontroller av "badvatten". Ifrån EU:s sida anser man att det är rimligt att unionens samtliga 25 medlemsländer utför långtgående kontroller i alla vatten som kan användas för att bada. För länder med lång kustremsa, många sjöar, älvar och träsk skapas en enormt stor administrativ börda helt i onödan. Redan idag genomförs kontroller, anpassade till respektive lands förutsättningar.
Litar inte parlamentarikerna på deras egna länder och medborgare? Medlemsländerna klarar i allra högsta grad av att behandla dessa frågor själva. Subsidiaritetsprincipen måste tillämpas och om nu inte parlamentarikerna litar på länder som ansökt medlemskap, varför då låta dem bli medlemmar?
Parlamentarikerna lever ett eget liv, avskilt från den enskilde medborgaren. Skall förtroendet öka, krävs det att de beslut som medlemsländerna själva mycket väl kan förfoga över, bör de också förfoga över. De enda frågorna som EU egentligen skall ägna sig åt, är gränsöverskridande, brottsbekämpning, miljöskydds samt säkerhetspolitiska åtgärder. I övrigt skall makten ligga nära den enskilde medborgaren, dvs. inom de nationella parlamenten. EU måste förändras och det grundligen.
Back to basics!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar