Neokonservatism - vad är det?

Att kalla sig neokonservativ i Sverige är inte lätt. Bland många europeiska och svenska intellektuella är neokonservatism snarare ett skällsord och anhängarna anklagas för att försöka eftersträva världsherravälde, och att de, "for better or for worse", okritiskt står bakom USA. Men hur ser den neokonservativa rörelsen egentligen ut? Neokonservatismen har en komplicerad historia bakom sig. Den började sin resa inom den amerikanska liberalismen och Demokraterna, men snart skulle demokraterna splittras i två läger. Under sextiotalet kulminerade tre händelser som skulle innebära att anti-kommunistiska liberaler kom att närma sig de konservativa strömningarna och det var om tänkare likt Irving Kristol, Daniel Patrick Moynihans och Daniel Bells attityd till politiken, som skällsordet "neokonservatism" uppkom. Irving Kristol Den första händelsen, var de svarta amerikanernas kamp för lika rättigheter. Trogna sina ideal ställde sig de neokonservatia bakom upproret i Söder. Klyftan inom demokraterna uppstod när liberalerna ville koppla de svartas kamp till storslagna sociala projekt. Detta skrämde de neokonservativa, i rädsla för att de svartas situation skulle bli till argument för ett samhälle där svaga grupper bars under armarna av bidrag och staten. Den andra händelsen var Lyndon Johnsons "Big Society", ett ingenjörsliknande, storslaget välfärdsbygge. Nu kom konflikten att få filosofiska undertoner. Lyndon Johnson ansåg att politiken kunde lösa alla problem, så länge den följde de teorier som stod till buds om hur samhällsmaskinen bäst skulle smörjas. Men de neokonservativa fann att människan och samhället var alltför komplexa storheter för att låta sig underkastas också de mest välsnickrande teorier. De ansåg att Lyndons proklamationer om samhället, enbart var god retorik - och inget annat. De neokonservativa ansåg tvärtemot Lyndon att politikens egentliga kännemärke var att den aldrig kunde göra mer än att hantera situationer efterhand som de dök upp, alltid mot bakgrund av just det lägets speciella förutsättningar. De neokonservativa vände sig således mot utopiska illusioner. Det tredje och den avgörande händelsen som kom att innebära att demokraterna splittrades var, givetvis, Vietnamkriget. De neokonservativa ansåg att USA borde dra sig ur kriget, med Irving Kristol som lysande undantag, men de stod eniga mot vänsterns skäl att protestera mot kriget. För vänstern handlade det om att USA inte ägde rätten att lägga sig i andra länders rättigheter. Bland de neokonservativa var man oense om huruvida kriget var meningsfullt. Men man darrade aldrig på stämman när det gällde USA:s rätt och skyldighet att stå upp mot kommunismen med vapenmakt, var den än kunde tänkas uppträda - om vapenmakt vid det speciella tillfället var den enda eller bästa metoden. När Jimmy Carter ställde upp mot Ronald Reagan fanns det inte längre någon tvekan kring vilken kandidat man skulle ställa sig bakom. Det var också första gången som den neokonservativa rörelsen på allvar kom att sträcka sig in i Vita huset. Ronald Reagan Under tiden från femtiotalet och fram till Reagans åttiotal hade också en annan sak skett, mer eller mindre omärkligt. Kommunismen hade förlorat det ideologiska slaget. När Reagan flyttade in i Vita huset kunde de neokonservativa lägga den striden till handlingarna. Istället vände man sig mot sina gamla allierade. Liberalismen hade blivit huvudfienden, även om det inte kom att märkas i den offentliga debatten. Under nittiotalet stod det dock klart vart frontlinjen drogs. Det unga vänsterliberala gardet runt Bill Clinton attackerade öppet värdekonservatismen och religiositeten i USA, med resultatet att Amerika delades på ett sätt man inte sett sedan sextiotalet. 1994 års konservativa revolution med Newt Gingrich som ledare, drev Bill Clinton längre åt höger än vad hans föregångare George Bush någonsin vågat sig - med ytterligare radikalisering av demokraternas vänsterfalang som följd. Leo Strauss Neokonservatismen idag har således under decennierna utvecklats till en klassisk värdekonservatism, starkt influerad av Disraeli, Burke, Strauss m.fl. Det är neokonservatismen som under Reagan påbörjade den konservativa revolution som kom att transformera det amerikanska samhället till vad det idag i mångt och mycket är och har intet med någon global världsherraväldes politik att skaffa.