Konservativ i skjortärmarna

Vad menas med en "konservativ i skjortärmarna"? Jag är i dag politiskt aktiv inom Moderata Samlingspartiet, men ser inte mig själv som politiker. Jag engagerade mig inte för att jag ville leva på skattebetalarnas pengar, ha makt och styra och ställa över människor. Jag engagerade mig för att jag ville ha förändring. Mitt politiska engagemang startade när jag var 14 år. Då var jag en ung och arg radikal punkare och anarkist.
Det som gjorde mig förbannad, var att den högstadieskola som jag då gick på inte fungerade. Det var kaos rent ut sagt. Lärare agerade inte vuxna, utan skulle vara "kompisar" med oss elever och den situationen blev ohållbar. Under mina tre år på denna skola, blev jag erbjuden att köpa narkotika ett flertal gånger av personer som inte hade på skolan att göra, liksom två av mina lärare blev misshandlade av klassens bråkstakar. Det fanns helt enkelt ingen respekt mot lärarkåren. Politiker ingrep inte, och ledningen för skolan stod och berömde sig själva i media. Då beslöt jag mig själv för att göra något.

Den gängse bilden av moderaterna och högern var att dessa partier enbart var till för "de rika". Således var dessa partier inte något för mig, utan jag engagerade mig inom Ung Vänster. Där hamnade jag totalt fel. Allt det som jag var emot, dvs. att politiker inte gjorde någonting åt problemen ute på skolorna (som ändå under denna tid var min arbetsplats) samt att inte vuxna lärare satte gränser, det var frågor jag ville driva. Vänsterblocket var dock fel forum. Det första jag fick lära mig inom vänsterrörelsen, var "elevdemokrati". Eleverna skulle få mer att säga till om. Visst, jag tyckte att eleverna själva skulle få göra sina val och utforma sina utbildningar, men det var inte detta som var "elevdemokrati". Det som vänstern menade var elevdemokrati, var att eleverna skulle styra undervisningen och gärna vara med och bestämma när lärartjänster skulle tillsättas. Kort sagt, eleverna skulle ta över skolan. Precis det helvete jag ville kämpa emot, det ville vänstern utöka.

I fyra år var jag något av en politisk vilde, men under denna tid fördjupades min tro på att det som behövdes för att förändra Sverige, inte fanns i dagens politik. Inför valet 2002, kände jag mig ändå mest hemma inom moderaterna, och det var där jag slutligen också hamnade.
Moderaterna blev den plattform där jag kunde utveckla och kämpa för mina idéer. Disciplin och ordning i skolan, lärare som sätter tydliga gränser och en politik som innebär att politiker är de första som ryker när det skall besparas, och lärare och andra vanliga människor, är de som skall behålla sina arbeten.
Det är en avsevärt mycket tryggare politik.

Det som till syende och sist fick mig att inse att jag var höger, och framförallt konservativ, var den klyfta jag kände fanns mellan folkvalda och politiker. Jag har alltid betraktat mig som svensk och inget annat, och är intresserad och stolt över den svenska historien och det som finns kvar av våran kultur. Familjen har också alltid varit viktig för mig och kommit i första rummet, liksom jag haft den åsikten att politiker skall hållas borta från det privata rummet.
Jag platsar därför inte riktigt in bland dagens riksdagsmän. En person som försöker hålla distans till politiker och knyta an till vanliga människor, och inte försöker driva en politik för att köra över folk är något jag upplever som sällsynt.
Inom vänsterblocket finns ingen sådan medmänsklighet alls. Det handlar mest om att med god retorik försöka sälja en farlig politik.
Inom den borgerliga sidan finns den medmänsklighet och det medkännande jag sökt och denna har åter börjat göra sig tydligt synlig inom dagens borgerlighet vilket är glädjande, men än är det en bit kvar att gå tills dess klyftan mellan politiker och folk är försvunnen. Som konservativ känner jag mig därför än så länge mera hemma ute bland vanliga människor än inom maktens salar.