En politisk majoritet inom diskrimineringskommittén kommer inom kort att föreslå positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet. I dag fungerar det som så, att om en man eller kvinna med likvärdiga meriter söker ett arbete kan arbetsgivaren anställa person av kön som är underrepresenterat. Denna lagstiftning var tänkt att ta bort könsdiskrimineringen, dvs. att människor blir nekade arbete pga. av sitt kön, mot att man skall anställa baserat på könstillhörighet och inte meriter. På samma vis skall man nu lagligen få anställa människor baserat på etnisitet.
Så ser den socialistiska logiken ut. I stället för att slå fast att det enbart är meriter som skall gälla, ser man till att förtryck består, men med andra förtecken vilket enbart ökar motsättningar. Problemet är mångbottnat.
Hemspråksundervisningen är ett problem. När människor invandrar till Sverige hamnar man enligt rådande migrationspolitik i områden där det redan bor stora grupper tillhörande sin egen etnisitet. Barn växer upp där man hör sitt eget språk i hemmet och ute i samhället, utan att komma i kontakt med svenskan. I skolan borde man därför se det som sin uppgift att lära ut svenska och om hur det svenska samhället fungerar. Att enbart fokusera på det ursprungliga hemlandet skapar ett utanförskap. För att fungera i det nya hemlandet måste man förstå det svenska språket, svensk kultur och svenska traditioner.
Det andra stora problemet är att vi inte kan jämföra undervisning. I dag är t.ex. en tredjedel av alla läkare i Sverige av utländsk härkomst, främst från Polen och Baltikum. Detta eftersom deras utbildningar är snarlika de svenska. Det är slöseri att läkare från Iran eller Irak kör taxi eller gör kebab när vi uppenbarligen har ett behov av läkare i landet. Skulle vi kunna jämföra utbildningar och eventuellt bygga på det som saknas genom svensk högskola så skulle problemen bli lätthanterliga. Detta sker inte. Utanförskap inom etniska grupper i Sverige skapas redan från början genom felaktigheter i systemet. En lag om positiv diskriminering baserat på etnisk tillhörighet kommer inte att hjälpa de invandrade familjer som redan bor i Sverige, utan snarare öka rekryteringen av högutbildade personer inom Europa. Särbehandling är därför inte lösningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag undrar lite kring dina åsikter om hemspråksundervisning: På vilket sätt innebär hemspråksundervisning att man enbart fokuserar på det ursprungliga hemlandet?
Min erfarenhet säger att elever som får hemspråksundervisning lättare kan ta åt sig kunskap i alla ämnen; matematik, religion, kemi - ja, till och med svenska. Elever som inte får hemspråksundervisning löper risken att bli halvspråkiga, dvs att varken bli duktiga på svenska eller sitt ursprungliga språk.
Jag håller med om att etniska grupper redan från början hamnar i ett utanförskap och att det finns felaktigheter i systemet. Du skriver att du inte anser att positiv särbehandling skulle hjälpa. Ännu en fråga: Hur ska man komma till rätta med utanförskapet om man inte har möjlighet att bryta invanda mönster och skapa förebilder genom positiv särbehandling?
Som lärare på en mångkulturell skola skulle jag gärna vilja veta svaren.
När det gäller hemspråksundervisningen så har jag tagit till mig vad invandrare sagt om saken i Rosengård, Malmö, där kommunen föreslagit att bygga ut hemspråksundervisningen, vilket gav skarpa protester. Saken är den att personer som är nyanlända till Sverige kan givetvis inte kastas rakt in i skolan och förväntas lära sig svenska, men när både första, andra och tredje generationens invandrare får hemspråksundervisning skapar det problem. När man kommer till Sverige får man direkt lära sig hur man skall göra för att söka bidrag, inte hur man söker arbete, liksom man inte har som krav att man måste lära sig svenska. Att arbeta och komma ut på arbetsmarknaden är det bästa sättet till att integreras. Jag anser inte att det är skolans uppgift att bekymra sig över om barn till immigranter kan sitt hemspråk bra eller ej, utan skolan skall se till att dessa barn kan skaffa sig ett liv och kunna fungera här i Sverige. Finns det ett intresse av att lära sig hemspråket bättre, finns det andra instanser till detta, men i grundskolan är det viktigt att man kommer till sin rätt i svenskspråkiga miljöer.
När jag gick i högstadiet var det första gången jag kom i kontakt med elever med utländsk härkomst, och denna kontakt blev kortvarig eftersom de omedelbart sattes i särklass då de inte kunde svenska, trots att de var födda och uppväxta här. På så vis skildes personer med svensk och utländsk härkomst åt direkt. I gymnasiet så fortsatte det fåtal elever som kom in med utländsk härkomst att umgås inbördes etc. De vänner jag i dag har som har en utländsk bakrund är sådana som självmant sökt sig till svensktalande med egen drift av att lära sig och integreras. Det stora flertalet hamnar utanför.
När det gäller utanförskap på arbetsmarknaden är problemet mångbottnat. Problemen börjar redan i skolåldern, samtidigt som människor som kommer hit med utländsk utbildning inte kan jämföra sig med svenska utbildningar eftersom det inte finns ett sådant system i dag.
Integrationsproblematiken är på så vis en svår knut att lösa. Som den är i dag fungerar den inte, och detta förslag som nu lyfts fram om positiv särbehandling ger vatten på rasisternas kvarnar, både bland invandrare som bland svenskfödda; "Du fick inget jobb för att du inte var svensk" eller "invandrarna tar våra jobb" är debatter som vi inte bör ge näring åt. Motsättningar har redan skapats i Uppsala och Karlstad där invandrare fick komma in på jurist- och sjukvårdsutbildningar med lägre betyg än vad svenskfödda hade, vilket i dag är föremål för prövning i rättegång. Liknande situationer på arbetsmarknaden skapar därför inte heller några förebilder att ta efter.
Den lösning som jag tror på är att tidigt börja ta itu med problemen. Att hålla på det svenska har förmodligen uppfattats som nationalistiskt, men man har gjort den invandrade befolkningen en björntjänst. Om man inte kan språket eller förstår svenska, västerländska värderingar så kan man heller inte agera i det svenska samhället utan motsättningar. I en mångkultur tror jag därför att man måste hålla på och föra ut det egna, samtidigt som man inte kränker andra kulturers existens. Ser man den enda lösningen genom att särbehandla en grupp människor negativt, men samtidigt benämna detta som något positivt, så förvärras problemen. I stället för att ha en "tycka synd om" mentalitet och utgå i från att invandrare inte kan klara sig utan särskild hänsyn, tror jag det är bättre om vi i stället skapar förutsättningar där vi alla är lika i samhället och får samma verktyg i skolan för att klara oss och lyckas i verkliga livet.
Tack för ett jättebra svar, men jag har fortfarande lite frågor och funderingar. Jag har fortfarande inte bildat mig en uppfattning, så ha tålamod.
Hur uttryckte sig de skarpa protesterna mot hemspråksundervisningen i Rosengård i Malmö? Som boende i Malmö har jag inte lagt märke till några protester alls.
Vilka slags problem skapas när olika generationer invandrare får hemspråksundervisning? Ge gärna exempel!
När man anländer till Sverige gör man upp program för varje individ. Eftersom de viktigaste målen handlar om att invandrarna ska lära sig om svenska traditioner, svenskt samhälle och det svenska språket innan de får börja söka arbete, hur ska de försörja sig under tiden om de inte får något slags bidrag?
Om endast skolan ska ta ansvar för huruvida barn till immigranter kan hemspråk eller svenska kräver det en enorm resursförstärkning. Enligt Skolverket finns det stora brister i svenskundervisningen för elever med svenska som andraspråk. Det är bra att tänka på när man vill sänka skatterna.
Om skolorna i din kommun, där du växte upp, delade upp eleverna på det sättet du beskriver, borde du anmäla dem till Skolverket. Det är inte förenligt med Skollagen.
Om det inte finns ett system för att jämföra utländska utbildningar med svenska är det ett problem som bör åtgärdas snarast. Eller tar invandrarna "våra" jobb då?
När det gäller positiv särbehandling så är det en fråga om pest eller kolera. Antingen kvoterar man och tar debatten om att "invandrarna tar våra jobb", eller så särbehandlar man inte, låter invandrarna gå utan jobb - med bidrag. Oavsett hur man gör ger man rasisterna vatten på sina kvarnar. Det krävs inte mycket för att de ska gå igång.
Jag tror också att man ska utgå ifrån att invandrare kan klara sig utan särskilt hänsyn, men vi ser idag att så inte är fallet. Frågan kvarstår alltså: Vad gör vi åt det? Ska vi tycka synd om invandrarna för att de inte får jobb, eller ska vi tycka synd om svenskarna som inte får jobb?
Det viktigaste, tror jag, är att inte se arbetsmarknaden som ett nollsummespel där antalet jobb är konstant. När en invandrare får jobb behöver det inte betyda att en svensk inte fått något.
Jag må ha en "tycka synd om"-mentalitet när det gäller nysvenskar, men det verkar som om du har det omvända: en "tycka synd om"-mentalitet när det gäller svenskar. Vilket är mest produktivt för integrationen?
Så länge vi inte är jämlika i samhället, så länge invandrare diskrimineras på grund av utseende eller namn, så kommer vi att ha problem. Jag anser att skolan varken har verktygen eller resurserna för att rätta till dessa problem, i alla fall under överskådlig framtid. Vad gör vi under tiden? Väntar?
En bättre tillväxtpolitik - för att skapa fler jobb - en bättre skolpolitik - för att skapa förutsättningar - är båda sätt att komma till rätta med problemen, men ser du det ske inom en rimlig tidsram? Vad gör vi tills dess?
Kritiken kom fram genom debattartiklar i såväl Sydsvenskan som i Expressen från boende i Rosengård och riktades mot två politiker i Malmö vill jag minnas som ville utöka hemspråksundervisningen. Om det var en förening eller ej som stod bakom protesterna vet jag dock inte.
Problemet med att flera generationer invandrare får hemspråksundervisning kan man se på flertalet högstadier runt om i landet. Däremot lyckades man vända trenden på en invandrartät skola i Botkyrka. Jag kommer tyvärr inte ihåg namnet på den, men där satsade man på att barn till invandrare skulle läsa svenska romaner. Resultatet blev att denna skola i Botkyrka fick ett av de bästa resultaten på det nationella provet i svenska. Skolan ifråga hyllades på årets bokmässa.
Jag menar att det är viktigt för första generationens invandrare att lära sig svenska, men det är också viktigt att man snabbt kommer ut på arbetsmarknaden. Att man inte gör det i dag och att det finns människor som bott här hela sitt liv utan att kunna ett enda ord svenska visar på stora brister. Växer man upp i en homogen miljö, där man bara hör sitt hemlands språk, utan att komma i kontakt med det svenska samhället, skapar problem. Mycket av detta är givetvis myndigheternas fel också, där resursbrister t.ex. fått svensk polis att lämna förorterna så att de i dag betraktas som inkräktare snarare än som en hjälpande hand när de kommer in i förorterna. Sätter man inte in resurser någonstans för att samhället skall leva och bryta en trend av utanförskap genom att ställa krav på en ökad kunskap i svenska så händer ingenting. Pratar man knagglig svenska är det få företag som är intresserad av en.
I takt med att man som nyanländ immigrant lär sig om sitt nya hemland är som sagt arbete den bästa integrationen än bidrag. I USA får immigranter arbete direkt. I Sverige har man en något ”bortskämd syn” på det här med att arbeta och gör rätt för sig. När jag är ute och träffar människor så är det inte sällan som man får ett; ”Jo, okej, visst finns det några jobb, men jag vill inte arbeta med det och det och det..”. Finns det arbeten på McDonald’s, Shell, eller på Vi städar AB etc. så är det ju bättre att immigranter får dessa arbeten så att man får en start i livet, i stället för att gå på bidrag och någonstans, eventuellt, längre fram, kanske få en arbetsplats. Ju längre tid man går på bidrag, desto svårare är det att komma ut på arbetsmarknaden. Arbete är alltid bättre än bidrag.
När det gäller resursförstärkningar till skolan så är vi överens. Skolan är en av de viktigaste samhällsinstanserna som vi har. Att sänka skatterna innebär inte att skära ned på samhället som sådant. För att ta ett enkelt exempel; när vi inte vill att människor skall köpa alkohol så höjer vi skatten på alkohol. När staten höjer skatter och kostnader för arbetskraft så drar sig arbetsgivare för att nyanställa. Samma mekanismer styr ekonomins områden. Det som kostar i Sverige i dag, och som det behöver dras ned på, är Sveriges 524 myndigheter och statsanställda. Politiker lever i dag gott, medan det är folket som drabbas. Skattesänkningar riktas på så vis mot byråkratin och mot de mekanismer som håller människor utanför arbetslivet. När arbetsgivaravgifter och övriga omkostnader som drabbar en arbetsgivare när den nyanställer minskar, kommer benägenheten till att nyanställa öka.
Bodaskolan, som den skola jag gick på heter, har fällts i flera rapporter och undersökningar som skolverket gjort utan att någon anmärkningsvärd förbättring skett. Det är tragiskt att det fungerar så. Hade Boda varit en friskola hade den stängts ned för längesedan, förmodligen med en politisk debatt kring friskolornas vara eller icke-vara som följd. Nu är Boda kommunal och då händer ingenting. Faktum är att klimatet på skolan i dag är så hårt att lärare går omkring med batongliknande föremål på rasterna i rädsla för det ökade våldet, liksom skolan på allvar övervägt att införskaffa metalldetektorer vid entrén. Mina föräldrar försökte förgäves att byta skola för mig, men skollagen var sådan då att jag var tvungen att gå på den skola som politikerna bestämt att jag skulle gå på.
Nej, om ett system för att jämföra utländska utbildningar med svenska införs så att invandrare kan få möjlighet att utföra sin profession även i sitt nya hemland, så innebär inte det att invandrare ”tar våra jobb”, tvärtom. Vi är i ett stort behov av arbetskraftsinvandring i Sverige, framför allt inom sjukvården, varför det känns märkligt att man i dag rekryterar läkare från Polen och Baltikum, i stället för att dra nytta av den invandrade kompetens som vi redan har i Sverige.
Jag tycker att kvoteringar överhuvudtaget är ett steg i fel riktning. Feminister vill ha kvoteringar i arbetslivet för kvinnor, med argumentet att det inte skall vara kön som avgör vilket arbete man skall ha. Så då skall man kvotera utifrån kön… Jag anser att det är meriter, inte vad man har mellan benen eller vilken hudfärg man har, som skall vara avgörande vid en arbetsansökan.
I dag befinner vi oss i en situation där arbetsmarknaden tyvärr är ett nollsummespel. Enligt OECD har antalet arbeten i Sverige varit konstant i 30 års tid. I dag är vi inne i en trend där Sverige tappar arbetstillfällen utan att nya tillkommer. Länder som Danmark, Irland, Storbritannien, Polen, Estland, Lettland, Litauen och USA som haft en öppen arbetsmarknad, utan fackliga ingrepp och hårda åtstramningar har lyckats väl. De brittiska öarna har en bättre välfärd än Sverige, trots att den kostar mindre och att man har betydligt lägre skatter än Sverige. Den borgerliga alliansen har i stort sett kopierat denna ekonomiska politik och den har visat sig fungera väl. Jag tror att vi först och främst behöver se över arbetsmarknaden så att det frigörs resurser till nyföretagande och nyanställningar. Därefter blir integrationen lättare att hantera.
Som situationen ser ut i dag ser jag ingen lösning på problemet inom en nära framtid. Vi har ett regeringsparti som samarbetar med kommunister och med miljöpartiet som är emot tillväxt. Denna kartell kommer inte att sänka skatterna eller minska byråkratin och dess stora omkostnader. Det enda hoppet är en ny politik som är tillväxtvänlig och som sätter skola och arbete i första rummet, annars är jag rädd att problemen snarare cementeras än nedmonteras.
Skicka en kommentar