Paris visar Europas öppna sår

Det är ett märkligt debattklimat vi har i Sverige. Så fort förorter brinner kommer hurrarop för "det folkliga upproret” och att vi skall tycka synd om upprorsmakarna; ”de fattigas kamp mot de rika”. Lite bränder, graffiti på väggarna och maskerade ungdomar tycks få hela det svenska etablissemanget att vakna i sin ”tycka-synd-om-iver” och ställa sig på våldsverkarnas sida. Natalia Kazmierska slår huvudet på spiken i sin krönika.

Det ”folkliga upproret” består av unga, fjuniga tonårsgrabbar, av vilka många inte är äldre än 11 år. Frågan man får ställa sig är; vart är kvinnorna? Det rapporteras inte om våldtäkterna, om de kvinnor som tvingats uppsöka vård efter att ha blivit utsatta för våldsdåd, eller tvingats fly ut ur bussar som satts i brand. Om de kvinnor som inte vågar sig ut på kvällarna; som tvingas ta hand om barn och familj, medan söner, fäder och äkta män driver omkring och lemlästar, förstör och plundrar. I dag krävde kravallerna också det första dödsoffret. En man, 61 år gammal.

Det är inte en hel invandrad befolkning som står och kastar gatsten och skjuter skarpt på polis. Det är ett gäng ligister, likt dem som förvandlade Avenyn i Göteborg till ett brinnande inferno. Människor som saknar all respekt för människor och demokrati. Det är invandrarna i Paris förorter som får sin egendom förstörd, som får se sina arbetsplatser gå upp i rök. Allt för att två ungdomar dog när de försökte gömma sig undan polis.

Integrationspolitiken är grundbulten i problematiken. Europa har varit slapphänt i denna fråga. Man har tagit emot en stor andel immigranter för att visa välvilja, men man har byggt upp förorter utan att erbjuda arbetstillfällen. Arbete är den bästa integrationen. Att låta barn gå på skolor och inte lära sig det nya hemlandets språk, utan att undervisning sker på hemspråk förstör integrationsmöjligheterna. Kan man inte prata franska när man är boende i Frankrike, får man heller inget arbete. Får man inget arbete, hamnar man i utanförskap. Hamnar man i utanförskap blir man ett lätt byte för extrema rörelser och våldverkare. Rosengård, förort till Malmö, är ett bevis på samma sak. Ambulans eller brandkår vågar sig inte in utan polisiärt beskydd. Inte ens enskilda polisstyrkor vågar sig in i Rosengård, utan man väntar hellre på förstärkning. Så ser det ut i Europas förorter. Ungdomsgängen dominerar gatubilden, och samhället utanför förorterna har blivit en fiende. Därför attackeras polis i Frankrike. Polisen har blivit en inkräktare i stället för beskyddare. Därmed är det inte rätt att hylla dem som våldför sig på samhället. Börjar man inte ta tag i de grundläggande problemen, utan hellre hyllar förortens tonårsgrabbars våldsaktioner mot samhället, kommer vi snart att se liknande händelser i Sverige. Tyvärr kommer en sådan utveckling bara föra med sig hat. Precis som de boende i Paris förorter motsätter sig våldet, så sätter sig det övriga samhället också till motvärn. Den som kommer att gynnas av utvecklingen i Frankrike om ingenting sker är Le Pen, precis som Sverigedemokraterna gynnats av situationen i Malmö.

Att låta ungdomsgängen dominera gatubilden, lämna förorterna vind för våg och inte våga ställa krav skapar klyftor. Klyftor som kan resultera i att medborgare ställs mot varandra och ger demokratifientliga krafter vind i seglen. Ett sådant samhälle vill vi inte ha, och därför måste hyllningar av våldsmän upphöra omedelbart.