Känning på livet

Ni får ursäkta om jag i detta inlägg skriver en privat i stället för politisk reflektion, men efter i går känner jag att jag måste skriva av mig en stund.

Några av Er läsare, bekanta som obekanta, har varit med om det förut, att rycka upp rötterna för att plantera sig på annan ort. För mig är det mitt första, riktigt stora steg. I går var det kräftskiva och Elfsborgsmatch. Jag har alltid känt mig omtyckt, men då vännerna höll tal, höjdes jag till skyarna. Jag är fortfarande alltför ödmjukt blyg, för att referera till det som sades, förmodligen gör jag det aldrig, åtminstone inte här. Kritik har jag alltid kunnat ta, men komplimanger.. det är något annat. Jag skulle lika gärna kunnat ha helgonförklarats i går. Samtidigt känns det också en aningen vemodigt. Jag vet att de som står mig närmast förblir mina vänner. Vi har växt upp tillsammans och kunde lika gärna vara syskon. Men andra kommer försvinna, så är det bara. Under lovsången ekade David Bowies toner; "Don't you forget about me". Jag sade upp bekantskapen med Jenny också. Dåliga influenser, och jag tröttnade på att ursäkta mig själv. Ännu en nystart eller början i livet.

Dessutom har fotbollen aldrig varit bättre. Först blev Italien världsmästare! Det känns som i går då jag stod med italiensk fana och badade i Stora torgets fontän. Vola Italia! Viva Champione! I går vann också Elfsborg mot Malmö FF, med 4-2, och ligger två i serien! Vädrar vi SM-guld åt de gul-svarta hjältarna, eller vad?! Och på tal om Elfsborg, nog är det underbart att ha väninnor som dejtar Elfsborgare. Att få nybakat italienskt vitt bröd, levererat från Göteborg av självaste Anders Svensson, var väldigt trevligt. Det är också vid sådana tillfällen man bannar sig själv för att ha glömt digitalkameran hemma.

Dessa dagar lever jag kort och gott i ett sorts lyriskt tillstånd. Snart är jag i en ny stad, med nya upplevelser och vänner väntandes, och bara himmelen känner gränserna. Ibland är livet bara underbart!