Centerpartiet har krävt breda blocköverskridande överenskommelser i försvarsfrågan, men sedan socialdemokraterna valt att helt göra upp med miljöpartiet och kommunisterna har de borgerliga stängts ute från överläggningarna. Den senaste tidens nedläggningar och nedragningar inom försvaret visar tydligt att försvarsfientliga kommunister och miljöpartister också fått ett utökat inflytande över säkerhetsfrågorna.
I en gemensam motion har alliansen kommit överens om en egen försvarspolitik för att rädda det som räddas kan av svenskt försvar. Göran Persson styr med dubbla budskap i denna frågan. Man låter samarbetspartierna skära ned, samtidigt som Persson vill utöka beställningen av stridsmateriell, bl.a. genom att bygga u-båtar och obemannade stridsflygplan.
De borgerliga vill satsa på försvaret. Även fortsättningsvis skall det vara män och frivilliga kvinnor som mönstrar. Kvinnor skall inte tvingas mönstra eftersom vi inte har ett behov av mera personal inom det militära.
Man skall satsa på utlandstjänst och de mönstrande som vill göra utlandstjänst skall få förtur till den militära utbildningen. Utlandstjänstgöring kommer också krävas av dem som ämnar bli reservofficerare för att få en erfaren och kunnig officerskår.
Alliansen satsar för framtiden. Den röd-gröna röran skär ned för att fylla hål i budgeten i hopp att behålla makten.
torsdag, september 29, 2005
onsdag, september 28, 2005
Bodström snurrar i svängdörren
Svikande opinionssiffror och ett borgerligt övertag i debatten har manat socialdemokraternas Pär Nuder till att lova stort i årets budget, från att tvinga arbetslösa hänga gardiner till att öka statens utgifter till dem som går hemma och inte arbetar. Nu börjar även Thomas Bodström att svaja. Förslaget från Bodström är att preskriptionstiden skall avskaffas. Detta innebär att Olof Palmes mördare kan gripas även efter 2011, om mördaren då fortfarande är vid liv, vill säga.
Det är ett välkommet beslut. DNA-teknik och andra moderna metoder gör att man kan binda kriminella vid deras brottsliga gärningar även om lång tid har gått. Helénmordets uppklarande är ett exempel, och den kriminaltekniska forskningen får bara bättre och skarpare redskap och metoder.
Socialdemokraterna överger därmed sin inställning till kriminella och närmar sig den borgerliga synen; att kriminella skall sitta inne och laglydiga, skötsamma medborgare som gör rätt för sig skall kunna gå utanför dörren, utan att riskera bli utsatt för brott.
Det är dock inte av ömkan med oss vanliga medborgare som socialdemokraterna nu vänder riktning. Romstadgan och den internationella domstolen i Haag säger att folkmord, brott mot mänskliga rättigheter och grova krigsförbrytelser inte skall kunna preskriberas, vilket är nästa punkt som Bodström kommer att föreslå att Sverige bör anpassa sig till inom kort. Därför faller det sig naturligt att om krigsförbrytare inte skall kunna gömma sig i Sverige för att man mördat och våldtagit utomlands, ska ingen heller kunna utföra motsvarande handlingar i Sverige och 25 år senare vara fri då brottet preskriberats.
Socialdemokraterna har tidigare starkt försvarat preskriptionstiden och även hävdat att man i Sverige inte skall kunna dömas retroaktivt. Nu skall denna orättvisa inställning äntligen överges. Preskriberade brott skall kunna öppnas och domar utfärdas. Nazijägarna från Wien har krävt att få svenska krigsförbrytare från andra världskriget utlämnade, men socialdemokraterna har alltid hävdat icke-retroaktivitet. Om Simon Wiesenthal bara fått leva lite till hade han fått se sin önskan gå i uppfyllelse.
Även Bosse Ringholm borde bli glad åt Bodströms förslag. Eftersom poliserna är ”så jävla slöa” och ”inte gör någonting”, enligt hans mening i TV4, så borde det glädja Ringholm att polisen nu får mera tid på sig att kunna klara upp brotten. Frågan är dock vilken reaktion han kan förvänta sig av sin kollega Thomas Bodström. Ringholms uttalanden rörande polismyndighetens arbete står i strid med konstitutionen, där det tydligt slås fast att ministrar ej får styra myndigheter. Hur lång är preskriptionstiden på ett sådant brott? Eller tänker Bodström döma Ringholm retroaktivt?
Det är inte bara en kritik mot den polisiära myndigheten som Ringholm avfyrar. Han ger även den socialdemokratiska politiken underkänt då man inte klarat av att ge polisen behövliga resurser för att kunna nå upp till idrottsminister Ringholms krav. Kanske är det rentav Ringholm vi har att tacka för att Bodström avskaffar preskriptionstiden och inför regressionsrätt i landets domstolar och polisiära myndigheter?
Klart är i alla fall att beslutet från Bodström är ett stycke svensk rättspolitisk historia. Varje medborgare som har blivit kränkt skall ha rätt att se rättvisa skipas. Det är ett välkommet steg åt höger Bodström nu tar i socialdemokratisk rättspolitik.
Det är ett välkommet beslut. DNA-teknik och andra moderna metoder gör att man kan binda kriminella vid deras brottsliga gärningar även om lång tid har gått. Helénmordets uppklarande är ett exempel, och den kriminaltekniska forskningen får bara bättre och skarpare redskap och metoder.
Socialdemokraterna överger därmed sin inställning till kriminella och närmar sig den borgerliga synen; att kriminella skall sitta inne och laglydiga, skötsamma medborgare som gör rätt för sig skall kunna gå utanför dörren, utan att riskera bli utsatt för brott.
Det är dock inte av ömkan med oss vanliga medborgare som socialdemokraterna nu vänder riktning. Romstadgan och den internationella domstolen i Haag säger att folkmord, brott mot mänskliga rättigheter och grova krigsförbrytelser inte skall kunna preskriberas, vilket är nästa punkt som Bodström kommer att föreslå att Sverige bör anpassa sig till inom kort. Därför faller det sig naturligt att om krigsförbrytare inte skall kunna gömma sig i Sverige för att man mördat och våldtagit utomlands, ska ingen heller kunna utföra motsvarande handlingar i Sverige och 25 år senare vara fri då brottet preskriberats.
Socialdemokraterna har tidigare starkt försvarat preskriptionstiden och även hävdat att man i Sverige inte skall kunna dömas retroaktivt. Nu skall denna orättvisa inställning äntligen överges. Preskriberade brott skall kunna öppnas och domar utfärdas. Nazijägarna från Wien har krävt att få svenska krigsförbrytare från andra världskriget utlämnade, men socialdemokraterna har alltid hävdat icke-retroaktivitet. Om Simon Wiesenthal bara fått leva lite till hade han fått se sin önskan gå i uppfyllelse.
Även Bosse Ringholm borde bli glad åt Bodströms förslag. Eftersom poliserna är ”så jävla slöa” och ”inte gör någonting”, enligt hans mening i TV4, så borde det glädja Ringholm att polisen nu får mera tid på sig att kunna klara upp brotten. Frågan är dock vilken reaktion han kan förvänta sig av sin kollega Thomas Bodström. Ringholms uttalanden rörande polismyndighetens arbete står i strid med konstitutionen, där det tydligt slås fast att ministrar ej får styra myndigheter. Hur lång är preskriptionstiden på ett sådant brott? Eller tänker Bodström döma Ringholm retroaktivt?
Det är inte bara en kritik mot den polisiära myndigheten som Ringholm avfyrar. Han ger även den socialdemokratiska politiken underkänt då man inte klarat av att ge polisen behövliga resurser för att kunna nå upp till idrottsminister Ringholms krav. Kanske är det rentav Ringholm vi har att tacka för att Bodström avskaffar preskriptionstiden och inför regressionsrätt i landets domstolar och polisiära myndigheter?
Klart är i alla fall att beslutet från Bodström är ett stycke svensk rättspolitisk historia. Varje medborgare som har blivit kränkt skall ha rätt att se rättvisa skipas. Det är ett välkommet steg åt höger Bodström nu tar i socialdemokratisk rättspolitik.
torsdag, september 22, 2005
Nu blir det fler jobb!
Den borgerliga alliansens skattereform är en storsatsning för att få Sverige i arbete. I skattereformen ingår ett arbetsavdrag på 45 miljarder kronor, varav 37 miljarder ingår i det första av två steg.
I det första steget befrias människor som tjänar upp till 30 000 kronor om året från kommunal skatt. Vid inkomster från 30 000 till drygt 100 000 om året ska man delvis omfattas av avdraget, men också få ett avdrag på ytterligare en femtedel av inkomsten. En politik som kommer att gynna unga, låg- och medelinkomsttagare.
Marginalskatterna för inkomster mellan 120 000 och 300 000 sjunker därmed med cirka 3 procentenheter.
I det andra steget skall arbetsavdraget höjas till 36 000 kronor om året. Utöver ytterligare ett avdrag på 20 procent kommer det också till ett avdrag på 3 procent av en inkomst mellan 100 000 och 200 000 kronor. För förskollärare innebär detta en ökad inkomst på 900 kronor i månaden, för en sjuksköterska 1 000 kronor i månaden och 1 100 kronor för en metallarbetare.
Andra fördelar med den borgerliga politiken är att är att man skall locka in fler arbetslösa till att söka deltidsjobb. Går man från sjukpenning till en halvtidslön på 7 500 kronor per månad, får man med den borgerliga skattelättnaden 1 600 kronor mer i månaden, vilket är 600 kronor mer än vad man får idag.
Skattereformen är fullt ut finansierad och presenteras i den borgerliga budgetmotionen om ett par veckor. Den skall ge 50 000-100 000 jobb, vilket i sin tur kommer att stärka statsfinanserna med 20-35 miljarder kronor. Det skall jämföras med Pär Nuders budgetunderskott i statsfinanserna på över 40 miljarder. Med en borgerlig regering slipper vi ta utlandslån. Med en socialistisk regering är man beredd att slösa med våra skattepengar för att behålla makten. Notan får vi, och inte socialisterna betala. Då går det bra att sätta på sig spenderarbyxorna.
Alliansen skall också fasa ut förmögenhetsskatten för att försöka locka tillbaka de 700 miljarder svenska kronor som befinner sig på utländska bankkonton. Ett nytt avdrag för att öka tillgången på riskkapital, sänka arbetsgivaravgifter för småföretag som nyanställer, införa s.k. nystartsjobb för arbetslösa och ge möjlighet att skjuta upp reavinstskatten vid företagsförsäljning när intäkterna återinvesteras i nyföretagande skall också underlätta för arbetsmarknaden. Alliansen vill också ha enklare regler för företagen och skapa en ny marknad för hushållstjänster.
Mot dessa borgerliga förslag står socialisterna och pratar om plusjobb, dvs. att arbetslösa skall gå ut med hunden och hänga gardiner åt pensionärer, samtidigt som bidragstagarna skall få ännu högre bidrag. Är det en politik för att få Sverige i arbete?
Med en socialistisk regering kommer vi få ett stort budgetunderskott, höjda skatter för att bekosta höjda bidrag och plusjobb, samtidigt som människor som är i arbete kommer att förlora inkomster, liksom lågavlönade kommer att tjäna bättre utanför arbete än i arbete, samtidigt som plusjobben skall ges till långtidsarbetslösa, vilket kommer att fasa ut riktiga jobb för unga. Är detta en ansvarsfull politik?
Inför valet 2006 kommer vi ha två tydliga alternativ. En röd-grön röra som vill kasta pengar i sjön, och en borgerlig regering som vill satsa på Sverige.
I det första steget befrias människor som tjänar upp till 30 000 kronor om året från kommunal skatt. Vid inkomster från 30 000 till drygt 100 000 om året ska man delvis omfattas av avdraget, men också få ett avdrag på ytterligare en femtedel av inkomsten. En politik som kommer att gynna unga, låg- och medelinkomsttagare.
Marginalskatterna för inkomster mellan 120 000 och 300 000 sjunker därmed med cirka 3 procentenheter.
I det andra steget skall arbetsavdraget höjas till 36 000 kronor om året. Utöver ytterligare ett avdrag på 20 procent kommer det också till ett avdrag på 3 procent av en inkomst mellan 100 000 och 200 000 kronor. För förskollärare innebär detta en ökad inkomst på 900 kronor i månaden, för en sjuksköterska 1 000 kronor i månaden och 1 100 kronor för en metallarbetare.
Andra fördelar med den borgerliga politiken är att är att man skall locka in fler arbetslösa till att söka deltidsjobb. Går man från sjukpenning till en halvtidslön på 7 500 kronor per månad, får man med den borgerliga skattelättnaden 1 600 kronor mer i månaden, vilket är 600 kronor mer än vad man får idag.
Skattereformen är fullt ut finansierad och presenteras i den borgerliga budgetmotionen om ett par veckor. Den skall ge 50 000-100 000 jobb, vilket i sin tur kommer att stärka statsfinanserna med 20-35 miljarder kronor. Det skall jämföras med Pär Nuders budgetunderskott i statsfinanserna på över 40 miljarder. Med en borgerlig regering slipper vi ta utlandslån. Med en socialistisk regering är man beredd att slösa med våra skattepengar för att behålla makten. Notan får vi, och inte socialisterna betala. Då går det bra att sätta på sig spenderarbyxorna.
Alliansen skall också fasa ut förmögenhetsskatten för att försöka locka tillbaka de 700 miljarder svenska kronor som befinner sig på utländska bankkonton. Ett nytt avdrag för att öka tillgången på riskkapital, sänka arbetsgivaravgifter för småföretag som nyanställer, införa s.k. nystartsjobb för arbetslösa och ge möjlighet att skjuta upp reavinstskatten vid företagsförsäljning när intäkterna återinvesteras i nyföretagande skall också underlätta för arbetsmarknaden. Alliansen vill också ha enklare regler för företagen och skapa en ny marknad för hushållstjänster.
Mot dessa borgerliga förslag står socialisterna och pratar om plusjobb, dvs. att arbetslösa skall gå ut med hunden och hänga gardiner åt pensionärer, samtidigt som bidragstagarna skall få ännu högre bidrag. Är det en politik för att få Sverige i arbete?
Med en socialistisk regering kommer vi få ett stort budgetunderskott, höjda skatter för att bekosta höjda bidrag och plusjobb, samtidigt som människor som är i arbete kommer att förlora inkomster, liksom lågavlönade kommer att tjäna bättre utanför arbete än i arbete, samtidigt som plusjobben skall ges till långtidsarbetslösa, vilket kommer att fasa ut riktiga jobb för unga. Är detta en ansvarsfull politik?
Inför valet 2006 kommer vi ha två tydliga alternativ. En röd-grön röra som vill kasta pengar i sjön, och en borgerlig regering som vill satsa på Sverige.
tisdag, september 20, 2005
Dags att syna socialdemokratin
Socialdemokraterna framför ofta i debatten att de har varit goda på att föra en ekonomisk politik genom åren, betydligt bättre än de borgerliga, och att borgerlighet är synonymt med dålig ekonomi. Det är lika sant som att antalet storkar skulle vara synonymt med antalet nyfödda barn. Kjell-Olof Feldt, f.d. finansminister för socialdemokraterna, är av den uppfattningen lika mycket som Johnny Munkhammar.
Göran Persson har därför leendes i TV-rutan ljugit det svenska folket rätt i ansiktet. Statsministern har i samband med partiledardebatter mot Leijonborg och Reinfeldt hävdat att han varit med och "städat upp" efter den borgerliga regeringen 1991-94. Krisens rötter återfinns dock redan i 1970- och 80-talen. När de borgerliga tillträdde 1991, var krisen redan ett faktum. Saken är den att om det blir en borgerlig seger 2006 är detta första gången som en borgerlig regering vinner på egen politik istället för att först få makten då socialdemokraterna kört ekonomin i botten. 1991 hade arbetslösheten och budtegunderskotten börjat öka extremt snabbt. Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket, 1990 var det regeringskris, och 1991 tillträdde de borgerliga efter ett missnöje riktat mot socialdemokratin.
2001 presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen där ett antal orsaker till krisen fanns presenterade;
De borgerliga kunde dock ha hanterat situationen bättre. Istället för att föra en marknadsvänlig politik, så inriktade man sig på att försvara den socialdemokratiska politiken. 1976-82 förde man en ekonomisk politik som gick ut på att man upprättade industriakuter, dvs. man öste bidrag över olönsamma industrier i hopp om att det skulle kunna rädda jobb. Det gjorde det inte. Det blev bara ett slöseri med skattepengar. 1991-1994 försvarade man den låsta växelkursen i förlagan till EMU till en kostnad av hundratals miljarder kronor innan vi fick en marknadsvärderad valuta och en fristående riksbank, arbetsmarknadspolitikens kostnader svällde enormt och bankerna "räddades" med miljardstöd. Båda de borgerliga regeringarna slog världsrekord i statsutgifter som andel av BNP, för demokratier i fredstid.
Hade en socialdemokratisk regering klarat sig bättre? Svaret är faktiskt nej på den frågan. I socialdemokraternas skuggbudgetar som lades fram 1991, 1992 och 1993 var statens underskott ungefär detsamma som den borgerliga regeringens, men i förslaget inför 1994 var socialdemokraternas underskott i budgeten 30 miljarder större än den borgerliga regeringens budget.
Faktum är alltså att vänsterpolitik defintivt inte är detsamma som ekonomisk uppgång, och högerpolitik är absolut inte det samma som ekonomisk nedgång. Om vi ser till utlandet har det idag gått oerhört bra för de länder som haft en marknadsekonomisk inriktning. Öststaterna har återhämtat sig snabbt efter långvarigt socialistiskt styre, och i Tyskland ser vi tydligt skillnaderna mellan det forna Väst- och Östtyskland. I Norge har vi en annan ekonomisk solskenssaga efter borgerligt styre. Slutsatsen är således, att i de länder där man vågar bedriva en högerinriktad marknadspolitik, så växer ekonomierna vilket får flera arbeten till följd, vilket socialistiska länder inte kunnat redovisa. Därför kommer Sverige med alliansen i regeringsposition få den ekonomiska tillväxt och framtidstro som Sverige behöver.
Göran Persson har därför leendes i TV-rutan ljugit det svenska folket rätt i ansiktet. Statsministern har i samband med partiledardebatter mot Leijonborg och Reinfeldt hävdat att han varit med och "städat upp" efter den borgerliga regeringen 1991-94. Krisens rötter återfinns dock redan i 1970- och 80-talen. När de borgerliga tillträdde 1991, var krisen redan ett faktum. Saken är den att om det blir en borgerlig seger 2006 är detta första gången som en borgerlig regering vinner på egen politik istället för att först få makten då socialdemokraterna kört ekonomin i botten. 1991 hade arbetslösheten och budtegunderskotten börjat öka extremt snabbt. Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket, 1990 var det regeringskris, och 1991 tillträdde de borgerliga efter ett missnöje riktat mot socialdemokratin.
2001 presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen där ett antal orsaker till krisen fanns presenterade;
"Ett första avgörande beslut var devalveringen 1982. […] En annan avgörande faktor var när planerna på inhemsk åtstramning inte genomfördes i den utsträckning som krävdes för att hålla balans mellan utbud och efterfrågan i ekonomin. Dessa problem förstärktes när kreditmarknaden avreglerades. Resultatet blev allmän överhettning och höga pris- och löneökningar särskilt under 1980-talets senare del. […] Kostnadskrisen sammanföll med en internationell lågkonjunktur, höga realräntor i omvärlden och en inhemsk finans- och skuldkris. Inflationstakten sjönk snabbt…samtidigt som skattereformen minskade skattelättnaden för hushållens och företagens ränteutgifter. Den fasta växelkursen bidrog tveklöst till nedgången i efterfrågan och sysselsättningen under perioden 1990–92.”I sin egen bok; "Den som är satt i skuld är inte fri" redogör Persson själv för orsakerna till det inträffade. Inte någonstans beskyller han de borgerliga. Inte ens i sin egen bok. Men inför TV-kamerorna går det tydligen bra att fara med osanning.
De borgerliga kunde dock ha hanterat situationen bättre. Istället för att föra en marknadsvänlig politik, så inriktade man sig på att försvara den socialdemokratiska politiken. 1976-82 förde man en ekonomisk politik som gick ut på att man upprättade industriakuter, dvs. man öste bidrag över olönsamma industrier i hopp om att det skulle kunna rädda jobb. Det gjorde det inte. Det blev bara ett slöseri med skattepengar. 1991-1994 försvarade man den låsta växelkursen i förlagan till EMU till en kostnad av hundratals miljarder kronor innan vi fick en marknadsvärderad valuta och en fristående riksbank, arbetsmarknadspolitikens kostnader svällde enormt och bankerna "räddades" med miljardstöd. Båda de borgerliga regeringarna slog världsrekord i statsutgifter som andel av BNP, för demokratier i fredstid.
Hade en socialdemokratisk regering klarat sig bättre? Svaret är faktiskt nej på den frågan. I socialdemokraternas skuggbudgetar som lades fram 1991, 1992 och 1993 var statens underskott ungefär detsamma som den borgerliga regeringens, men i förslaget inför 1994 var socialdemokraternas underskott i budgeten 30 miljarder större än den borgerliga regeringens budget.
Faktum är alltså att vänsterpolitik defintivt inte är detsamma som ekonomisk uppgång, och högerpolitik är absolut inte det samma som ekonomisk nedgång. Om vi ser till utlandet har det idag gått oerhört bra för de länder som haft en marknadsekonomisk inriktning. Öststaterna har återhämtat sig snabbt efter långvarigt socialistiskt styre, och i Tyskland ser vi tydligt skillnaderna mellan det forna Väst- och Östtyskland. I Norge har vi en annan ekonomisk solskenssaga efter borgerligt styre. Slutsatsen är således, att i de länder där man vågar bedriva en högerinriktad marknadspolitik, så växer ekonomierna vilket får flera arbeten till följd, vilket socialistiska länder inte kunnat redovisa. Därför kommer Sverige med alliansen i regeringsposition få den ekonomiska tillväxt och framtidstro som Sverige behöver.
Oansvarig ekonomisk politik
Budgeten blir en dyr historia för Sverige. Valfläsket innebär en nettoförlust på 24 miljarder 2006, och 28 miljarder för 2007. Regeringen når inte halvvägs till riksdagens mål för de offentliga finansernas överskott på två procent och utgiftstaket kringgås genom att 18 miljarder i utgifter förvandlas till inkomstminskningar.
Det blir en kortsiktig politik i ett försök till att vinna tillbaka väljare. En politik som kan liknas vid ett kreditkorts köp. Det går bra till dess räkningen kommer, och den får våra barn betala. Pär Nuder talar om att Sveriges ekonomi är god, och visst har vi en tillväxt, men Pär Nuder har ingen anledning till att tala varmt om svensk ekonomi.
Vi har idag färre företag i Sverige än vad vi hade i botten av lågkonjunkturen i 1990-talets början. Det är intressant att det alltid går som bäst för Sverige under valår. Nästkommande år kommer vi inte att ha en lika god tillväxt som förra året, enligt Nuder. Därför kan man tydligen passa på att slösa nu istället för att spara till nästkommande säsong.
Nuder säger att de offentliga finanserna är goda och att man kommer att ha ett överskott även nästa år. Det är dock ej sant. 120 miljoner kronor per dygn kommer valfläsket att kosta skattebetalarna. Totalt kommer man tvingas låna 36,5 miljarder från utlandet vilket kommer att öka på statsskulden ordenligt. Höginkomsttagare som förlorar jobbet, kommer att ha en ersättning på 80 000 kronor i månaden, såsom avskedade statsanställda och myndighetspersoner inom socialdemokratin idag har, liksom människor som inte arbetar kommer få en bidragshöjning på 6 640 kronor. Till detta kommer plusjobben.
När moderaterna ville ha skattesubventionerad hemhjälp till ensamstående föräldrar etc. ansåg socialdemokraterna att detta var klassisk högerpolitik som enbart skulle gynna höginkomsttagare. I själva verket skulle det enbart göra svart arbetskraft vit, eftersom dessa sysslor görs idag (Gudrun Schyman har själv anlitat svart städhjälp) dock i det fördolda. Nu kommer socialdemokraterna själva med samma mynt, fast kakan skall betalas av skattebetalare och utföras av arbetslösa. Arbetslösa skall via arbetande människors skattesedel få rasta hundar, hänga gardiner och utföra andra hushållssysslor åt behövande. Är detta ett socialdemokratiskt höginkomsttagarbidrag, eller är det ihåliga argument som vanligt?
De som får betala är de människor som har arbete. Johan, Kalle och Ada på verkstadsgolvet kommer att tappa ytterligare i inkomst. 3-4 miljarder kommer de som äger sin egen bostad att få betala extra i höjd skatt. Pensionärerna skall få mer pengar sägs det, kring 40 kronor per person, men i gengäld får pensionärerna sämre ekonomi då bostadsbidrag dras in och tillkommande höjda skatter på den höjda inkomsten tas ut. Pengarna som skall till pensionärerna äts alltså upp av socialdemokratin innan de ens hunnit lämna Pär Nuders fickor.
Kommun och landsting skall få 600 miljoner extra. Problemet är att dessa pengar också kostar, varför kommun och landsting kommer att tvingas höja skatterna, vilket ytterligare äter hål på lönetagarkuverten. Det är en oansvarig politik där det lovas vitt och brett, men resultatet blir inte annat än djupa hål i statens finanser. Hål som vi kommer tvingas betala för under en eventuell fortsatt regeringsperiod med socialdemokratin, samtidigt som vi kommer att få låna pengar utomlands.
Det är dags att inse faktum. Om Pär Nuder hade haft rätt, att Sverige är på gång, så hade vi inte behövt låna till våran framgång. Pär Nuder, lyssna till Kjell-Olof Feldt och gör något rätt! Vi medborgare skall inte behöva betala för att socialdemokratin under 12 år inte åstadkommit ett skvatt, annat än tomma vallöften!
Det blir en kortsiktig politik i ett försök till att vinna tillbaka väljare. En politik som kan liknas vid ett kreditkorts köp. Det går bra till dess räkningen kommer, och den får våra barn betala. Pär Nuder talar om att Sveriges ekonomi är god, och visst har vi en tillväxt, men Pär Nuder har ingen anledning till att tala varmt om svensk ekonomi.
Vi har idag färre företag i Sverige än vad vi hade i botten av lågkonjunkturen i 1990-talets början. Det är intressant att det alltid går som bäst för Sverige under valår. Nästkommande år kommer vi inte att ha en lika god tillväxt som förra året, enligt Nuder. Därför kan man tydligen passa på att slösa nu istället för att spara till nästkommande säsong.
Nuder säger att de offentliga finanserna är goda och att man kommer att ha ett överskott även nästa år. Det är dock ej sant. 120 miljoner kronor per dygn kommer valfläsket att kosta skattebetalarna. Totalt kommer man tvingas låna 36,5 miljarder från utlandet vilket kommer att öka på statsskulden ordenligt. Höginkomsttagare som förlorar jobbet, kommer att ha en ersättning på 80 000 kronor i månaden, såsom avskedade statsanställda och myndighetspersoner inom socialdemokratin idag har, liksom människor som inte arbetar kommer få en bidragshöjning på 6 640 kronor. Till detta kommer plusjobben.
När moderaterna ville ha skattesubventionerad hemhjälp till ensamstående föräldrar etc. ansåg socialdemokraterna att detta var klassisk högerpolitik som enbart skulle gynna höginkomsttagare. I själva verket skulle det enbart göra svart arbetskraft vit, eftersom dessa sysslor görs idag (Gudrun Schyman har själv anlitat svart städhjälp) dock i det fördolda. Nu kommer socialdemokraterna själva med samma mynt, fast kakan skall betalas av skattebetalare och utföras av arbetslösa. Arbetslösa skall via arbetande människors skattesedel få rasta hundar, hänga gardiner och utföra andra hushållssysslor åt behövande. Är detta ett socialdemokratiskt höginkomsttagarbidrag, eller är det ihåliga argument som vanligt?
De som får betala är de människor som har arbete. Johan, Kalle och Ada på verkstadsgolvet kommer att tappa ytterligare i inkomst. 3-4 miljarder kommer de som äger sin egen bostad att få betala extra i höjd skatt. Pensionärerna skall få mer pengar sägs det, kring 40 kronor per person, men i gengäld får pensionärerna sämre ekonomi då bostadsbidrag dras in och tillkommande höjda skatter på den höjda inkomsten tas ut. Pengarna som skall till pensionärerna äts alltså upp av socialdemokratin innan de ens hunnit lämna Pär Nuders fickor.
Kommun och landsting skall få 600 miljoner extra. Problemet är att dessa pengar också kostar, varför kommun och landsting kommer att tvingas höja skatterna, vilket ytterligare äter hål på lönetagarkuverten. Det är en oansvarig politik där det lovas vitt och brett, men resultatet blir inte annat än djupa hål i statens finanser. Hål som vi kommer tvingas betala för under en eventuell fortsatt regeringsperiod med socialdemokratin, samtidigt som vi kommer att få låna pengar utomlands.
Det är dags att inse faktum. Om Pär Nuder hade haft rätt, att Sverige är på gång, så hade vi inte behövt låna till våran framgång. Pär Nuder, lyssna till Kjell-Olof Feldt och gör något rätt! Vi medborgare skall inte behöva betala för att socialdemokratin under 12 år inte åstadkommit ett skvatt, annat än tomma vallöften!
måndag, september 19, 2005
(S)tatens förtryck
Idag släcks det analoga nätet ner över Visby. Fram skall istället det digitala TV-nätet. Detta är ett praktexempel på hur socialdemokratin med samarbetspartierna utövar sitt förtryck gentemot svenska folket. Förvånande är borgerlighetens tystnad. Den enda som på allvar fört fram kritik är Folkpartiets Lars Leijonborg. Kritiken är befogad.
Alla människor kommer inte att få tillgång till det nya nätet. Det kommer att bli en fråga om ekonomi, om man har råd att titta på TV i fortsättningen. Ett flertal pensionärer jag har varit i kontakt med i samband med valkampanjen inför kyrkovalet, har sagt att de kommer bli tvungna till att sluta se på TV. Med det analoga nätet räcker det med en TV-antenn för att få bild. Med det digitala måste du köpa en box. Får du inte bra bild på boxen kan du behöva flytta antennen på huset, samt köpa parabol eller annan extra utrustning. Du sponsrar det digitala nätet via skattesedeln, samtidigt som du kan behöva tvingas gräva ännu djupare i plånboken för att kunna få bra bild. För Asta, 74 år, räcker pengarna knappt till för att leva som det är idag. Den nya tekniken med tillkommande kostnader klarar hon inte av.
Det samma gäller med byggnationen av 3G-master. Här har moderaterna varit aktiva motståndare. 3G-nätet har staten beslutat bygga ut, med statlig delfinansiering. Om en privatperson inte vill ha 3G-mast i närheten av ens hus eller på ens tomt, har staten stiftat en lag som innebär att staten kan expropriera marken, dvs. vänsterkartellen skiter i din folkliga rätt att bestämma över din egen mark. Den statliga ångvälten kör över dig och bygger sin mast ändå.
Varför detta agerande? 3G-nätet växer, men få väljer att köpa 3G-telefoner. Uppenbarligen är detta något inte folket vill ha. I sådana fall hade det funnits en marknad för det. Nu tvingar man fram en förändring från statens håll. Vänsterkartellen talar ofta om för oss att reklam är fel i TV. Att det kan påverka folk att köpa produkter som de egentligen inte behöver. Med reklam har vi ett fritt val att köpa, eller inte köpa. När socialdemokratin bestämt sig, får vi en produkt, vare sig vi vill eller ej.
Det digitala nätet är idag redan omodernt. Det som växer utomlands är att se på TV via Internet kabel. Det är billigt, snabbt och effektivt. Det är även inom denna sektor som telefonin växer. Varför är då vänsterkartellen månt om att driva på den digitala utvecklingen? För att "marknaden" inte skall styra TV-utbudet, dvs. vi skall inte själva få välja vad vi skall få se på. Staten vill ha kontrollen, så att vi inte får "fel" nyheter eller "fel" information. Socialdemokraternas Margareta Ulvskog har själv sagt att socialdemokraterna behöver köpa upp flera tidningar eftersom "en alltför kritisk bild har presenterats av socialdemokratin".
Sverige är den sista Sovjetstaten.
Alla människor kommer inte att få tillgång till det nya nätet. Det kommer att bli en fråga om ekonomi, om man har råd att titta på TV i fortsättningen. Ett flertal pensionärer jag har varit i kontakt med i samband med valkampanjen inför kyrkovalet, har sagt att de kommer bli tvungna till att sluta se på TV. Med det analoga nätet räcker det med en TV-antenn för att få bild. Med det digitala måste du köpa en box. Får du inte bra bild på boxen kan du behöva flytta antennen på huset, samt köpa parabol eller annan extra utrustning. Du sponsrar det digitala nätet via skattesedeln, samtidigt som du kan behöva tvingas gräva ännu djupare i plånboken för att kunna få bra bild. För Asta, 74 år, räcker pengarna knappt till för att leva som det är idag. Den nya tekniken med tillkommande kostnader klarar hon inte av.
Det samma gäller med byggnationen av 3G-master. Här har moderaterna varit aktiva motståndare. 3G-nätet har staten beslutat bygga ut, med statlig delfinansiering. Om en privatperson inte vill ha 3G-mast i närheten av ens hus eller på ens tomt, har staten stiftat en lag som innebär att staten kan expropriera marken, dvs. vänsterkartellen skiter i din folkliga rätt att bestämma över din egen mark. Den statliga ångvälten kör över dig och bygger sin mast ändå.
Varför detta agerande? 3G-nätet växer, men få väljer att köpa 3G-telefoner. Uppenbarligen är detta något inte folket vill ha. I sådana fall hade det funnits en marknad för det. Nu tvingar man fram en förändring från statens håll. Vänsterkartellen talar ofta om för oss att reklam är fel i TV. Att det kan påverka folk att köpa produkter som de egentligen inte behöver. Med reklam har vi ett fritt val att köpa, eller inte köpa. När socialdemokratin bestämt sig, får vi en produkt, vare sig vi vill eller ej.
Det digitala nätet är idag redan omodernt. Det som växer utomlands är att se på TV via Internet kabel. Det är billigt, snabbt och effektivt. Det är även inom denna sektor som telefonin växer. Varför är då vänsterkartellen månt om att driva på den digitala utvecklingen? För att "marknaden" inte skall styra TV-utbudet, dvs. vi skall inte själva få välja vad vi skall få se på. Staten vill ha kontrollen, så att vi inte får "fel" nyheter eller "fel" information. Socialdemokraternas Margareta Ulvskog har själv sagt att socialdemokraterna behöver köpa upp flera tidningar eftersom "en alltför kritisk bild har presenterats av socialdemokratin".
Sverige är den sista Sovjetstaten.
Framsteg i samtal med Nordkorea
Nordkorea har gått med på att ge upp alla sina program för produktion av kärnenergi samt åter gå in i NPT, avtalet om ickespridning av kärnvapen.
Sexpartssamtalen mellan Ryssland, USA, Kina, Japan, Nord- och SydKorea har varit utdragna. Målet har varit att få Nordkorea att ge upp sina planer på att producera kärnvapen liksom att kunna nå en lösning för att ge Nordkorea förnödenheter då stora delar av landets befolkning svälter. (Se tidigare inlägg här och här)
Andra länder skall också hjälpa Nordkorea med leveranser av olja och andra former av energi. Sydkorea har lovat att förse Norkorea med 2 miljoner kilowatt el. Samtidigt skall Norkorea, om internationella samfundet godkänner det, få starta ett civilt kärnvapenprogram.
Nordkorea har även lovat att normalisera sina förhållanden till Japan och Kina, vilket tyder på att utvecklingen i Sydostasien nu äntligen kan stabiliseras. Utvecklingen ser onekligen god ut. Förhoppningsvis innebär den mjukare tonen gentemot omvärlden på längre sikt att ett av de sista socialistiska statsskicken försvinner.
Sexpartssamtalen mellan Ryssland, USA, Kina, Japan, Nord- och SydKorea har varit utdragna. Målet har varit att få Nordkorea att ge upp sina planer på att producera kärnvapen liksom att kunna nå en lösning för att ge Nordkorea förnödenheter då stora delar av landets befolkning svälter. (Se tidigare inlägg här och här)
Andra länder skall också hjälpa Nordkorea med leveranser av olja och andra former av energi. Sydkorea har lovat att förse Norkorea med 2 miljoner kilowatt el. Samtidigt skall Norkorea, om internationella samfundet godkänner det, få starta ett civilt kärnvapenprogram.
Nordkorea har även lovat att normalisera sina förhållanden till Japan och Kina, vilket tyder på att utvecklingen i Sydostasien nu äntligen kan stabiliseras. Utvecklingen ser onekligen god ut. Förhoppningsvis innebär den mjukare tonen gentemot omvärlden på längre sikt att ett av de sista socialistiska statsskicken försvinner.
onsdag, september 14, 2005
Orkanen Katrina
Efter att analyser och reportage nu strömmar in från USA, kan man göra en sak klar för sig. I ren skadeglädje reagerade den vänsterpräglade och anti-amerikanska journalistkåren i USA och framförallt i Europa med våldsam kraft och förmedlade en bild av USA, som en lamslagen nation utan kraft att kunna bära sig självt. En bild som var djupt osann.
Michael Novak, som själv var med då en flodvåg ödelade Pennsylvania belyser bl.a. ämnet i National Review.
Hans uppfattning är den att politiker liksom journalister kommer från en verklighet som inte delas av allmänheten. Speciellt inte den allmänhet som växt upp med en katastrof och med egna ögon sett vad den kan göra. De tyska socialdemokraternas partiledare Gerhard Schröder, uttryckte bl.a. sin förundran över att Bush inte agerade tillräckligt snabbt vid en sådan katastrof och jämförde med hans egna besök vid översvämningarna i södra Tyskland. Hade Katrina träffat Tyskland hade det inte varit fråga om några små översvämningar. 90 000 kvadratkilometer hade översvämmats, liksom byggnader, broar och stora delar av autobahn förstörts eller gjorts obrukliga. Hade stormen träffat England, hade hela fastlandet översvämmats.
Media har inte varit sanningsenliga. Medias uppgift är att förmedla fakta, inte agera opinionsbildare. Man talade omedelbart om 10 000 döda, och att en förmodad beställning från regeringen på 25 000 liksäckar hade genomförts. Fyra dagar efter stormen kom också upprörande reportage från Superdome. Femåriga flickor hade våldtagits, en liten pojke hade fått sin strupe uppsliten, man hade sett döda bäbisar förvarats i kylskåp och ett hundratal döda kroppar hade förvarats under sätena på läktarna i Superdome, mitt bland folk. Hur mycket av detta har blivit bekräftat? Ingenting. Man har inte hittat något alls som styrker dessa påståenden. Dessutom är det fascinerande att journalister tycks tro att människor svälter redan efter fyra dagar, trots att man fått tillgång till vätska och mat, om än torftig sådan. Vilken värld lever de i? New Orleans var heller inte det område som drabbades hårdast. En tredjedel av Mississippis södra kustnära områden förstördes. Biloxi, Gulfport, Pascagoula etc. liksom den gränsande staden Mobile i Alabama drabbades hårt. Där finns enbart husgrunder och enstaka stående väggar och raserade byggnader kvar, som vittnar om att det en gång varit människor som bott där. Trots detta lyckades guvernören i Mississippi hålla ordning och reda betydligt bättre än vad man gjorde i Louisiana. Vad gick fel?
Var det den amerikanska administrationens fel? Agerade Bush slapphänt? I USA ställer man idag krav på att två personer skall avgå. Men det berör inte Vita huset. Borgmästaren Ray Nagin (demokrat) fick fem dagar i förväg orkanvarningen, men gjorde ingenting på fyra dagar, förrän presidenten uppmanade honom att genomföra en obligatorisk evakuering (se mer här och här). 569 bussar som skulle ha kunnat evakuera 33 350 personer, fick stå och bli dränkta. De användes inte. Istället uppmanade han människor som inte kunde ta sig ut ifrån området på egen hand att söka sig till Superdome och Convention Center, vilket inte ingick i någon evakueringsplan, varför inga förnödenheter fanns på plats. Borgmästaren tappade också kontrollen över poliskåren som flydde hals över huvud ut ur staden. Borgmästaren förseglade därmed New Orleans fattiga svarta befolknings öde.
Guvernören Kathleen Parker, också demokrat, är i egenskap av guvernör befälhavare över delstatens nationalgarde, bestående av 11 500 man. Av dem är 3 000 stationerade i Irak. De resterande 8 500 soldaterna stod beredda att fara, liksom federala trupper stod i beredskap att sända material och trupper. Enligt grundlagen är det guvernören som har befälet och soldaterna väntade på besked. Ett besked som aldrig kom.
Glädjande för de överlevande är att enskilda amerikaner gemensamt slöt upp och öppnade upp sina hem, liksom genom insamlingar skänkt över 700 miljoner dollar till behövande. Hos medmänniskor, likt Michael Novak, finner man därför större tröst och skydd, än hos politiker och raljerande journalister.
Michael Novak, som själv var med då en flodvåg ödelade Pennsylvania belyser bl.a. ämnet i National Review.
Hans uppfattning är den att politiker liksom journalister kommer från en verklighet som inte delas av allmänheten. Speciellt inte den allmänhet som växt upp med en katastrof och med egna ögon sett vad den kan göra. De tyska socialdemokraternas partiledare Gerhard Schröder, uttryckte bl.a. sin förundran över att Bush inte agerade tillräckligt snabbt vid en sådan katastrof och jämförde med hans egna besök vid översvämningarna i södra Tyskland. Hade Katrina träffat Tyskland hade det inte varit fråga om några små översvämningar. 90 000 kvadratkilometer hade översvämmats, liksom byggnader, broar och stora delar av autobahn förstörts eller gjorts obrukliga. Hade stormen träffat England, hade hela fastlandet översvämmats.
Media har inte varit sanningsenliga. Medias uppgift är att förmedla fakta, inte agera opinionsbildare. Man talade omedelbart om 10 000 döda, och att en förmodad beställning från regeringen på 25 000 liksäckar hade genomförts. Fyra dagar efter stormen kom också upprörande reportage från Superdome. Femåriga flickor hade våldtagits, en liten pojke hade fått sin strupe uppsliten, man hade sett döda bäbisar förvarats i kylskåp och ett hundratal döda kroppar hade förvarats under sätena på läktarna i Superdome, mitt bland folk. Hur mycket av detta har blivit bekräftat? Ingenting. Man har inte hittat något alls som styrker dessa påståenden. Dessutom är det fascinerande att journalister tycks tro att människor svälter redan efter fyra dagar, trots att man fått tillgång till vätska och mat, om än torftig sådan. Vilken värld lever de i? New Orleans var heller inte det område som drabbades hårdast. En tredjedel av Mississippis södra kustnära områden förstördes. Biloxi, Gulfport, Pascagoula etc. liksom den gränsande staden Mobile i Alabama drabbades hårt. Där finns enbart husgrunder och enstaka stående väggar och raserade byggnader kvar, som vittnar om att det en gång varit människor som bott där. Trots detta lyckades guvernören i Mississippi hålla ordning och reda betydligt bättre än vad man gjorde i Louisiana. Vad gick fel?
Var det den amerikanska administrationens fel? Agerade Bush slapphänt? I USA ställer man idag krav på att två personer skall avgå. Men det berör inte Vita huset. Borgmästaren Ray Nagin (demokrat) fick fem dagar i förväg orkanvarningen, men gjorde ingenting på fyra dagar, förrän presidenten uppmanade honom att genomföra en obligatorisk evakuering (se mer här och här). 569 bussar som skulle ha kunnat evakuera 33 350 personer, fick stå och bli dränkta. De användes inte. Istället uppmanade han människor som inte kunde ta sig ut ifrån området på egen hand att söka sig till Superdome och Convention Center, vilket inte ingick i någon evakueringsplan, varför inga förnödenheter fanns på plats. Borgmästaren tappade också kontrollen över poliskåren som flydde hals över huvud ut ur staden. Borgmästaren förseglade därmed New Orleans fattiga svarta befolknings öde.
Guvernören Kathleen Parker, också demokrat, är i egenskap av guvernör befälhavare över delstatens nationalgarde, bestående av 11 500 man. Av dem är 3 000 stationerade i Irak. De resterande 8 500 soldaterna stod beredda att fara, liksom federala trupper stod i beredskap att sända material och trupper. Enligt grundlagen är det guvernören som har befälet och soldaterna väntade på besked. Ett besked som aldrig kom.
Glädjande för de överlevande är att enskilda amerikaner gemensamt slöt upp och öppnade upp sina hem, liksom genom insamlingar skänkt över 700 miljoner dollar till behövande. Hos medmänniskor, likt Michael Novak, finner man därför större tröst och skydd, än hos politiker och raljerande journalister.
måndag, september 12, 2005
Mera F!
Nu hoppar Susanne Linde, en av grundarna, av Fi. Anledningen är konflikter med Tiina Rosenberg. Susanne Linde var en av dem som skulle bredda partiet. Hon har tidigare varit kommunalpolitiskt aktiv för Folkpartiet, men röstade dock på vänstern i senaste valet. Tiinas kommentarer om att "en bra moderat är en död moderat", liksom att hon skall ha talat nedlåtande om folk inom kyrkan och klassat ned vita, heterosexuella medelålders kvinnor, blev för mycket.
Konflikterna har avlöst varandra, ofta utan att ha blivit lösta, och Linde har tidigare gjort klart att om Tiina blir invald i styrelsen lämnar hon partiet. Så har nu skett.
Rosenberg har pekat ut flera kvinnors heterosexualitet som något negativt för partiet och diskriminerat dem. Problemen och radikalismen inom F! växer och växer...
Konflikterna har avlöst varandra, ofta utan att ha blivit lösta, och Linde har tidigare gjort klart att om Tiina blir invald i styrelsen lämnar hon partiet. Så har nu skett.
Rosenberg har pekat ut flera kvinnors heterosexualitet som något negativt för partiet och diskriminerat dem. Problemen och radikalismen inom F! växer och växer...
söndag, september 11, 2005
F! - snälla någon...
Tidigare har jag uttryckt min fascination över F! och såg fram mot deras kongress som påbörjades den 9 september. Idag kan man bara konstatera att det har bildats ett radikalt parti med radikala företrädare. Tiina Rosenberg anser att kvinnor som delar säng med män är "könsförrädare" och att heterosexuella kvinnor skall betala tillbaka det "kapital", dvs. den "skuld" som de radikala lesbiska feministerna anser att heterosexuella kvinnor har till de lesbiska, eftersom de lesbiska stöttat hetero-kvinnorna i deras kamp. Det luktar 1930-tal, då brunklädda politiker ansåg att människor som delade säng med judar var rasförrädare.
Sverigedemokraterna upplevs plötsligt som rumsrena i jämförelse med detta "parti". Förhoppningsvis förpassas också F! till samma periferi där SD befinner sig.
F! anser vidare att äktenskapslagstiftningen skall upphöra för att ersättas med en "samlevnadslagstiftning", vilket öppnar för månggifte, dvs. att en man skall kunna ha flera kvinnor. Feministiskt?
Man har påstått att man är ett tvärpolitiskt parti som kan locka röster från vänster och höger, men med sex timmars arbetsdag, nationellt lönesättningsråd, kommunalt och delstatligt ägda sjukhus etc. slår man hela tiden från vänster. Ingen högerpolitik här inte. Istället lyckas man positionera sig till vänster om vänsterpartiet. En ekonomisk politik har man inte heller. "Jämställdheten får kosta vad den kosta vill" - alltså oavsett om man kan betala för sina förslag eller ej.
En röst på F! är en röst för Sveriges undergång.
Se här, här och här.
Sverigedemokraterna upplevs plötsligt som rumsrena i jämförelse med detta "parti". Förhoppningsvis förpassas också F! till samma periferi där SD befinner sig.
F! anser vidare att äktenskapslagstiftningen skall upphöra för att ersättas med en "samlevnadslagstiftning", vilket öppnar för månggifte, dvs. att en man skall kunna ha flera kvinnor. Feministiskt?
Man har påstått att man är ett tvärpolitiskt parti som kan locka röster från vänster och höger, men med sex timmars arbetsdag, nationellt lönesättningsråd, kommunalt och delstatligt ägda sjukhus etc. slår man hela tiden från vänster. Ingen högerpolitik här inte. Istället lyckas man positionera sig till vänster om vänsterpartiet. En ekonomisk politik har man inte heller. "Jämställdheten får kosta vad den kosta vill" - alltså oavsett om man kan betala för sina förslag eller ej.
En röst på F! är en röst för Sveriges undergång.
Se här, här och här.
tisdag, september 06, 2005
USA gav arabvärlden frihet
USA gav arabvärlden en knuff i rätt riktning. Det är Ulf Nilssons kommentar i sin krönika, och visst har han rätt.
Under fyra års tid har USA inte attackerats av några terrorister. Irak blev befriat från en grym diktator som låg bakom strax över en miljon irakiers död. Afghanistan blev av med en förtryckande regim och kvinnor har där plötsligt fått chansen till utbildning och arbete. Detta har fått till följd att Libyen börjat nedrusta sin kärnvapenarsenal, Syrien backat ut från Libanon och tagit sina första stapplande steg till att bli en demokrati liksom förhoppningar om fred börjat tändas i konflikten mellan Israel och Palestina.
Jag minns själv de glädjescener som utspelade sig på gatorna i min hemstad Borås, när Saddam föll samtidigt som de röda demonstrationstågen började tunnas ut. Sedan dess har vänstern varit tyst, med enstaka avbrott enbart från Dalademokratens och Aftonbladets ledarsidor. Där har man förstorat upp och utdömt det ena steget mot demokrati efter det andra, de skulle alla misslyckas. De hade lyckligtvis fel.
Hade USA lyssnat till Europas ledare, hade dörren till demokrati och frihet förblivit stängd för Mellanöstern. Det kan inte glädja någon att ha den insikten om europeisk politik, att vi har en cynisk syn på allt vad USA gör, oavsett konsekvenserna. Fredsdemonstrationera var berättigade under 60-talet. Vietnamkriget skulle USA aldrig varit involverat i av det främsta skälet att ingen ville ha dem där, till skillnad från hur det har varit i Korea, Europa och Irak.
Kriget mot terrorism har därför inneburit en ökad frihet för människor, liksom vårat eget sätt att leva, tänka och tycka har kunnat bevarats och undgått ingrepp, angrepp och förtryck.
Under fyra års tid har USA inte attackerats av några terrorister. Irak blev befriat från en grym diktator som låg bakom strax över en miljon irakiers död. Afghanistan blev av med en förtryckande regim och kvinnor har där plötsligt fått chansen till utbildning och arbete. Detta har fått till följd att Libyen börjat nedrusta sin kärnvapenarsenal, Syrien backat ut från Libanon och tagit sina första stapplande steg till att bli en demokrati liksom förhoppningar om fred börjat tändas i konflikten mellan Israel och Palestina.
Jag minns själv de glädjescener som utspelade sig på gatorna i min hemstad Borås, när Saddam föll samtidigt som de röda demonstrationstågen började tunnas ut. Sedan dess har vänstern varit tyst, med enstaka avbrott enbart från Dalademokratens och Aftonbladets ledarsidor. Där har man förstorat upp och utdömt det ena steget mot demokrati efter det andra, de skulle alla misslyckas. De hade lyckligtvis fel.
Hade USA lyssnat till Europas ledare, hade dörren till demokrati och frihet förblivit stängd för Mellanöstern. Det kan inte glädja någon att ha den insikten om europeisk politik, att vi har en cynisk syn på allt vad USA gör, oavsett konsekvenserna. Fredsdemonstrationera var berättigade under 60-talet. Vietnamkriget skulle USA aldrig varit involverat i av det främsta skälet att ingen ville ha dem där, till skillnad från hur det har varit i Korea, Europa och Irak.
Kriget mot terrorism har därför inneburit en ökad frihet för människor, liksom vårat eget sätt att leva, tänka och tycka har kunnat bevarats och undgått ingrepp, angrepp och förtryck.
måndag, september 05, 2005
Bolsjevikerna får ny ordförande
De jag åsyftar är inte vänsterpartiet, utan republikanska föreningen. Hillevi Larsson (s) blir ny ordförande för denna klick människor bestående av politiker och vänsterkulturella elitister som anser sig veta bättre än vanligt folk. De slåss dock mot spöken.
Varför är monarkin såpass populär? Anhängarna till en svensk republik, anser att det bara är äldre människor som över en bit kaka och en kopp kaffe gottar sig i konungafamiljens lyx, förmedlad via veckotidningarnas huvudrubriker. Att monarkin bara är något "gulligt" och "glamouröst" för "icke-demokrater".
Tyvärr får man göra dem besvikna. Varken statsministern eller monarkin är direkt folkvalda. Statsministern utses och godkänns indirekt av riksdagen, precis som monarkin indirekt godkänns och accepteras av riksdagen. Varför? Bland medborgarna har monarkin ett stöd på 80 procent enligt den undersökning som gjordes strax efter tsunamikatastrofen. Det intressanta är att republikförespråkarna då attackerade H.M. Konungen för att han fick "för stort utrymme" i media. I själva verket var det som så att konungen for till Thailand för att deltaga i svenskarnas sorg och talade till nationen. Vad gjorde regeringen? Man skickade ner Laila Freivalds.. Tydligen var det inte viktigt för våran statsminister att fara dit. Detta är skillnaden mellan en karriäristisk politiker och en monark som har fostrats till att företräda Sverige.
Skall vi ha president? Självklart inte. Politikerna skall hållas kort. Det är inte att försvaga demokratin, utan att stärka den. Genom att ha en statschef, vars enda roll är att företräda och arbeta för Sverige, får vi en statschef värd namnet. Vem skulle vilja ha Göran Persson som statschef?
Monarkier är att föredra. Agerar regeringspartiet mot folket, skall folket kunna ha chans att samlas kring sin statschef för att avsätta en ondskefull regering. Statschefen skall därför vara opolitisk och därmed kunna samla medborgare bakom sig, oavsett politisk hemvist. Kontinuitet och folklig förankring står en monarki för.
Presidentskapet infördes i USA i en ren kompromiss. Från början ville man ha en monarki, men problemet var att fransmän, holländare och engelsmän ville ha en konung ifrån sina hemländer. För att undvika inbördes stridigheter i den unga nationen, tillsatte man en president. I Frankrike högg man huvudet av sin monark, för att bara några år senare tillsätta en ny monarki. Uppenbarligen var avskaffandet av monarkin inte så bra som man tänkt sig. Idag vill alltflera öststater ha tillbaka de monarkier som Sovjet avsatte i samband med ockupationen av Europa i slutet av andra världskriget. Monarkin är därför mera föredömlig än republik än idag.
Varför är monarkin såpass populär? Anhängarna till en svensk republik, anser att det bara är äldre människor som över en bit kaka och en kopp kaffe gottar sig i konungafamiljens lyx, förmedlad via veckotidningarnas huvudrubriker. Att monarkin bara är något "gulligt" och "glamouröst" för "icke-demokrater".
Tyvärr får man göra dem besvikna. Varken statsministern eller monarkin är direkt folkvalda. Statsministern utses och godkänns indirekt av riksdagen, precis som monarkin indirekt godkänns och accepteras av riksdagen. Varför? Bland medborgarna har monarkin ett stöd på 80 procent enligt den undersökning som gjordes strax efter tsunamikatastrofen. Det intressanta är att republikförespråkarna då attackerade H.M. Konungen för att han fick "för stort utrymme" i media. I själva verket var det som så att konungen for till Thailand för att deltaga i svenskarnas sorg och talade till nationen. Vad gjorde regeringen? Man skickade ner Laila Freivalds.. Tydligen var det inte viktigt för våran statsminister att fara dit. Detta är skillnaden mellan en karriäristisk politiker och en monark som har fostrats till att företräda Sverige.
Skall vi ha president? Självklart inte. Politikerna skall hållas kort. Det är inte att försvaga demokratin, utan att stärka den. Genom att ha en statschef, vars enda roll är att företräda och arbeta för Sverige, får vi en statschef värd namnet. Vem skulle vilja ha Göran Persson som statschef?
Monarkier är att föredra. Agerar regeringspartiet mot folket, skall folket kunna ha chans att samlas kring sin statschef för att avsätta en ondskefull regering. Statschefen skall därför vara opolitisk och därmed kunna samla medborgare bakom sig, oavsett politisk hemvist. Kontinuitet och folklig förankring står en monarki för.
Presidentskapet infördes i USA i en ren kompromiss. Från början ville man ha en monarki, men problemet var att fransmän, holländare och engelsmän ville ha en konung ifrån sina hemländer. För att undvika inbördes stridigheter i den unga nationen, tillsatte man en president. I Frankrike högg man huvudet av sin monark, för att bara några år senare tillsätta en ny monarki. Uppenbarligen var avskaffandet av monarkin inte så bra som man tänkt sig. Idag vill alltflera öststater ha tillbaka de monarkier som Sovjet avsatte i samband med ockupationen av Europa i slutet av andra världskriget. Monarkin är därför mera föredömlig än republik än idag.
Borgerlig seger
Efter första partiledardebatten segrade borgerligheten. De borgerliga krävde regeringen på svar kring frågor om hur man skulle lösa arbetslösheten, bristen i skola och sjukvård o.s.v. Vänsterkartellen svarade inte på frågorna utan debatten handlade enbart om den borgerliga politiken, medan socialisterna och trädkramarna, inte hade annat att komma med än att prata om höjda bidrag. Media pratade om att det var två eniga block som stod mot varandra. Så upplevde inte jag det.
När Maud Olofsson krävde regeringen på svar, pratade Maria Wetterstrand om vad hon ville åstadkomma och vad hon kämpade för, inte vad regeringen som sådan ville uppnå. Maria och Göran höll med de borgerliga om att deras satsningar för småföretagen var riktig, men Lars Ohly ville hellre tala om Fredrik Reinfeldts lön.
Trovärdigheten föll därför på borgerligheten, vilket framkom i den sifoundersökning som gjordes efter debatten. Hade det varit val då, hade de borgerliga fått 54 procent, och socialisterna 31 procent. Mest trovärdiga i debatten blev också Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, i den ordningen. Sämst betyg fick inte helt otippat kommunisternas Lars Ohly.
Enligt uppgift skall ett hundratal ungdomar som väntade utanför i hopp om att få en skymt av partiledarna ha skanderat "Lars Ohly hem till Nordkorea!" Ohly skall ha varit munter hela vägen till sin väntande taxi, medan hans medarbetare däremot ej skall ha varit lika glada över publikens buande. Ni kan läsa mera om partiledardebatten här, här och här.
När Maud Olofsson krävde regeringen på svar, pratade Maria Wetterstrand om vad hon ville åstadkomma och vad hon kämpade för, inte vad regeringen som sådan ville uppnå. Maria och Göran höll med de borgerliga om att deras satsningar för småföretagen var riktig, men Lars Ohly ville hellre tala om Fredrik Reinfeldts lön.
Trovärdigheten föll därför på borgerligheten, vilket framkom i den sifoundersökning som gjordes efter debatten. Hade det varit val då, hade de borgerliga fått 54 procent, och socialisterna 31 procent. Mest trovärdiga i debatten blev också Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, i den ordningen. Sämst betyg fick inte helt otippat kommunisternas Lars Ohly.
Enligt uppgift skall ett hundratal ungdomar som väntade utanför i hopp om att få en skymt av partiledarna ha skanderat "Lars Ohly hem till Nordkorea!" Ohly skall ha varit munter hela vägen till sin väntande taxi, medan hans medarbetare däremot ej skall ha varit lika glada över publikens buande. Ni kan läsa mera om partiledardebatten här, här och här.
torsdag, september 01, 2005
Borgerligheten enig
Hemma hos kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i Bankeryd har man enats om den ekonomiska politiken. Så här eniga har borgerligheten aldrig varit.
En tusenlapp extra i månaden får svenska medborgare direkt i plånboken. För att gynna en tillväxt och framväxt av nya arbeten så blir det permanent sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och rätt att dra av 50 procent av kostnaderna för hushållsnära tjänster upp till 100 000 kronor. Dessutom ska förmögenhetsskatten avskaffas under mandatperioden, vilket kan locka tillbaka svenska miljarder från utländska banker till Sverige, samtidigt som företag vågar sig på att nyinvestera och växa i Sverige.
Samtidigt slår man hårt mot bidragsfusket. Efter 300 dagar får långtidsarbetslösa försäkringens grundbelopp (gamla KAS). Det ger den som är arbetslös 320 kronor om dagen under 22 dagar i månaden. Före skatt blir det 7 040 kronor, efter skatt cirka 5 000 kronor i månaden. Den med försörjningsansvar för barn under 18 år får full ersättning i 450 dagar.
Socialdemokratin går ut med att det skulle röra sig om "samma gamla högerpolitik", att det är en "attack" riktad mot arbetslösa. I själva verket handlar det om att arbeta för att skapa en trygg arbetsmarknad, och inte, likt Göran Persson, försvara ett statligfinansierat utanförskap. Det skall löna sig att arbeta, och man får bidrag under den tiden man söker nytt arbete. Att man ligger hemma på sofflocket skall inte människor som gör rätt för sig behöva betala för. Det är bättre att arbetande människor får mera pengar över till barn och familj, än att tvingas betala för fusk. Ett mål för en arbetsmarknadspolitik bör vara att skapa arbeten och kunna uppehålla en god arbetsmarknad. Inte att hålla människor utanför den samma genom höjda bidrag.
Socialdemokraternas politik förblir på så vis den samma. Ingen satsning på företag, men däremot höjda skatter, mindre pengar över till människor som arbetar, och fetare plånböcker till dem som inte arbetar. Hur skall denna mattematiken kunna gå ihop?
En tusenlapp extra i månaden får svenska medborgare direkt i plånboken. För att gynna en tillväxt och framväxt av nya arbeten så blir det permanent sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och rätt att dra av 50 procent av kostnaderna för hushållsnära tjänster upp till 100 000 kronor. Dessutom ska förmögenhetsskatten avskaffas under mandatperioden, vilket kan locka tillbaka svenska miljarder från utländska banker till Sverige, samtidigt som företag vågar sig på att nyinvestera och växa i Sverige.
Samtidigt slår man hårt mot bidragsfusket. Efter 300 dagar får långtidsarbetslösa försäkringens grundbelopp (gamla KAS). Det ger den som är arbetslös 320 kronor om dagen under 22 dagar i månaden. Före skatt blir det 7 040 kronor, efter skatt cirka 5 000 kronor i månaden. Den med försörjningsansvar för barn under 18 år får full ersättning i 450 dagar.
Socialdemokratin går ut med att det skulle röra sig om "samma gamla högerpolitik", att det är en "attack" riktad mot arbetslösa. I själva verket handlar det om att arbeta för att skapa en trygg arbetsmarknad, och inte, likt Göran Persson, försvara ett statligfinansierat utanförskap. Det skall löna sig att arbeta, och man får bidrag under den tiden man söker nytt arbete. Att man ligger hemma på sofflocket skall inte människor som gör rätt för sig behöva betala för. Det är bättre att arbetande människor får mera pengar över till barn och familj, än att tvingas betala för fusk. Ett mål för en arbetsmarknadspolitik bör vara att skapa arbeten och kunna uppehålla en god arbetsmarknad. Inte att hålla människor utanför den samma genom höjda bidrag.
Socialdemokraternas politik förblir på så vis den samma. Ingen satsning på företag, men däremot höjda skatter, mindre pengar över till människor som arbetar, och fetare plånböcker till dem som inte arbetar. Hur skall denna mattematiken kunna gå ihop?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
