Ett slag för kärnkraften

Tidigare skrev jag om vänsterkartellens inkonsekventa miljöpolitik, och nu är det dags att lyfta detta ämne igen. Vänsterkartellen har alltid hävdat att USA och västvärlden är den stora miljöboven, vilket det ligger sanning i, det skall inte underskattas. Vi förbrukar oerhört mycket energi och förbrukar stora mängder miljöfarliga ämnen, men nu går dock USA och Frankrike i bräschen för att bättra på miljön, medan Europas miljöpolitik i allmänhet och Sveriges i synnerhet, snarare skapar mera problem för miljön.


George W Bush - Miljövän

Under George W. Bush besök vid kärnkraftverket Calvert Cliffs i Maryland, klargjorde han att USA behöver bygga ut kärnkraften. Detta för att minska användningen av fossila bränslen. USA får idag bara 20 procent av sin energiförsörjning från kärnkraftverk, medan Frankrike får ut 78 procent, bl.a. från deras nybyggda 58 kärnkraftverk.


Peter Eriksson - Förvirrad?

I Sverige gör man tvärtom. Istället för att satsa på mera kärnkraft, stänger man (i ren förvirring?) ner kärnkraftverk och importerar el från tyska kolkraftverk, som redan försurat 60 procent av de tyska skogarna, liksom importerar kärnkrafts-el från osäkra kärnkraftverk i Ryssland. "Det stora hotet" med kärnkraft, målar vänstern upp med avstamp i Tjernobyl. En olycka som orsakades av att man stängde av det system som skall kyla ner reaktorerna och varna personal vid överhettning, allt för att man skulle utföra ett experiment i reaktor fyra. Svensk kärnkraft är säker och, framför allt, vi är ingen socialistisk diktatur. Att en sådan olycka skulle inträffa i Sverige eller i något annat västland för den delen, är således minimal.

"Why we fight!"

I dagens National Review skriver Andrew C. McCarthy sina kommentarer kring Bush tal till nationen i natt. McCarthy skriver att;

"It was good to hear the commander-in-chief remind people that this is still the war against terror. Specifically, against Islamo-fascists who slaughtered 3000 Americans on September 11, 2001. Who spent the eight years before those atrocities murdering and promising to murder Americans — as their leader put it in 1998, all Americans, including civilians, anywhere in the world where they could be found.

It is not the war for democratization. It is not the war for stability. Democratization and stability are not unimportant. They are among a host of developments that could help defeat the enemy.

But they are not the primary goal of this war, which is to destroy the network of Islamic militants who declared war against the United States when they bombed the World Trade Center on February 26, 1993, and finally jarred us into an appropriate response when they demolished that complex, struck the Pentagon, and killed 3000 of us on September 11, 2001."

Detta är synpunkter som ofta inte framgår i den svenska debatten. Vänsterlandskapet inom svensk media är fast etablerat, och där råder uppfattningen att USA är av ondo, punkt. Att USA gick in i Irak, måste således ha lömska motiv, som att de är ute efter olja, eller tvinga på Irak amerikanska företag. Att det skulle vara i nationens intresse till självförsvar och i kriget mot terrorism finns inte i denna värld. SvD använder bl.a. två av de minst objektiva, och tillika vänsterdominierade amerikanska tidsskrifterna Washington Post och New York times som källor för att lyfta fram den "hårda kritiken" mot Bush. Att vänstern skulle motsätta sig vad än som inte var i deras linje, var väl knappast någon överraskning? Ej heller att demokraterna skulle rasa över Bush, men det som överraskar är den totala avsaknaden av kritisk granskning i svensk media.

Kan terroristerna verkligen segra?

Det tycks vara Lennart Pehrsons mening. I dagens DN skriver han att läget i Irak blir alltmera pressat för Bush och USA. Kan då terroristerna och våldet segra i USA och demolisera den pågående demokratiseringsprocessen och återuppbyggandet av Irak?

Nej, den bilden av Irak som presenteras via Svensk media är missvisande och falsk. Det är inget folkligt uppror som pågår i Irak. 80 procent av irakierna, framför allt shiter och kurder, motsätter sig våldet, men ävan sunnimuslimerna börjar tappa tålamodet. Det är inget nytt Vietnam vi ser i Irak. Den tydligaste trenden av detta är även att det har skett en förändring i Al Jazeeras rapportering från Irak, där man tidigare haft en 'vi' mot 'dom'-attityd, men har nu börjat kalla våldsverkarna för just våldsverkare och självmordsbombare. Enbart Europa håller fast vid att beteckna terroristerna som 'motståndsmän' och 'rebeller'. Attackerna mot amerikanska och irakiska mål utförs av utländska islamistiska fundamentalister tillhörandes nätverket Al-Qaida. Det inhemska motstånd som fanns samlat kring Muqtada al-Sadr och hans milis, finns inte längre kvar sedan vapnen inlämnats till amerikansk militär och Muqtada förlorade i det första irakiska demokratiska valet.



Avsättandet av tyrannen Saddam Hussein och demokratiseringen har kostat 1 700 amerikaners liv. Det som amerikanska soldater gjort i Irak, är inte att agera tyranner. De bilder som kablades ut i världen från Abu Ghraib-fängelset representerar inte den amerikanska armén. Det som den amerikanska armén gjort, är att ha byggt skolor, broar och gjort livet säkrare och friare för 25 miljoner irakier. Sedan dess har Europa talat varmt om demokratiseringsprocessen och hur viktigt det är att Europa hjälper till i Irak, vilket är välkommet. Europa har visat sig vara duktiga på att bedriva humanitärt arbete världen över och är vi flera som kan sätta käppar i hjulet för terroristerna, både frihetsvänner från EU och USA, blir det civila Irak både starkare och säkrare.

Frågan är bara; Var någonstans håller Europa hus?

Kommer EU att klara sig ur krisen?

John H. Makin är av den övertygelsen att EU inte kommer att gå under pga. de pågående kriserna som avlöst varandra på senare tid, men att Europas politiker definitivt behöver ta och fundera över vilken väg Europa skall gå och hur Europa skall se ut.



Att Italiens välfärdsminister; Roberto Maroni, vill gå tillbaka till Liren, liksom 54 procent av tyskarna vill ha tillbaka D-marken och många av de som röstade mot fördraget till konstitution i Nederländerna vill återgå till Gildet, tyder på en splittring inom EU, mellan medborgare och politiker.

Att dessa politiker heller inte kunde enas kring hur Långtids budgeten skulle se ut, är ytterligare ett tecken på splittring. Storbritannien vill inte slippa ifrån sina privilegier med att betala mindre av sitt BNP än andra EU-stater till Bryssel, liksom Frankrike inte vill mista de generösa bidragen till sitt jordbruk. Förhandlingarna kollapsade.

EU:s politiker är dock såpass envisa och hängivna Europaprojektet att dessa kriser inte kommer få stjälpa samarbetet. Dock kommer ett reformarbete att krävas av EU. Flera av de nu sittande regeringarna kommer med all sannolikhet att försvinna. De tyska kristdemokraterna segrade nyligen i socialdemokraternas rödaste fäste i norra Rhein Westfalen.
Detta kan mycket väl vara tecken på ett regimskifte inom EU, där de kostsamma, bidragsslukande, socialistiska systemen som byggts upp sedan andra världskrigets slut nedmonteras till förmån för ökad sysselsättning och ökad konkurrens inom EU.
Förhoppningsvis blir så fallet.

Även ECB och samarbetet kring euron behöver förändras. USA bildades 1776, men det var inte förrän 1913 som den första federala banken kom till. I Europa gick det på två år, från 1997 då de europeiska staterna samordnande sin ekonomiska politik, till införandet av euron i januari 1999. Har vi haft för bråttom?
Ja, jag anser detta. I USA är det inga problem att röra sig mellan stater och söka arbete, beroende på var det finns jobb, där det är högkonjuktur för tillfället. Steget att flytta från Sverige till Tyskland är dock betydligt mycket större. EU består av olika språk, olika kulturer och stater som har haft olika politiska mål med sin ekonomiska politik. Att samordna detta under två år, med stater som är mera liberala i sin uppfattning, mot stater som Tyskland och Sverige, som är mera Keynesianska, så skapas det skarpa kontraster. Finansministrarna som är satta att sköta det ekonomiska samarbetet är inte i första hand ansvariga inför ECB, utan för dess egna regeringar. Det är ett problem. Det skall vara ekonomer som skall sätta de ekonomiska målen, och inte personer på politiska mandat.

Att EU kommer rida ut ur dessa kriser och klara sig, är givet. Dock tror jag på att yngre generationer kommer att göra jobbet, som med ny inovation och nya sätt att se och lösa problem, kommer genomföra det reformarbete EU är i behov av.

SVT och Michael Moore

SVT skall visa Moore's dokumentärfilmer under sex kvällar i sommar. Att SVT kallar Moore för en dokumentärfilmare är beklagansvärt, då ingen i USA, inte ens den intellektuella vänstern, tar honom på allvar.

De konservativa har utpekat Moore som en "leftist", samtidigt som den amerikanska vänstern inte vill ha med clownen att göra. Moore säger sig vara en enkel man i sanningens tjänst, men i själva verket lever han ett flådigt rikemans liv, långt bortanför den vardaglige amerikanen.


Michael Moore

Kritiken av hans verk har han bemött på följande vis;
"How can there be inaccuracy in comedy?"
Det som Moore själv betecknar vara komedi, ser den amerikanska radikala vänstern och SVT vara "dokumentärt".

Anledningen till varför den amerikanska intellektuella vänstern avskyr honom, är inte bara för hans utsvävade rikemansliv, hans filmer har också drivit människor i USA åt höger, samtidigt som vänstern ser ut som en hög lögnare. För USA är Moore en pajas. I Europa i allmänhet, och för Sverige i synnerhet, anses han vara en dokumentärfilmare.

Det är hög tid att SVT blir objektivt i sin granskning av USA, och inte spelar vänsterextremister och anti-amerikaner i händerna.

Glad Midsommar!

Midsommar är en helg som ursprungligen firades vid sommarsolståndet.
Den har urgamla anor i Norden. Årets längsta dag var på hednatiden en viktig högtid, och vid kristnandet slogs den ihop med firandet av Johannes Döparens födelse 24 juni sex månader före Jesus.
Fr.o. m. första söndagen i advent 2003 används en ny evangeliebok i Svenska kyrkan. I denna föreskrives att "Den helige Johannes Döparens dag" firas den söndag som infaller närmast efter midsommardagen, vilket i år 2005 innebär söndagen den 26 juni.
Midsommardagen firas i Svenska kyrkan på den lördag som infaller under tiden 20 - 26 juni, i år 2005 den 25 juni. Denna dag är ägnad Skapelsen. Sommar och höst är växandets och mognandet tid i kyrkoåret. Från och med i år är det en självständig helgdag i Svenska kyrkans kyrkoår.
Midsommardagen har firats länge men ända fram till dess den nya evangelieboken togs i bruk angavs den med underrubrik till Den helige Johannes Döparens dag. Nu har vi två dagar i stället för en gemensam i kyrkoåret, midsommaren och Johannes Döparen har var sin dag.
Firandet av Johannes Döparens födelse den 24 juni är av gammal hävd inom kyrkan, sedan 400-talet.

Med detta sagt om midsommarfirandet återstår bara att önska en trevlig midsommar!

Leila Freivalds och Irak

Den 22 juni presenterade samtliga nordiska utrikesministrar en gemensam kommuniké i Svenska Dagbladet kring Irak och dess problem. Samtliga är eniga om att demokratiseringsprocessen bör fortsätta, men att Leila Freivalds, som företräder den regering som fördömde invasionen av Irak och störtandet av Saddam, i elfte timmen nu träder fram och vill hjälpa till i en demokratiseringsprocess hon först inte själv trodde på, är hyckleri.



De röda protesterna var massiva i riket och minskade inte i antal förrän irakiska glädjescener utspelades såväl på Bagdads gator, som här hemma i Sverige. Att Freivalds nu tycks ha tänkt om är positivt. Demokratiseringsprocessen i Irak är viktig för att få till stånd en varaktig fred och stabilitet i Mellanöstern.



Läs artikeln här

Sätt stopp för Maffian!

NCC håller i detta nu på att bygga ett värmekraftverk, på Thorsviksområdet, strax söder om Jönköping. Från början var det tänkt att svenska byggnadsarbetare skulle gå från den färdigbyggda etapp ett till glidformsgjutningen, som skulle ta en månad. NCC erbjöd arbetarna 58 000 kronor i månaden för jobbet. Sedan kom Byggnads.



Byggnads ansåg att 58 000 kronor var för lite, och krävde att NCC skulle betala 62 000 kronor i lön. Vad blev resultatet? Samtliga ur den svenska arbetskåren fick lämna jobbet, och NCC anställde polsk arbetskraft istället. Inte nog med att Byggnads drev ett lettiskt byggföretag i konkurs och försatte letter i arbetslöshet, under ropen "Go home! Go home!"; nu vill man driva svensk arbetskraft i arbetslöshet också. Tänker Byggnads stå lika glada den här gången och skandera i Jönköping? Eller kanske man skall försöka driva NCC i konkurs?

Byggnads börjar alltmera uppträda som en maffiaorganisation, som inte skyr några medel. En kamp mot människor som inte vill göra annat än att arbeta. Solidariteten tycks inte finnas med arbetarna, utan hos regeringen.

Det är dags att släppa fackrörelsen fri. Att se till att fackrörelsen företräder och består av dess medlemmar och inte av regeringen eller socialdemokratins lakejer längre, innan fler svenskar och letter blir arbetslösa.

Monarkin är bra för demokratin

Den 5 och 6 juni gick ett antal republikaner ut och kritiserade monarkin i SvD och DN. Att samtliga är politiskt aktiva på ett eller annat sätt, är förmodligen en av anledningarna till att de vill trampa på folket och ta statschefsposten själva. Monarkin har alltid stått i skottgloggen för människor som inte tycker om traditioner, kultur och Sverige i stort. Som för att främja sin egen politiska karriär, även vill göra monarkin till en reträttpost för politiker.

PJ Anders Linder skrev för en tid sedan ett bra försvar till monarkin i Svd;



Monarkin är bra för demokratin

Kungen är inte folkvald och ämbetet går i arv. Det är odemokratiskt, och därför bör monarkin avskaffas. Ungefär så har det ofta låtit i den upphetsade debatten efter att kungen framfört UD:s budskap under statsbesöket i Brunei.
Argumentet kan låta bestickande. Men det finns en hake: Statsministern är inte heller folkvald. Inte till rollen som regeringschef. Han är förvisso vald till riksdagen, men statsministerposten har han sitt parti och talmannen att tacka för. Partiet har bestämt att han är dess främsta företrädare, och talmannen har givit honom i uppdrag att bilda regering. (Frånvaron av direkt folkligt uppdrag till regeringschefen blev i närtid särskilt tydlig vid Ingvar Carlssons första tillträde och sista avgång som statsminister, då ämbetet bytte innehavare mellan riksdagsval och utan att folket fick någon möjlighet att säga sitt.)
Talmannen, som har makt att utse regeringsbildare, är inte heller folkvald. Inte till ämbetet som talman. Det har han fått genom riksdagsmajoritetens beslut, men folket har inte varit tillfrågat. Regeringsledamöterna är inte heller folkvalda utan har sitt mandat från statsministern. En del statsråd är valda riksdagsledamöter, men ingen har frågat väljarna om de bör sitta i regeringen. Andra statsråd har aldrig valts över huvud taget och har en central politisk position endast i kraft av att regeringschefen har utsett dem.
Under Göran Perssons tid vid rodret har sådana ovalda ministrar blivit lika mycket regel som undantag. Åtskillig reell politisk makt utövas genom lagtolkning i domstolar och myndigheter. Myndighetscheferna är inte folkvalda. Detsamma gäller domarna, och likafullt har de makt att sätta lagar ur spel i det fall de befinns uppenbart grundlagsstridiga. Och så vidare.


Blandat system

Min poäng är inte att kungen och statsministern är lika lite folkvalda, eller att Sverige är odemokratiskt. Inte heller att domare borde väljas. Poängen är att vårt, liksom andra demokratiers, statsskick är ett sammansatt system, där det utövas politisk makt på många olika sätt, och där befattningshavarna endast undantagsvis är folkvalda till sina ämbeten. Att någon saknar personligt mandat från väljarkåren betyder inte att hans gärning är utan demokratisk legitimitet. Det är folkets uthålliga samtycke till helheten, inte till varje beslutsfattare eller varje beslut, som gör ett statsskick demokratiskt förankrat.
Mot denna bakgrund ter sig det principiella argumentet mot monarki mindre imponerande. Det stämmer att Carl XVI Gustaf inte har ett personligt mandat direkt från folket, men det gäller de flesta innehavare av viktiga offentliga ämbeten, och att ämbetet som Sveriges statschef ska gå i arv i huset Bernadotte regleras i en grundlag, som har fastställts genom riksdagsbeslut och har precis samma rättsliga kraft som andra grundlagar. Riksdagen har bestämt att monarkin är en del av Sveriges statsskick, och så länge detta gäller är monarkin lika demokratisk som någon annan del av statsapparaten. Den som vill ha republik får åberopa andra skäl än omsorg om demokratin.
Hur ser republikanernas alternativ ut?
Republikanska föreningens ordförande, Birgitta Ohlsson, uppger i Expressen (10/2) att hon vill ha Bengt Westerberg som folkvald statschef, men utan att ringakta förre socialministern verkar det avigt att börja i personfrågan. Det viktiga måste vara om monarkin ska efterträdas av ett aktivt presidentämbete efter amerikansk modell, där riksdagens centrala ställning tunnas ut och vi får mer av riktig maktdelning. Eller om vi ska få en ceremoniell president utan mer maktbefogenheter än vad kungen har i dag.


USA-modellen

kan ha sin intellektuella lockelse men är helt orealistisk. Den innebär en total omstöpning av dagens parlamentariska modell, och skulle skapa en snabb direktväg till mycket makt för starka individer utan förankring i partier eller folkrörelser. Att socialdemokratin skulle gå med på detta är ytterst osannolikt, och knappast de andra etablerade partierna heller. Varför skulle riksdagen frivilligt snöpa sig till förmån för en folkvald president, som kan komma från det mest oväntade håll?


Ceremoniell president

Återstår folkvald, eller av riksdagen utsedd, president av ceremonimodell. Men då inställer sig frågan vad i all världen som skulle vara poängen med det? På vilket sätt blir Sverige ett bättre land av att det ämbete i nationen som ska fungera samlande och enande förs över från en uppskattad monark till vinnaren i en batalj mellan ex-politiker, som kämpar om en position från vilken de ändå inte får ta några politiska initiativ? På vilket sätt skulle hela svenska folket känna sig bättre representerat av t ex Bengt Westerberg än av Carl XVI Gustaf eller, en dag, drottning Victoria? Därför att han har förtjänat uppgiften att vara statschef snarare än ärvt den? Men hädiska tanke, kanske är det ingen slump att så många verkar tycka att det är bra att rikets främsta ämbete innehas av någon som har förberetts för det sedan barnsben snarare än av någon som har kämpat livet ur sig för att få det?
Kanske finns det en poäng i att alla samhällstoppar inte har kommit upp längs samma karriärstege? Meritokrati är ett viktigt samhällsvärde, men det är inte det enda. Kontinuitet och höghet är också värden. Monarkins försvarare använder sig för det mesta av argumenten att kungen gör nytta för Sverigebilden utomlands, och att kungahuset skänker glans åt ett annars gråmurrigt folkhem. Bådadera stämmer, och de ska inte avfärdas alltför hastigt. Kanske inte främst därför att kungen öppnar dörrar för exportindustrin, utan därför att det skapas nyfikenhet på vårt land och kultur när kungaparet gör statsbesök. Människor är människor överallt här i världen, och det är uppenbart att ett kungapar väcker ett bredare och mer folkligt intresse för Sverige än vad motsvarande presidentpar skulle göra. Talman Björn von Sydow skulle säkert bli en utmärkt ceremoniell president, men tyvärr tror jag att hans förmåga att skapa skimmer kring det svenska under statsbesök i Tyskland eller Ryssland inte riktigt kan mäta sig med kungaparets.


Nationell förankring

Men det finns också mer politiskt relevanta argument för monarkin. Inte minst att den utgör en levande länk mellan nutid och förfluten tid och påminner oss om varifrån vi kommer. Förändringar accepteras mycket lättare om det finns stabila ankarfästen, och varför vi av skrivbordsrationalistiska skäl frivilligt skulle klippa av ett omtyckt band till historien är inte lätt att se. Att det i demokratin solitt förankrade kungahuset är Sveriges främsta nationella symbol är ett viktigt hinder för allsköns skumrasktyper till vänster och höger att slå politiskt mynt av arvet och det nationella. Det är betydligt svårare att missbruka historiens kungar för politiska syften när det sitter en demokratisk monark på tronen. Monarkin har samlande betydelse. Vi har sett det vid svåra olyckor och tragedier. Men vi ska också ha klart för oss att långt värre saker än hittills kan hända: Inte ens vårt hittills så skonade land går säkert för nationella katastrofer där en kung eller drottning kan göra en insats som ingen omstridd statsminister eller tjänstemannapresident förmår. Fråga en äldre norrman om kungens betydelse för samhällsandan under andra världskriget; fundera på om en kung eller en innehavare av ett konstruerat presidentämbete är bäst skickad att ge hopp och tröst åt ett folk som har drabbats av en terroristattack med tusentals döda, eller en fruktansvärd epidemi. För många svenska politiker och debattörer, skolade i en hyperrationalistisk tid, känns det uppenbarligen obekvämt att människor har behov av symboler, identitet och samlande kraft. Men samtidigt verkar allt fler bli medvetna om att när det verkligen kommer till kritan kan sådant vara väl så viktigt som någonsin tekniska nyttokalkyler. Monarkin är åter modern.

Medborgare ber om ursäkt

I gårdagens nummer av Diena, Lettlands största dagstidning, bad den moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow tillsammans med 49 andra svenskar om ursäkt för den svenska regeringens och fackföreningarnas agerande gentemot lettiska arbetare. I helsidesuppslaget förklarar skribenterna att många svenskar välkomnar dem till Europa och Sverige - och att de lovar att göra sitt bästa för att bekämpa denna nya typ av protektionism och främlingsfientlighet.



Nedan följer den svenska ursäkten;


Sorry.

Latvia and the Latvian people have come a long way. After being liberated from decades of Soviet oppression, Latvia has done remarkably well - economically, culturally and politically. And, much to our delight, these achivements were rewarded with membership in the European Union in 2004.

And now it's time for Latvian entrepreneurship and ingenuity to move abroad - to places like Sweden. But instead of being welcomed as fellow Europeans, Swedish unions and our populistic government have greeted Latvian business with great mistrust and resistance.

Recently L & P Baltic Bygg, a previous subsidiary of the Latvian Laval un Parneri, was forced into bankruptcy as a resault of protectionist union action. The fact is, Swedish unions are allocating enormous resources to prevent the establishment of foreign construction companies in Sweden. And they're not alone.
The Swedish government is right behind them.

We would like to extend our humble apologies to the people of Latvia. As Swedish citizens, we're truly ashamed and upset at the way our government and our unions are behaving. And we're utterly appaled at the undertones of xenophobia that have marred the debate in our country.

People of Latvia, please remember that not all Swedes are the same. There are a great many of us who applaud and welcome you in your attempts to conduct fair and legitimate business in Sweden. We wish you success in this endevour and hereby promise to do what is in our power to help you in this regard!


Fredrik Andersson * Mattias Bengtsson * Kurt Beren Geiger * Jörgen Bladh * Gustav Blix * Håkan Borg * Martin Borgs * Andreas Buöen * Per Dahl * Birgitta Ed * Daniel Eichhorn * Caroline & Filip Ekstrand * Christian Ekström * Patrik Engellau * Fredrik Erixon * Fredrick Federley * Lars Forsgren * Johan Forssell * Lars Fredén * Robert Gidehag * Håkan Hagwall * Bo & Inga Hugemark * Göran Hult * Ann-Charlotte Högberg Talling * Mats Johansson * Anna Kinberg Batra * Anna König * Per Lembre * Tove Lifvendahl * Ulf Lundberg * Johnny Munkhammar * Sofia Nerbrand * Johan Norberg * Tobias Nässén * Helena Olsson * Maria Rankka * Erik Rosengren * Anders Rylander * Tobias Sjö * Hannes Sjöblad * Dan Smidt * Daniel Somos * Johan Staël von Holstein * Cecilia Stegö Chilò * Oscar Swartz * Henrik von Sydow * Johanna Unghanse * Merit Wager * Björn Weigel * Johanna Westin * Michael Wiegert * Anna Wilson * Jon Åsberg

Grattis Sverige!

Först nu har Sverige på allvar fått en nationaldag värd namnet. Artur Hazelius ville 1893, instifta en högtidsdag som skulle samla nationen. Valet av datum blev den 6:e juni. Det var den dagen då Gustav Vasa utropades till kung 1523 och det var det datum då den gällande regeringsformen skrevs under 1809.



Sedan 1893 har firandet tagit plats på Skansen, utan uppehåll. Först var 6:e juni känd som "Den svenska flaggans dag" men nu har äntligen nationaldagen blivit helgdag.

Argumenten mot att Sverige skall få ha en nationaldag, har kommit ifrån vänstern, som alltid varit fientligt inställd till folkligt engagemang och firande, med undantaget 1:a maj, de rödas egen dag.

Rädslan har varit att Sverige skall bli nationalistiskt. Därför har man aktivt, och dessvärre med stor framgång, bekämpat Sverige. Konungafamiljen är nästa nationella symbol som man önskar bort. Det man har missat i förbifarten är, att nationella symboler inte splittrar, de förenar.
Konungafamiljen har, enligt senaste undersökning som kom i samband med HM. Konungen Carl XVI Gustavs resa till Thailand, stod strax över 80 % bakom konungahuset. Nationella symboler kan således också vara det som i slutändan förenar det mångkulturella samhället.
Norge och USA är två exempel på hur starka nationella strömningar inte splittrar utan förenar.



Denna dag är därför hela Sveriges dag. Det återstår för mig således bara att grattulera på nationaldagen!

Familjen - boja eller kraft?

Socialismen har alltid varit fientligt inställd till familjen, inte enbart för att familjen är den viktigaste institutionen i samhället för vidarebefordran av spesifika idéer och värden, men därför att det är i en familj som själva meningen och betydelsen av tradition, den grundläggande mänskliga instinkt av fromhet gentemot ett förfädernas förflutet, bevaras och överförs.
I fredags fattade riksdagen beslut att det fr.o.m. 1 juli i år skall vara lagligt med lesbisk insimination.

I socialismens strävan efter att skapa en ny värld, omstörtas traditionen av nödvändighet och icke-fromhet hyllas. Den håller med Tom Paine, en presocialistisk tänkare, att de döda är ett "icke-väsen", ej att vörda. Att vi skall låta "de döda begrava de döda" och att vi måste motstå "meningen och förutsättningen i att härska bortanför graven".
I det tidiga socialistiska tänkandet var föraktet mot familjen universell. Alla tänkare som följde Marx utsago, som vi kallar "utopiska socialister" var överens om denna ståndpunkt, men närmade sig den från olika vinklar. Den engelske William Godwin, förklarade att man inte bara skulle förakta giftermål och familjen i sig, men också sexualitet, argumenterandes utifrån att en rationell människa skulle frigöra sig från sådana låga passioner och känslor.
I Frankrike, å andra sidan, insisterade Francois Fourier istället att i hans ideala samhälle, skulle sex vara fritt, och resultatet av denna liberalisering av känslor och passioner, var att män och kvinnor skulle bli 144 år, varav 120 av dessa skulle ägnas åt passionerad älskog. Fourier var en av sin tids mest respekterade och inflytelserikaste personligheter, och det blev hans syn som kom att segra i 70-talets vänsterrörelse, som vi än idag lider sviterna av. Samma rörelse som dagens vänster vill bekämpa, där kvinnan gjorts till sexuellt objekt.

Marx skriver vidare i sitt manifest att den borgerliga familjen är en institution för legal prostitution, där de prostituerade är de "olyckliga fruarna".
Familjen är, enligt Marx, en manlig maktstruktur, ett patriarkat i dagens mening, som kvinnan således bör befrias från. Kvinnan skall slippa ur sina bojor, barnuppfostran förstatligas och på så vis splittras den grundläggande trygghet som familjen utgör i det borgerliga samhället. Man bryter helt enkelt det traditionella mönstret, låter de döda förbli döda, och det beständiga blir socialismen, inte människan och hennes natur.


Karl Marx - född i hor?

Den lesbiska feminismen och övrig radikalfeminism har tagit Marx till sitt hjärta, men för dem handlar det också om att förstöra det manliga könet. Mannen är påverkad av och är slav inom sitt eget skapade patriarkat, och måste därför frigöras. Det kvinnliga är normen, mannen avvikaren. Argumenten har sin grund i, att mannen har gjorts till förövare och kvinnan till offer. Därför behövs egentligen inte något försvar för denna syn byggas upp, eftersom det är mannen som i alla lägen är den onda, den som måste krossas.

I det egalitära samhälle vi idag har, där jämlikhet är paradargumentet, har socialismen segrat. Därför är det inte konstigt att man med allt starkare frenesi riktar attacken mot den sista borgerliga bastionen, nämligen familjen. Dess allierade finns inom den feministiska rörelsen och RFSL. Den socialistiska avsikten döljs således bakom fagra ord om jämlikhet. Att vara förälder har blivit en mänsklig, jämbördig rättighet, helt i linje med den egalitära samhällssynen.



Familjens styrka ligger i att man genom traditionen inom familjen, skapar en trygghet. Ett barn respekterar och vördar inte sina föräldrar för deras person, utan för att de just är barnets föräldrar, arkitekter och författare till barnets själva existens. Människan är därför en oerhört komplex varelse, och kan inte passas in även i de mest välsnickrade politiska teorier.
Det ligger en trygghet i att veta vem man är och vad man kommer ifrån, en trygghet som manifesteras genom familjen, genom äktenskap mellan man och kvinna. Detta är något högst naturligt och grundläggande för människan.
Många adopterade barn återvänder till sina hemländer för att söka reda på sina föräldrar, liksom barn som blivit till genom provrörsbefrukning kontaktar donationsbanker för spermier, för att få veta vem som är ens far.
Det som de politiskt och medicinskt konstruerade, lesbiska familjerna kommer att ställas inför är således frågan "vem är min far?"
Sveriges politiker har fallit för socialismen och den egalitära samhällstanken och gjort situationen för våra barn än mer otrygg. Tyvärr kan våra barn inte rösta, då hade förmodligen utslaget blivit annorlunda.
Det var enbart Kristdemokraterna som hade kraft nog att stå emot etablissemanget och rösta nej till förslaget. Enbart ett parti slöt upp på barnens sida. Till deras stöd fanns även;

Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Kyrkan och Svenska Läkaresällskapet.

Kristdemokraterna valde att ta expertisens och barnens parti. De övriga politikerna lyssnade på RFSL och feministerna. Liberaler, moderater och socialister gjorde således gemensam sak.

Vänsterpartiet tappar medlemmar

Sedan Lars Ohly stolt proklamerade för världen, med knuten hand, att han var kommunist, har förtroendet dalat för partiet, liksom Vp har splittrats i två fraktioner; de traditionella kommunisterna och Vägval Vänster, "förnyarna". I torsdags meddelade riksdagsledamoten Karin Svensson Smith att hon lämnar vänsterpartiet för att bli medlem i miljöpartiet, ett beslut som väckte stor irritation i vänsterpartiets riksdagsgrupp. Svenska dagbladet erfar även att fler avhopp från "förnyarna" är att vänta efter denna mandatperiodens slut.



Idag hoppade Hanna Zetterberg och Anja Karlsson av partiet. Dessa båda anses vara "traditionalister" som står mer till vänster. Anledningen till att de lämnar sina poster, är "politiskt organisatoriska".

Att vänsterpartiet nu åter hamnar i kris sedan att Ohly skalat av politiken, kom plötsligt, men inte oväntat. Det har länge flörtats mellan miljöpartiets Peter Eriksson och Vägval Vänsters företrädare. Att nu förnyare lämnar partiet är bra. Förhoppningsvis slipper vi se mera utav kommunismen inom svenska riksdagen, som trots allt är uppbyggda på demokratisk parlamentarism, vilket Ohlys politik inte är.
När Schyman försvann tappade Vänsterpartiet sin feministiska prägel, och nu när Smith också försvunnit, finns det bara Ohly och den gamla socialismen kvar, med klasskamp i dess fokus.
Vänsterpartiet har idag blivit vad det alltid varit.



Dags att plocka fram "K:et" igen, Ohly?

Inkonsekvent energipolitik

I modern tid debatteras det vitt och brett kring miljöproblemen. Jordens klimat håller sakta på att förändras. De allra flesta forkare idag är överens om att dagens utsläpp av växthusgaser leder till att jordens medeltemperatur ökar. Vi måste därför i hög grad minska användningen av kol och och olja samt övriga energikällor som inte kan förnyas.
Den svenska basnäringen med skog, kemi, gruvor och stål, står för 27 % av vår varuexport och är energiintensiv. Faktum är att det mesta av den energi som produceras i Sverige, konsumeras av våra företag. Sverige har långa avstånd till sina kunder men genom att vi haft billig energi har vi ändå varit konkurrenskraftiga i Europa. Det som vänsterkartellen borde ta till sig och driva, är således att behålla kärnkraften, för att se till att Sverige driver en miljömässigt hållbar politik, samt ser till så att inte fler företag tvingas lämna landet och fler medborgare hamna i arbetslöshet. Men vad sker istället?



I natt stängdes Barsebäck 2, ett ekonomiskt lönsamt och tekniskt säkert kärnkraftverk. Denna energiförlust måste ersättas, men med vad? Utbyggnaden av förnybara energikällor under 80- och 90-talen har inte gått i fas med avvecklingen av kärnkraften, utan den energi som står till buds är importerad kolkraft, som är oerhört miljöfarlig och som är anledningen till att strax över 60 % av Tysklands skogar är försurade. Tycker verkligen miljöpartiet att detta är en bra miljöpolitik? Nu har det även talats om att gräva ner en kabel i Östersjön för att köpa kärnkraft från Finland. Att vi redan idag importerar el från Ryssland, från kärnkraftverk som inte alls har samma höga prestanda som de svenska, bekymrar uppenbarligen inte heller vänsterkartellen.



Att vi idag är beroende, och tenderar att göra oss än mera beroende av importerad el, kan få till följd att vi inte kommer kunna importera tillräckligt med el i vinter, vilket innebär att svenskarna får klä sig varmare och hushålla med elen, samtidigt som företagen kan få problem och kan tvingas flytta ut eller lägga ned verksamhet. Detta är en djupt tragisk utveckling. Idag uppskattas ett kärnkraftverk vara ekonomiskt lönsamt i 60 år, innan det måste upprustas och förnyas. Avstängningen av den första reaktorn i Barsebäck har beräknats ha kostat skattebetalarna mellan 17 och 20 miljarder kronor. De pengarna hade behövts bättre inom sjukvård och skola. Avstängningen av Barsebäck 2 lär inte bli billigare. Det är ett resursslöseri utan dess like.



I Sverige är det dessutom idag förbjudet att forska, eller att ens få göra en konstruktionsritning samt beräkna kostnaderna kring vad det skulle kosta att uppföra ett kärnkraftverk. Vänsterkartellen vill alltså inte ens få fram modernare, säkrare och effektivare kraftverk. Vad vill man då göra istället? Skall Sverige försörja sig på enbart vindkraft, måste vi bebygga hela östkusten och halva Östersjön med vindkraftverk. Vattenkraften går inte att bygga ut mera. Där har många fiskarter i Östersjön redan förlorat sina naturliga lekområden, liksom många älvar och åar dämts upp och förstörts. Ligger detta också i linje med miljöpartiets politik? Eller blundar man för den förda politiken och går bakom ryggen på medborgarna? Dessutom är det som så, att de medborgare som drar sitt strå till stacken genom att installera treglasfönster eller bergvärme, de åker på högre fastighetsskatt och andra straffavgifter. Det bästa hade därför varit att behålla kärnkraften tills dess att bättre alternativ finns tillgängliga, samt premiera medborgare som tar sitt miljöansvar, men detta gör inte vänsterkartellen. Hur skall de egentligen ha det?

En sak är i alla fall säker. Det kommer bli en kall vinter.