Dags för ny utrikespolitik!

Nu är Israel på väg in i Gaza för att sätta press på Hamas i hopp om att den kidnappade israeliska soldaten, Gilad Shalit, skall friges. I vanlig ordning kommer fördömandena från svensk sida.. mot Israel.. För inte så länge sedan vägrade också Sverige att deltaga i en militär flygövning pga. ett israeliskt deltagande. Svensk utrikespolitik har, åtminstone sedan Palme, undfallande och slapp gentemot diktaturer, totalitära grupperingar och massmördare. Samtidigt har de borgerliga inte varit bättre. Man har diskuterat NATO-medlemskap och EU, men inte levererat någon moralisk stridbar position kring varför ett sådant medlemskap skulle vara bättre än den socialistiska och undfallande neutralitetspolitiken.

Min mening är att svensk höger måste leverera en moraliskt försvarbar hållning på utrikesarenan. En politik fylld av en idealism i skarp kontrast till "diktatur-krameri". En politik som säger nej till FN och folkrätten.

Folkrätten innebär att stater är skyddade från militär intervention. Folkrätten gagnar statliga rättigheter, men inte medborgerliga sådana. Att fred råder mellan stater innebär stabilitet och därför skall inget militärt ingripande från FN:s sida förekomma. Men kan det verkligen råda stabilitet, om den ena regimen våldför sig på den egna befolkningen? Är det rätt att en diktator, utan att riskera militär intervention från något annat land, kan ta ifrån sin befolkning dess medborgerliga rättigheter och sätta dem i köttkvarn? Om man får tro den svenska vänstern, är det så. Om man får tro George W Bush, är det fel.

Det intressanta i sammanhanget är att ingen sade ett knyst när Vietnam gick in i Kambodja för att ta hand om Pol Pot och de Röda Khmererna, men när USA gick in i Irak kom kvädesorden farande, om att det är jakt på olja etc. det är fråga om. Ingen sade heller ett knyst när FN under 1970-talet slog fast att "sionism är en form av rasism", som menade att den judiska rörerelsens önskan om att kunna upprätta ett folkhem för det egna folket i det land de blev berövade för 2.000 år sedan, är småaktigt förtryck gentemot den palestinska befolkningen. Därav vänsterns ständiga påhopp gentemot Israel som en "apartheid-stat".

Är det inte dags för en idealism som i motsats till vänsterns politik inte främjar förtryck, utan människors frihet? Som strävar efter att begreppet "fred" inte bara kan sammanfattas med "stabilitet mellan stater", utan också att stabilitet skall råda mellan stat och samhälle? Mellan Regering och medborgare?