Dags för ny utrikespolitik!

Nu är Israel på väg in i Gaza för att sätta press på Hamas i hopp om att den kidnappade israeliska soldaten, Gilad Shalit, skall friges. I vanlig ordning kommer fördömandena från svensk sida.. mot Israel.. För inte så länge sedan vägrade också Sverige att deltaga i en militär flygövning pga. ett israeliskt deltagande. Svensk utrikespolitik har, åtminstone sedan Palme, undfallande och slapp gentemot diktaturer, totalitära grupperingar och massmördare. Samtidigt har de borgerliga inte varit bättre. Man har diskuterat NATO-medlemskap och EU, men inte levererat någon moralisk stridbar position kring varför ett sådant medlemskap skulle vara bättre än den socialistiska och undfallande neutralitetspolitiken.

Min mening är att svensk höger måste leverera en moraliskt försvarbar hållning på utrikesarenan. En politik fylld av en idealism i skarp kontrast till "diktatur-krameri". En politik som säger nej till FN och folkrätten.

Folkrätten innebär att stater är skyddade från militär intervention. Folkrätten gagnar statliga rättigheter, men inte medborgerliga sådana. Att fred råder mellan stater innebär stabilitet och därför skall inget militärt ingripande från FN:s sida förekomma. Men kan det verkligen råda stabilitet, om den ena regimen våldför sig på den egna befolkningen? Är det rätt att en diktator, utan att riskera militär intervention från något annat land, kan ta ifrån sin befolkning dess medborgerliga rättigheter och sätta dem i köttkvarn? Om man får tro den svenska vänstern, är det så. Om man får tro George W Bush, är det fel.

Det intressanta i sammanhanget är att ingen sade ett knyst när Vietnam gick in i Kambodja för att ta hand om Pol Pot och de Röda Khmererna, men när USA gick in i Irak kom kvädesorden farande, om att det är jakt på olja etc. det är fråga om. Ingen sade heller ett knyst när FN under 1970-talet slog fast att "sionism är en form av rasism", som menade att den judiska rörerelsens önskan om att kunna upprätta ett folkhem för det egna folket i det land de blev berövade för 2.000 år sedan, är småaktigt förtryck gentemot den palestinska befolkningen. Därav vänsterns ständiga påhopp gentemot Israel som en "apartheid-stat".

Är det inte dags för en idealism som i motsats till vänsterns politik inte främjar förtryck, utan människors frihet? Som strävar efter att begreppet "fred" inte bara kan sammanfattas med "stabilitet mellan stater", utan också att stabilitet skall råda mellan stat och samhälle? Mellan Regering och medborgare?

Segregerad skola

I förra veckan presenterade Vänstern sitt förslag om slopad läxa (se här) och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Den samlade reaktionen kan sammanfattas i ordet "flum".

Meningen är att slopad läxa skall minska segregeationen i skolan. Vänstern menar att skolan har misslyckats i sin roll att vara en skola för alla, då allt flera ungdomar tidigt slås ut för att man inte lyckas uppnå betyget G i ett eller flera kärnämnen. Medicinen mot denna sjukdom inom skolväsendet heter inte färre, utan mera krav samt en förändring i betygssystemet.

I dag får man t.ex. ett kursbetyg för Mattematik kurs A, Mattematik kurs B, Mattematik kurs C osv. För att minska pressen i skolan är det bättre att slå samman delkurserna till kort och gott en kurs i Mattematik. För att förklara vad det är för sorts mattematik man lärt sig, kan det i betyget heta "Mattematik, inrikting Samhällskunskap", om det är detta gymnasieprogram man valt. Att kurserna är splittrade i en rad olika kursprogram, där vart och ett har sina egna kursmål som skall uppnås under varje termin, skapar en stress och oro inom skolan. Dessutom har man en lärarkår som tvingats kapitulera.

"Elevdemokrati" är ordet, men man skulle snarare kunna benämna det som "elevanarki". Eleverna har tagit över skolan, och ryter någon lärare ifrån, att man som elev inte skall mobba Kalle eller Lisa, kanske till och med sliter tag i eleven i fråga, löper läraren risk för att bli polisanmäld och åtalad. På Bodaskolan där jag spenderade min högstadieperiod, tog hemkunskapsläraren under en lektion tag i klassens bråkstake för att lugna ner honom. Eleven gjorde motstånd men läraren vågade inte bemöta elevens våldsamma beteende. Resultatet blev att läraren blev brutalt misshandlad inför ögonen på oss andra med efterföljande samtal med polis, lärare och krisenhet. Läraren i fråga lämnade sin tjänst dagen efter. Fyra års utbildning åt pipan. Sådan ser verkligheten ut i dag. Att också avskaffa läxorna öppnar för att enbart dem med akademiska föräldrar kommer dra fördel av skolväsendet. Resterande elever slås ut. Vänstern för en kall politik som riskerar lämna svenskarna ute i kylan.

Frågan är om det inte är dags att Vänsterkartellen slutar att prata om de borgerliga förslagen och presenterar egna. Hur kommer fyra år till med vänstern att se ut? Färre läxor, mera våld och färre krav? Ett sådant samhälle tröttnade jag redan på i åttonde klass.

Socialdemokratiskt munväder

Den senaste tiden har vi fått höra att det går bra för Sverige och att arbetslösheten är på väg ned. Detta är något som inte är sant, åtminstone om man får tro doktoranden Mikael Svensson. Bifogar hans artikel här nedan från gårdagens Värmlands Folkblad:


Färre arbetslösa med Sveriges sätt att räkna

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i VF på ledarplats och av socialdemokrater på debattplats att arbetslösheten minskar och sysselsättningen ökar. Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken anses vara mycket lyckosam. Som bekant kan man med statistik bevisa det mesta. Här vill jag försöka sätta lite perspektiv på frågan hur bra det egentligen går för Sverige.

Först och främst skall sägas att när man pratar om att det går bättre för Sverige jämfört med andra rika länder är det inte särskilt sant. Sverige har nämligen som enda land valt att justera statistiken på ett sätt som gör att studenter som egentligen vill ha arbete inte räknas som arbetslösa. I andra länder räknas studenter som samtidigt hellre vill ha arbete och söker arbete som arbetslösa.

För en vecka sedan kom Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning som visade på att arbetslösheten i Sverige ligger ganska still. Detta trots att vi är mitt uppe i en högkonjunktur. SCB:s statistik visar på att 5,5 procent av arbetskraften (vilket är 248000 personer) är arbetslösa. Vad händer om vi justerar det för internationella jämförelser? Om man räknar in studenter som egentligen hellre skulle vilja arbeta (om de hittade ett jobb) så är ungefär 8,5 procent av arbetskraften utan ett arbete. Vilket är en ökning från månaden innan, då den var 7,8 procent. Mitt i en högkonjunktur ökar alltså arbetslösheten! Sysselsättningen (personer med ett arbete) stiger inte heller, utan ligger still. Detta trots att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program, som räknas in som sysselsatta i statistiken, har ökat! Man har för övrigt lyckas pressa in 16000 människor i arbetsmarknadspolitiska program under senaste året, och bort från arbetslöshetsstatistiken.

Om vi sätter Sveriges arbetslöshet i relation till EU:s 25 länder, så gör den siffran att vi hamnar på plats 16 av 25. Av 25 länder i EU har alltså 15 av dem lägre arbetslöshet än Sverige. Men detta måste man räkna lite själv för att komma fram till, eftersom man från socialdemokratiskt håll inte vill räkna arbetslöshet på samma sätt som övriga Europa räknar arbetslöshet.

Om det går lite bättre för Värmland är det givetvs bra. Men arbetslöshetsutvecklingen i Sverige som helhet är inte positiv och den socialdemokratiska politiken kan knappast sägas ha fungerat.


Mikael Svensson, gästdoktorand i nationalekonomi, Universitè de Lausanne och doktorand vid Karlstads och Örebro universitet