Apotekets monopol - olagligt

Processen om Apotekets monopol började för tre år sedan med att en hälsokostbutik, Bringwell, i Stockholm sålde nikotintuggummin. Det var ett medvetet initiativ från företagets sida för att få en prövning.



Idag kom domen. Enligt EG-domstolen är Apotekets monopol olagligt då det strider gentemot gemenskapsrätten. Sverige har tillsammans med Nordkorea och Kuba haft kvar apoteksmonopol, medan det i andra länder fungerat alldeles ypperligt utan monopoliserade apotek. Varför skulle det inte fungera även i Sverige? Saken är den att staten tjänar pengar på monopolet. Det är således inte patienter man tänker på i första hand, som inte längre skulle behöva vänta en hel helg på att kunna komma till apoteket för att få läkemedel och dessutom få tag i det till ett billigare pris då monopolet i sig självt trissar upp läkemedelspriserna, utan det är en vanlig socialistisk egotripp som ligger bakom.

En ökad konkurrens är det bästa som skulle kunna hända för medborgare som är i behov av läkemedel. Det blir lättare att få tag i, då öppettiderna inte längre bestäms av staten, och det blir billigare då konkurrensen ökar. Det är den enskilda medborgaren som vinner på en sådan lösning.
För en gångs skull kommer det ett positivt besked från EU, som minskar socialismen i Sverige och ökar den enskildes frihet.
Nu är det bara Svenska Spel och Systembolaget kvar...

Kommunisterna polisanmäls

Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung Vänster, polisanmäls nu för bidragsfusk. Härvan växer således inom vänsterkartellen gällandes bidragsfusket.



Det var då en förtroendevald revisor i Jämtlandsdistriktet valde att i efterhand ta tillbaka sitt intygande av medlemsiffrorna, som Ungdomsstyrelsen valde att gå till polisen med saken och göra en anmälan.

För Ung Vänster Jämtland har man för det här året redovisat 302 bidragsgrundande medlemmar. Enligt den förtroendevalda revisorn fanns det högst 85 personer i registret. Hennes bedömning var att om man tittade på antalet som hade betalat medlemskap så var det runt 20 medlemmar. Det är en väsentlig skillnad.

20 betalande medlemmar blev, enligt den egna revisorn, över 300 när papperna skulle skickas in till ungdomsstyrelsen för beräkning av hur stora bidrag Ung Vänster skulle få.
Det handlar dels om strukturbidrag och dels pengar från Svenska Spels överskott.
Även om det är distriktet i Jämtland som nu hamnar i centrum så riktas polisanmälan mot Ung Vänster centralt och Ungdomsstyrelsen har på tisdagen också frusit alla utbetalningar till Ung Vänster.

På så vis ligger nu både Ung Vänster och SSU som föremål till granskning hos polismyndigheten pga. bidragsfusk. Höstens nyrekrytering till skolminister, Ibrahim Baylan, lurade bl.a. till sig sin plats i SSU:s förbundsstyrelse genom bidragsfusk. Baylan blev ordförande för SSU-kretsen i Umeå 1997. Samma år valdes han in i förbundsstyrelsen efter en hård strid mellan vänster- och högerfalangen i Umeå, där Baylan var högerns kandidat. I en omröstning om vilka som skulle bli kretsens ombud till SSU-kongressen vann vänstersidan, men efter att ha blåst upp medlemstalen och ha en ny för vänsterfalangen "dold omröstning", segrade Baylan ändå. Andra ledande socialdemokrater som anklagas för fusk är bl.a. EU-kommissionären Margot Wallström och justitieminister Thomas Bodström.



Att fusk med skattepengar är såpass utbrett inom vänsterkartellen är skrämmande och leder knappast till ökande popularitet för politikerna ute bland medborgarna.
Det är, rent ut sagt, skandal och visar enbart på maktfullkomligheten inom den socialistiska rörelsen.
Det stinker om de röda!

Vive la France!

Det blev ett nej, ett tydligt sådant, då 56 procent av det franska folket röstade NON! till fördraget. Diskussionerna efter valet har handlat kring huruvida detta nej var ett misstroende gentemot Chirac eller ej, och att det bara var höger- och vänsterextremister som valde att rösta "fel", enligt etablissemanget. Mer fel kunde det inte bli. Socialistiska partiet var utåt supporter till fördraget, men inbördes splittrat i frågan, och det var knappast för att socialistiska partiet stödde en borgerlig politik under Chirac. Valet kring konstitutionen föregicks också av flertalet debatter, liksom det har funnits att få tag på fördragstexten i bokhandeln. Valet stod således mellan de som vill flytta makt från Frankrike till Bryssel, och de som vill minska Bryssels inflytande.



Sveriges linje är den, att vi inte skall ha någon folkomröstning. Göran Persson gick direkt ut i media, så fort valresultatet presenterats, och sade som så att; "Sverige skall ha sin egen demokratiska process". Är det verkligen en demokratisk process att inte låta folket säga sitt? Jag tycker inte det.
Enligt dagens DN (2005-05-31) presenterades också en undersökning som visar att 67 procent av det svenska folket vill ha en folkomröstning. Hur kan man välja att bortse från en sådan klar majoritets vilja? Är det enbart för att etablissemanget är rädda för att folket kommer att rösta "fel"? Varför ha folkomröstningar överhuvudtaget i sådana fall?

Persson anser vidare att man måste "ta hänsyn till dem som trots allt röstade ja". Jag hoppas att Persson nästa gång det riskerar att bli en socialistisk regering, tar hänsyn till dem som röstar borgerligt, och inte till dem som röstar "fel".

Säger de länder som skall ha folkomröstningar nej till fördraget, så är det dags att tänka över den situation som uppstått. Klyftan mellan politiker och de europeiska medborgarna står idag vidöppen. Då är det dags att föra EU närmare medborgarna. Idag är EU ett "uppifrån-projekt", dvs. politikerna tuffar på, men folket stretar emot. Är det då inte dags, att en gång för alla, lyssna på vad människor vill och inte på vad de egna leden säger?
Subsidaritetsprincipen bör vara gällande när EU fattar beslut, dvs. att besluten skall fattas nära medborgarna i de frågor det är möjligt.

EU-Fördraget skulle vara bra om det förespråkade ett begränsat EU, men i det fördraget skall det enbart stå vad EU får göra, inte sätta någon politisk agenda etc. Det enda EU bör ägna sig åt är att lösa problem som rör fler än ett medlemsland, dvs. miljöproblem, kriminalitet, upprätthållandet av den inre marknaden, samt säkerhetsfrågor. Domstolen skall sedan få klara jurisdikationer för att kunna dömma i konflikter mellan medlemsstat och Bryssel. I övrigt skall Brysselpolitiken hållas kort. Jag vill slippa se EU-politiker sitta och besluta om kontrollen av svenskt badvatten, lufttrycket i europeiska bussdörrar etc. Sådana frågor sköter vi bäst på nationell nivå. Dessutom skall det vara möjligt för en stat att kunna dra sig ur samarbetet om så öskas. Att det idag finns sådana regler i födraget som omfattar just denna fråga, är positivt.



Gemensam utrikespolitik skall vi dock inte ha. Europa skall inte gå de franska politikernas önskan till mötes, att slå mot USA. Västvärlden bör samarbeta, och inte så split. Medlemsländerna skall vara alliansfria, men däremot kan gärna de europeiska staterna få binda upp sig att soildariskt försvara vardandra, om så skulle behövas, men ett sådant samarbete finns redan i NATO. Ingen anledning att starta upp en ny militär allians således.

Gemensam president vill jag heller inte se. Bryssel skall vara svagt, de nationella parlamenten starka. Vi skall inte bygga upp något, som det europeiska folket inte vill ha, men som de europeiska politikerna trånar efter. Vilka skall vi lyssna på? Folket, eller politikerna?
USA växte fram underifrån. Det fanns ett stort missnöje med Storbritannien. Att USA så bildades var något de flesta skrev under på. De som ändå ville vara kvar under brittiskt styre flyttade till Kanada. Dagens EU håller på att förvandlas till ett politiskt luftslott. Ett hem byggs från grunden. Att börja med att bygga taket, är fel väg att gå.

Frankrikes nej anser jag stärkte demokratin inom EU. Jag hoppas att övriga länder väljer att följa Frankrikes lysande exempel.

Feminismen, inspirerad av nazism?

ROKS, kvinnojourernas riksorgan, har visat upp en feminism som många inte trodde överhuvudtaget existerade. Ledande personligheter inom ROKS, som Ireen von Wachenfeldt, är övertygade om att ett nätverk av män i ledande ställning - jurister, poliser, näringslivsföreträdare - regelmässigt ägnar sig åt satanistiska ritualer, där kvinnor, barn och foster offras och utsätts för pedofila övergrepp. Kvinnor som är gravida, eller för satanisternas räkning gjorts gravida, sövs ned och det ofödda barnet skärs ut för att direkt offras. Att inga ritualoffer av barn kunnat konstateras i Sverige fungerar för radikalfeministerna bara som ett bevis på hur slugt och välförgrenat detta nätverk är.

Konspirationsteorin om det satanistiska nätverket ingår som en komponent i en mer övergripande föreställning om att det pågår ett krig mellan män och kvinnor, att män i allmänhet är förövare och kvinnor i allmänhet är offer, eller som ordföranden i ROKS, Ireen von Wachenfeldt, uttrycker det: "Vi har ett inbördes världskrig - och det är ett könskrig".
Denna krigsretorik genererar i sin tur ett mentalt undantagstillstånd, där man upplever sig ständigt hotad och där egna aggressiva handlingar alltid finner sitt rättfärdigande i övertygelsen att man är ett offer. Avvikelser tolereras inte.



ROKS är tydligt inspirerade av Valerie Solanas. Valerie Solanas har format sin feministiska idé i sitt SCUM (Society for Cutting Up Men) Manifest. En blandning av anarka- radikal- och lesbisk feminism.
Lesbisk Feminism kan se ut på lite olika sätt, men lägger alltid stor vikt vid frågor som rör lesbisk identitet och lesbiska erfarenheter. Ibland framställs kvinnlig homosexualitet (och avståndstagande från heterosexualitet) som ett politiskt medvetet val jämförbart med att bli vegan för att protestera med köttindustrin.
Enligt Valerie är detta samhälle ingenting för kvinnor utan "för civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet."

Människan har tekniska möjligheter att reproducera sig utan mannens hjälp och att, på genetisk väg, enbart producera kvinnor. Att behålla mannen fyller inget syfte. Mannen är en biologisk olycka, en ofullständig kvinna. Mannen är också helt och hållet egocentrisk, fångad i sig själv och oförmögen att känna empati och identifikation med andra. Han är således oförmögen till att känna kärlek, vänskap, ömhet och omsorg. En isolerad enhet oförmögen till att integrera med andra.

Eftersom mannen är en ofullständig kvinna vill han försöka bli en kvinna. Därför umgås han med kvinnor och försöker ta kvinnornas egenskaper som sina, dvs. känslomässig styrka, oberoende, kraft dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet etc. Detta görs genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnan; fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.
"Mannens påstående om att kvinnor förverkligar sig sjäva genom moderskap och sexualitet speglar bara vad männen själva tror att de skulle förverkliga sig genom om de vore kvinnor."


Valerie Solanas

Eftersom hela samhället är skapat av män, för män, så måste hela samhället omstörtas, infrastrukturen rivas och ny byggas för att få ett kvinnligt samhälle. Utan mannen kommer krig, fördomar, rasism, sexualitet etcetera att försvinna.
I den mest perfekta av världar kommer kvinnan att vara lesbisk. Det som menas med lesbisk är "en kärlek och kamratskap till andra kvinnor utan sexuellt behov och begär." Hon kommer att skapa en bättre värld. Hon kommer att lösa världens problem och för det finns det inte tid till sex. Kvinnor vill inte vara avelsston, så i det helt automatiserade samhället kommer enbart fullständiga individer (kvinnor) att produceras. Naturens vederbörliga ordning, den sociala evolutionen, kommer att föra kvinnan till hennes totala kontroll över världen och när problemet med åldrande och död är medicinskt löst, så kommer även produktionen av kvinnor att upphöra då det inte längre är meningsfullt för det mänskliga släktet att fortleva.

Omstörtningen av samhället kommer att ske, inte genom revolution, utan att genom civil olydnad sätta samhället på fall. Anhängare till SCUM skall inte arbeta, man skall med våld befria buss- och taxichaufförer och spärrvakter till följd att SCUM anhängare istället kommer ta över kollektivtrafiken och dela ut gratisbiljetter till allmänheten. De kommer förstöra alla värdelösa och skadliga saker, så som bilar, skyltfönster och det som patriarkatet kallar "Stor konst." De kommer tränga in i "mixade parrelationer" där man och kvinna lever tillsammans och "spränga sönder dem". Slutligen kommer SCUM att ta över media.

SCUM ser dock inte alla män som sina fiender. De homosexuella och transsexuella kommer att ingå i SCUM:s hjälptrupper för att förbereda det kvinnliga övertagandet, då dessa män redan har förstått och kommit i kontakt med sin feminina sida. Övriga män måste dödas till dess ekonomin har fallit. Då har mannen förlorat sin makt över samhället och SCUM har segrat. De män som finns kvar kommer ändå förr eller senare att dö ut efter det att samhället automatiserats.

I det perfekta samhället, i utopia, kommer det vara fullt möjligt att rösta i hemmen direkt i alla frågor som rör vardagen via en röstmaskin. Det kommer i princip inte finnas så mycket att rösta om då det politiska systemet och mannens moral försvunnit. Fantastiska utbildningsprogram kommer att genomföras så att miljoner kvinnor inom några månader kan tränas upp för högintellektuellt arbete. Detta kommer vara fullt möjligt då målet inte längre är att finna och vidareutbilda en akademisk och intellektuell elit. Kvinnorna kommer att lösa problemen med sjukdom, åldrande och död samt helt designa om våra bostadskvarter och städer.

De få män som finns kvar kommer leva sina sista dagar utslagna av droger eller "svassa omkring" och transa och passivt titta på högeffektiva kvinnor i aktion. De förverkligar sig själva genom att vara "låtsaslevare", dvs. åskådare. Männen kan även anta en högre status genom att leva som uppassare hos kvinnor och lyda hennes minsta nyck. Där uppnår de slutligen sitt självförverkligande då de blir det "avskum de var menade att bli." Enligt SCUM vill rationella män bli tillplattade, tillskrynklade, söndertuggade och stampade på. "De vill bli behandlade som de byrackor och den smuts de är och få sin vidrighet bekräftad. SCUM kommer att tillrättalägga tingens ordning och skapa ett perfekt samhälle."

Den feminism som ROKS företräder, och som f.d. jämställdhetsminister Margareta Winberg har vurmat för, skiljer sig således inte speciellt mycket från nazisternas demonisering av det judiska kollektivet, som man ville bekämpa utifrån det perspektivet att judarna var roten till "det onda" (dvs. det kapitalistiska systemet) liksom den "världsomspännande judiska konspirationen" hade gjort det tyska folket till offer under Versaillesfreden. Förövaren gjordes till motståndare och skulle förintas i enighet med socialistiska principer.
Krigsretorik, intolerans och kollektiv skuldbeläggning - är ingredienser i alla totalitära system. Det som skiljer radikalfeministerna från 1900-talets totalitära tyrannier är inte så mycket sättet att tänka som tillgången på kulsprutor och politisk makt.
Men det de gör är illa nog, eftersom de genom en återkommande innötning av budskapet om en "könsmaktsordning" och ett "könskrig" bidrar till att göra hatet respektabelt i samhället. I kraft av sin självpåtagna roll som företrädare för offer befriar de sig själva från allt ansvar och med hjälp av idén om kollektiv skuld blir frågan om "mäns ansvar" för dem ett axiom, snarare än något som måste bevisas i enskilda fall.
De tidiga ledarna för den sovjetiska säkerhetspolisen kombinerade argumentet om ett ständigt pågående klasskrig med antagandet att klasstilhörighet avgjorde skuldfrågan, på ett sätt som möjliggjorde en generös användning av dödsstraffet. Också här finns konspirationsteorierna och demoniseringen. "Det måste bero på sabotage när livsmedelsproduktionen inte lever upp till förväntningarna."
Feminismen tycks gå samma röd-bruna öde tillmötes...

Fram för ny välfärd!

Sverige har alltid ansett sig vara solidariskt och medmänskligt. Anledningen till det, har varit att staten slösat stora summor pengar till att bygga upp en enorm byråkrati för att hjälpa utsatta människor. I praktiken har vi dock snarare skadat de människor vi skulle hjälpa.
Idag lutar sig fortfarande många gentemot en enorm välfärdsstat medan andra vill låta marknaden vara vår enda guide. Det finns dock även en tredje väg att gå, nämligen det som kallas för "medkännande konservatism".

Staten kan göra vissa saker väldigt väl, men den kan inte få oss att känna hopp i våra hjärtan eller fylla en mening i våra liv. För det krävs trosbaserade organisationer eller välgörenhet.
En sann medkännande stat är en som kan samla dessa organisationer bakom sig och skapa en omgivning i vilken de kan frodas. En stat som inser sin begränsning och bistår dessa organisationer, oavsett tro. En stat som kan göra väg för och agera likt en katalysator för det naturliga medlidande som finns inom det svenska folket. Staten skall dock inte bli ersatt av välgörenhetsorganisationer, utan välkomna dem som partner.
Medlidande och solidaritet har varit socialisternas paroll och definieras av en byråkrati som godkänner ytterligare slöseri med skattemedel inom välfärdsstatens ramar, om den nu har några. Den som motsatt sig en sådan ordning har varit kallhjärtad och oförstående.
Det är dags för förändring.


Howard Ahmanson - California

1980 samlade den sociala entreprenören Howard Ahmanson från Kalifornien, ihop en grupp akademiker och specialister som forskat kring fattigdom. Gruppen fann att fattigdom inte enbart är ett materiellt problem, utan även ett spirituellt problem; de flesta som lever i fattigdom har inte tron på att de skall kunna ta sig ur sin livssituation, att kunna gå vidare.
Man såg också att ekonomisk omfördelning inte kunde slåss mot fattigdom, eftersom den inte påverkar de attityder som skapar och undergräver själva fattigdomen.

I Sverige öser man pengar i näven på den som är i akut behov av hjälp, men det motiverar inte människor att ta tag i sina liv, utan gör oss snarare beroende av staten och dess bidrag. Den politiska byråkratin ser heller inte till de enskilda människor som befinner sig i nöd. För byråkraterna i Stockholm, är de enbart siffror som måste minskas inför nästkommande val. Det finns ingen reell tanke bakom, att faktiskt få människor ur drogberoende eller ur fattigdom och ge dem en framtid, utan enbart att främja valsegrar.
Problemet har varit att den socialistiska staten medvetet har fört en politik där man skapat ett beroende av staten för många mäniskor. Man har centraliserat den välgörenhet som kyrkorna utförde för bara ett sekel sedan, med betydligt bättre resultat dessutom, i eget syfte. Politiker gör aldrig något utan egen vinning. Det finns inget värre, än byråkrater eller politiker som säger sig vilja hjälp till, när vi vet att verkligheten är en annan. Det går inte att lita på staten.
Därför är det dags att decentralisera välfärdsstaten och föra den närmare människan igen. Religiösa samfund och välgörenhetsorganisationer som verkar ute i samhället ser med egna ögon vilka det är som behöver hjälp och kan således vara till större nytta, och kunna rycka in tidigare än staten.


"Medkännande konservatism" innebär kortfattat att;


1. Staten skall främja välfärd men inte producera den självt.

2. Alltid se till grupper närmast personen i fråga, att först och främst se till om det räcker att arbeta inom familjen. Om inte får man vända sig till grannskapet eller kommunen. Enbart om det är av absolut nödvändighet vänder man sig till staten. Sådana fall där det kan bli nödvändigt för staten att agera, är om exempelvis en person/organisation skulle skydda f.d. prostituerade från sina hallickar, eller personer som är utsatta för hot eller utpressning och på så vis behöver polisiärt skydd. Likadant måste staten se till så att sådana barmhärtiga samariter inte riskerar rättsliga påföljder, utan skall skyddas inom lagens hägn.

3. Statliga bidrag har förvandlat svenska behövande till husdjur. Staten ger dem mat och en klapp på huvudet i hopp om att de skall rösta rött nästkommande val. "Medkännande konservatism" innebär istället att människor utmanas till att ta tag i sina liv själva. Den ger dem inget statligfinansierat skyddsnät att ligga och vila i, utan en trampolin där enbart den enskilde själv sätter gränserna för hur högt hon kan nå.

4. Dagens myndigheter bemöter behövande i tre steg. Först och främst, tag din kö lapp. I det egalitära samhällssystemet skall alla behandlas lika, så att ingen kan finna grund till att kunna klaga. För det andra, tag dina pengar. Alla som motsvarar de krav som finns till för att kunna få vissa bidrag skall få bidrag, även om det innebär att människor stannar kvar i fattigdom istället för att av egen kraft bli ekonomiskt oberoende staten. För det tredje, lämna religionen utanför. De olika program som skapas, oavsett religion, motiverar och framhäver såväl utbildning, familjevärden såsom hårt arbete. Var och en väljer det program som bäst passar henne.

5. Historiskt sett är välskötta, trosbaserade program effektivare i att bekämpa fattigdom än ickereligiösa program. Studier gjorda i USA visar att hög närvaro i kyrkorna ger lägre kriminalitet och mindre användande av narkotiska preparat. Religionsfrihet innebär inte frihet från religion, och därför bör religion även kunna ingå i arbetet med att minska fattigdom och destruktivt leverne, så länge individen har en uppsjö program att välja emellan.

6. Man bör, pragmatiskt, följa upp program för att se vad som fungerar respektive inte fungerar. Att exempelvis testa ett program på ett fängelse, och om det fungerar, dvs. om ekonomin går med överskott, skatterna minskar och samhället tjänar på det, expandera programmet, istället för att göra som utopister; testa ett politiskt startat program på alla landets fängelser och om det inte fungerar råka i panik. Det är inte politiker som skall ta initiativ till sådana program, utan enskilda privatpersoner och organisationer med erfarenheter och kunskaper politiker i gemen saknar.


George W Bush

Det experiment som utörts i USA, och framförallt i den amerikanska södern, ivrigt påhejat av dåvarande Texasguvernören och sittande presidenten George W Bush, har gett strålande resultat. Interfaith Housing Coalition i Dallas, vars syfte har varit att få folk att komma ur drog- eller alkoholberoende har varit en succé. Det man gör är inte att skänka en säck pengar till deltagarna i programmet, utan man utmanar dem till att själva ta tag i sitt liv. Ben Beltzer, som driver programmet, säger att man inte kan omvända någon som inte själv vill lämna sitt beroende. Strikta regler gäller, som man måste följa om man skall få fullfölja programmet. Bryter man mot reglerna åker man ut. Det är helt och hållet upp till en själv om man skall lyckas. Programmet är baserat kring religiös moral. Man förändrar en människas beteende och ger dem en ny kod att leva efter, samtidigt som man följer upp var och en av deltagarna och hjälper dem skaffa sig ett jobb och få egen inkomst. Av de man vänder sig till anländer, generellt, 50 procent till första intervjun. Av dessa startar 25 procent programmet medan 12 procent fullföljer det. Av dem som hittills slutfört programmet har ingen återfallit i beroende och lyckats skaffa sig ett bättre liv.
Liknande siffror finns hos Fred Myers "Rebuild-program" i Philadelphia. Där samarbetar man med privata företag och utbildar personer under ett halvår för att klara av enklare sysslor inom företagen. Prostituerade, narkotika- och alkoholberoende som kommer till Fred lyckas också väldigt bra i verkliga livet. 40 procent av deltagarna klarar av att lämna sitt tidigare destruktiva liv och sju av tio blir produktiva samhällsmedborgare.
Liknande program som erbjuds av staten, ger ett resultat på omkring tio procent, inte mer.

George W Bush godkände även att testa ett "pre-release" program på Jester II enheten, strax utanför Houston. Strax innan fångar skall friges hamnar de där. De bor i stora sovsalar istället för i celler och det religionsbaserade programmet varar i 18 månader. Tillfälle får förstråelse ges inte heller, utan istället ges möjlighet till studier för att bättre klara sig i världen utanför murarna. Språkbruket är det som framförallt som utvecklas till det bättre, vilket underlättar både kontakt med andra människor men också till att öka möjligheterna till att få arbete.
Volontärer besöker också internerna tre timmar varje kväll, hjälper dem att skaffa sig jobb och väl hemma följer kyrkan upp i ett sorts "eftermentorskap" i sex månader. Över hela USA återvänder 60 procent av internerna åter till fängelse. I Sverige är det ungefär lika högt, här ligger talet på 58 procent. För de fångar som gått igenom "pre-release", återvänder enbart 17 procent.

I USA idag, finns det ett otal exempel på medborgare som tagit saker i egna händer, då inte politiker agerat, och själva startat upp föreningar eller kyrkor, samlat in pengar och drivit bort langare och annat patrask från sina bostadsområden och gjort dem levande igen. Stabilitet i ett grannskap är viktigt för ekonomisk tillväxt. Det som en gång skapade vår ekonomiska tillväxt, den protestantiska moralen och andan, har politiskt sekulära krafter börjat ifrågasätta och således börjat riva grunden till vår egen framgång.
Detta sammantaget visar tydligt på att välfärdsstaterna bör decentraliseras och det vi kallar välfärd föras närmare den enskilde.



Finansieringen av dessa program bör ske via privata medel, genom skattesubventioner. Skall man ge skattemedel via staten, via politikerna, kommer man säkerligen tvinga organisationer till att inte vara religiösa, utan vara så som politikerna själva vill ha dem, vilket gör dem obrukbara. Politiker skall inte avgöra sådant. DärfÃör bör enskilda människor som skänker pengar till en välgörenhetsorganisation, oavsett religiös eller ateistisk prägel, få skatteavdrag på sin lön. I Arizona, för att ta ett exempel, får medborgarna 500 $ i avdrag. På så vis skapar vi ett välgörenhetssystem som på allvar kan ge människor i nöd hjälp, där människor själva skänker pengar till program som faktiskt kan producera och göra något reellt åt människors situation, liksom vi slipper byråkrati och politiskt krångel. Volontärer kan ställa upp när som helst på dygnet, när helst en människa är i behov av stöd eller tröst. Byråkrater har öppet mellan 09:00 och 17:00.
Vi behöver ett slut på socialism och politikerstyre och bör inse att ett sekulariserat samhälle i praktiken inte är borgerligt i längden, utan leder till en enorm röd cancersvulst. Med en decentraliserad välfärd, kommer vi att få ett sant borgerligt varmhjärtat samhälle, som byggs av medborgarna själva.

EU-parlamentarism, utvidgning och badplatser

Strasbourgsessionen som pågår nu i maj har fått förvånansvärt lite utrymme i media, trots de viktiga frågor som behandlats och trots det som har ägt rum. Socialdemokratin har - återigen - svikit.



Den temporära kommittén som under ett halvår arbetat med EU:s Långtidsbudget 2007-2013 avslutade i veckan sitt arbete. Det kompromissförslag som arbetats fram vann stor majoritet, vilket är beklagligt. Det som G:6-länderna (Tyskland, Frankrike, England, Holland, Österrike och Sverige) föreslagit, att utgiftstaket skulle ligga på en procent av bruttonationalinkomsten, hade varit ett betydligt bättre beslut. Dock svek parlamentarikerna från dessa länderna sina länders position i frågan. De svenska socialdemokraterna har genom Jan Andersson låtit meddela att de inte avser stödja den svenska regeringens position. Hur de övriga partiernas representanter kommer att agera är ännu inte helt klart. Långtidsbudgeten skall nu förhandlas mellan parlament och ministerråd.

I juni kommer sannolikt också långtidsbudgeten komma upp för omröstning i parlamentet. Det slutliga avgörandet ligger hos ministerrådet. Där måste det vara enighet om långtidsbudgeten. Sverige har således möjlighet att säga nej till långtidsbudgeten där utgifterna överstiger en procentenhet av BNI. Det blir intressant att se om regeringen vågar använda sitt veto, eftersom de inte gjort det tidigare.

Om ingen enighet nås fortsätter EU med årliga budgetar. Dessa kan hamna något högre än en procentenhet i åtaganden, det spekuleras i att åtagandenivån skulle kunna ligga runt 1,07 % medan de faktiska utbetalningarna inte nödvändigtvis behöver överstiga 1 % av BNI. Det är dock viktigt att använda vetot även om den faktiska skillnaden inte i slutändan blir så stor mellan årliga budgetar och långtidsbudgeten efter som en frånvaro av långtidsbudget förhindrar EU att binda sig för kraftigt ökade utgifter i framtiden.

En annan fråga som i väldigt hög grad påverkar EU:s utgiftsnivå är utvidgning. Den utvidgning som senast ägde rum, med tio nya medlemsstater, hade många hoppats skulle innebära kraftiga reformer av både jordbruksstödet och strukturfonderna. Idag vet vi att EU hellre höjer medlemsavgiften än minskar stödet till rika länder. Ifall man går från dagens system där EU hjälper fattiga regioner till ett system där EU istället hjälper fattiga länder skulle det inte vara något problem att finansiera utvidgningen med dagens utgiftsnivå.

Konflikterna inom EU pekar på att det inte är någon högervänster splittring. Konflikterna ligger mellan de som vill att fler beslut skall fattas på EU-nivå och de som vill att mindre beslut skall fattas där. Denna gång var två sådana ämnen uppe för behandling, det gällde arbetstider och badvatten.


Jan Andersson (S)

De svenska socialdemokraterna med Jan Andersson i spetsen firade att Europaparlamentet röstat för att bestämma minimiregler för hur medlemsstaternas arbetstider skall regleras. I praktiken innebär detta att nya medlemsstater som ligger långt efter de rikare länderna fråntas möjligheten att komma ikapp genom att arbeta mer. Hur var det nu med solidariteten? Sveriges egen historia visar att man ideligen prioriterat annorlunda mellan fritid och arbete, beroende på vad man haft för levnadsstandard. Är levnadsstandarden låg, väljer man att arbeta mer och i takt med att levnadsstandarden ökar, väljer man att arbeta mindre och satsa mera på fritid. Detta är inget konstigt utan är en naturlig del av ett lands ekonomiska utveckling. Den möjligheten vill inte egoismens högborg, socialdemokratin, ge andra människor och länder. EU:s medlemsländer är alldeles för olika för att det skall vara möjligt att ta sådana beslut på EU-nivå.

Det andra exemplet berörde obligatoriska kontroller av "badvatten". Ifrån EU:s sida anser man att det är rimligt att unionens samtliga 25 medlemsländer utför långtgående kontroller i alla vatten som kan användas för att bada. För länder med lång kustremsa, många sjöar, älvar och träsk skapas en enormt stor administrativ börda helt i onödan. Redan idag genomförs kontroller, anpassade till respektive lands förutsättningar.

Litar inte parlamentarikerna på deras egna länder och medborgare? Medlemsländerna klarar i allra högsta grad av att behandla dessa frågor själva. Subsidiaritetsprincipen måste tillämpas och om nu inte parlamentarikerna litar på länder som ansökt medlemskap, varför då låta dem bli medlemmar?

Parlamentarikerna lever ett eget liv, avskilt från den enskilde medborgaren. Skall förtroendet öka, krävs det att de beslut som medlemsländerna själva mycket väl kan förfoga över, bör de också förfoga över. De enda frågorna som EU egentligen skall ägna sig åt, är gränsöverskridande, brottsbekämpning, miljöskydds samt säkerhetspolitiska åtgärder. I övrigt skall makten ligga nära den enskilde medborgaren, dvs. inom de nationella parlamenten. EU måste förändras och det grundligen.


Back to basics!

Neokonservatism - vad är det?

Att kalla sig neokonservativ i Sverige är inte lätt. Bland många europeiska och svenska intellektuella är neokonservatism snarare ett skällsord och anhängarna anklagas för att försöka eftersträva världsherravälde, och att de, "for better or for worse", okritiskt står bakom USA. Men hur ser den neokonservativa rörelsen egentligen ut? Neokonservatismen har en komplicerad historia bakom sig. Den började sin resa inom den amerikanska liberalismen och Demokraterna, men snart skulle demokraterna splittras i två läger. Under sextiotalet kulminerade tre händelser som skulle innebära att anti-kommunistiska liberaler kom att närma sig de konservativa strömningarna och det var om tänkare likt Irving Kristol, Daniel Patrick Moynihans och Daniel Bells attityd till politiken, som skällsordet "neokonservatism" uppkom. Irving Kristol Den första händelsen, var de svarta amerikanernas kamp för lika rättigheter. Trogna sina ideal ställde sig de neokonservatia bakom upproret i Söder. Klyftan inom demokraterna uppstod när liberalerna ville koppla de svartas kamp till storslagna sociala projekt. Detta skrämde de neokonservativa, i rädsla för att de svartas situation skulle bli till argument för ett samhälle där svaga grupper bars under armarna av bidrag och staten. Den andra händelsen var Lyndon Johnsons "Big Society", ett ingenjörsliknande, storslaget välfärdsbygge. Nu kom konflikten att få filosofiska undertoner. Lyndon Johnson ansåg att politiken kunde lösa alla problem, så länge den följde de teorier som stod till buds om hur samhällsmaskinen bäst skulle smörjas. Men de neokonservativa fann att människan och samhället var alltför komplexa storheter för att låta sig underkastas också de mest välsnickrande teorier. De ansåg att Lyndons proklamationer om samhället, enbart var god retorik - och inget annat. De neokonservativa ansåg tvärtemot Lyndon att politikens egentliga kännemärke var att den aldrig kunde göra mer än att hantera situationer efterhand som de dök upp, alltid mot bakgrund av just det lägets speciella förutsättningar. De neokonservativa vände sig således mot utopiska illusioner. Det tredje och den avgörande händelsen som kom att innebära att demokraterna splittrades var, givetvis, Vietnamkriget. De neokonservativa ansåg att USA borde dra sig ur kriget, med Irving Kristol som lysande undantag, men de stod eniga mot vänsterns skäl att protestera mot kriget. För vänstern handlade det om att USA inte ägde rätten att lägga sig i andra länders rättigheter. Bland de neokonservativa var man oense om huruvida kriget var meningsfullt. Men man darrade aldrig på stämman när det gällde USA:s rätt och skyldighet att stå upp mot kommunismen med vapenmakt, var den än kunde tänkas uppträda - om vapenmakt vid det speciella tillfället var den enda eller bästa metoden. När Jimmy Carter ställde upp mot Ronald Reagan fanns det inte längre någon tvekan kring vilken kandidat man skulle ställa sig bakom. Det var också första gången som den neokonservativa rörelsen på allvar kom att sträcka sig in i Vita huset. Ronald Reagan Under tiden från femtiotalet och fram till Reagans åttiotal hade också en annan sak skett, mer eller mindre omärkligt. Kommunismen hade förlorat det ideologiska slaget. När Reagan flyttade in i Vita huset kunde de neokonservativa lägga den striden till handlingarna. Istället vände man sig mot sina gamla allierade. Liberalismen hade blivit huvudfienden, även om det inte kom att märkas i den offentliga debatten. Under nittiotalet stod det dock klart vart frontlinjen drogs. Det unga vänsterliberala gardet runt Bill Clinton attackerade öppet värdekonservatismen och religiositeten i USA, med resultatet att Amerika delades på ett sätt man inte sett sedan sextiotalet. 1994 års konservativa revolution med Newt Gingrich som ledare, drev Bill Clinton längre åt höger än vad hans föregångare George Bush någonsin vågat sig - med ytterligare radikalisering av demokraternas vänsterfalang som följd. Leo Strauss Neokonservatismen idag har således under decennierna utvecklats till en klassisk värdekonservatism, starkt influerad av Disraeli, Burke, Strauss m.fl. Det är neokonservatismen som under Reagan påbörjade den konservativa revolution som kom att transformera det amerikanska samhället till vad det idag i mångt och mycket är och har intet med någon global världsherraväldes politik att skaffa.

Sekularisering, vila i frid.

Sverige utvecklades under slutet av förra seklet till ett av världens mest sekulariserade länder. 70-talets vänstervåg gjorde också sitt för att religion enbart skulle uppfattas vara något för frikyrkliga reaktionärer, frimicklare eller fundamentalister. Ledstjärnan för det offentliga samtalet blev det som var ekonomiskt eller politiskt korrekt.

Under 90-talet skedde det dock en förändring i det svenska medvetandet. Religionen blev aktuell igen i och med invandringen och invandrarnas utövning av sina religioner. Intresset började så öka för det religiösa. Förutom att invandrarna legitimerar att religion finns, sker en annan utveckling.


Magnus Hagevi

Statsvetaren Magnus Hagevi, fil dr vid Göteborgs Universitet, utkom nyligen med sin bok Religion och politik där han klart ser ett trendbrott. Sekulariseringen har avstannat, och intresset för det kristna samt tron på Gud har tilltagit och ökat bland yngre. Svenskarnas egen religiösa längtan har således blivit synlig. Ekonomismen, det välorganiserade samhället, EU, kraven på professionalism, men också bristen på känslor utanför idrottsarenorna, får folk att söka nya vägar. Det man då söker är religiösa miljöer där känslor, stark Gudstro och stark utlevelse är tillåtet. Det verkar som om den mekaniska digitala datagenerationen söker en motvikt till det moderna. Sökandet till det tidlösa, till det eviga.

Journalister och politiker går därför inte i takt med den utveckling som i dag äger rum. Fortfarande är tröskeln hög inom media, och många journalister saknar t.o.m. en normal allmänbildning kring religion. Religiösa människor existerar således inte för etablissemanget. Det finns en nyfikenhet kring islam och österländska religioner, som buddhism, men inte för den nya väckelserörelse som växer fram i Sverige. Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen får stort utrymme i media som ungdomsevenemang, men lika stora kristna evenemang för unga rapporteras det inte om, oftast pga. av ren okunskap. Även om ett trendbrott har kunnat skönjas inom media, med rapporteringen från Vatikanen och debatterna kring religiositetens påverkan i samband med Åke Green m.fl. så måste media närma sig den vanlige svensken och hur denne handskas med sin religion, för sekulariseringen är på tillbakagång och kristendomen ökar.

Gud har gjort comeback

Nihilismen; samtidens stora hot?

En intressant sak, värd att ta upp, är den moderna attacken på kapitalismen. I dag råder det inga tvivel om att socialisterna förlorade det ekonomiska slaget. Planekonomi fungerar inte. Marknadsekonomin står som segrare. Hur kan det då komma sig att marknadsekonomin fortfarande hotas?

Den nya vänstern tänker inte, eller snarare vägrar att tänka ekonomiskt. Det som driver den nya vänstern är hatet gentemot det borgerliga samhället, som tänker ekonomiskt. I dag förstår varken ekonomiskt- liksom liberalt ideologiskt skolade människor varför inte vänstern tänker i "rationella termer", då kapitalismen är en hörnsten i ett modernt, liberalt, sekulariserat samhälle.

Socialismen lever kvar i ett gammalt tänkande, som härstammar från den pre-moderna eran. Då ansågs inte lycka komma från individens fria val inom en marknadsekonomis ramar. Man ansåg inte att en fri marknad eller ett fritt samhälle behövdes för att maximera den individuella lyckan. Tvärtom ansåg man att en fri marknad, som inte guidades av en "vis elit", enbart skulle leda till frustration eftersom den breda massan omöjligt kunde veta vad de ville ha, eller vad som verkligen skulle skänka dem lycka. Här finner vi socialismen. Idag kan våra observationer fastställa att en centralt planerad ekonomi inte fungerar, men bara om man definierar "lycka" eller "tillfredställelse" efter termer rörande materiell produktion och materiell konsumtion av varor. Om inte, om man vägrar tänka ekonomiskt, är den pre-moderna synen mera möjlig.

Liknande tecken kan vi se inom miljöaktiviströrelsen. Om människor i dag har ett speciellt intresse kring att bevara ren luft och rena vattendrag, kan man få ekonomiska analyser som kan visa på olika tillvägagångssätt - med olika kostnader och vinster - till att få varierande graderingar av ren luft eller rent vatten. Miljöaktivisterna är dock inte intresserade av att få något sådant presenterat för sig. Det som egentligen intresserar dem är inte ren luft och rent vatten, utan det är det moderna samhället och den moderna teknologiska civilisationen som intresserar dem, mot vilken de har fientliga avsikter. När de protesterar mot vårat sätt att leva i detta samhälle och i denna civilisation, protesterar de inte mot något såpass trivialt som luft- och vatten föroreningar. De föraktar snarare den borgerliga civilisationen som tar form och påverkas av en oräknelig summa individuella val och preferenser. Eftersom de inte gillar formen av ett sådant samhälle, utmanar de den process som gjuter formen för den borgerliga civilisationen. Vad de i grunden vill ha är enkelt. De vill ha auktoriteten, makten, att skapa en "miljö" som passar dem, och denna "miljö" kommer vara ett samhälle där härskarna inte kommer vilja tänka ekonomiskt och där den breda massan heller inte kommer att bli tillåten att göra det.
Något liknande är även på gång inom "konsumentskyddsrörelsen", vilkas egentliga syfte inte är att "skydda" konsumenterna, utan snarare att inskränka - för att slutligen förinta - vårat självbestämmande och oberoende. Problemet för den nya vänstern är att människor faktiskt tänker ekonomiskt sedan de blev frigjorda från det pre-moderna sättet att förhålla sig till ekonomin, och uppmuntras till att göra vad som känns bäst för dem själva.

Konsumentskyddsrörelsen liksom miljöaktivisterna, är en protest gentemot den typ av samhälle som folket skapar när de får makten, vilket en marknadsekonomi gör, att skapa den värld som medborgarna själva vill leva i. Med detta sagt, borde liberalismen i sig vara segrare idag, men är det inte. Hur kommer det sig? Varför är liberalismen såpass sårbar?

En aspekt av nyckelproblematiken kring ett liberalt borgerligt samhälle har länge varit känt och aviserat. Det är det faktum att ett liberalt samhälle i sig själv av nödvändighet är sekulariserat, ett samhälle där religion ses som en högst privat angelägenhet. Ett sådant närmande gentemot religion, det var förutsett av katolska och andra tänkare, kom att gradvis minska den religiösa tron och samtidigt öka skepsisen kring den tröst som religionen ger - speciellt den tröst som tron på ett liv efter döden ger. Det har dessvärre inträffat och fört med sig signifikanta konsekvenser. En sådan konsekvens är att det begär som placerats och ställts på det liberala samhället, i namnet av temporär "lycka", har blivit mer nödvändigt och mycket mera oresonligt. I varje samhälle lever majoriteten av medborgarna sina liv i frustration, och om samhället skall uthärda, behöver det lita till goda mått av stoisk resignation. I teorin skulle detta kunna ske filosofiskt snarare än religiöst, men faktum är att filosofisk stoicism aldrig har kunnat masskonsumeras. Filosofisk stoicism har alltid varit ett aristokratiskt "privilegium"; den har alltså inte haft någon rationell förklaring till att förklara ens "samhällsställning" och ens "plikter" till dem som har låg rang i samhället och till dem vars plikter är betungande. Den liberala civilisationen finner således sig självt att själsligen ha lagt beslag på medborgarnas medborgarskap, vilkas begär för materiell kompensation gradvis blir lika oändlig som den oändlighet de har förlorat.
En annan relaterad konsekvens av disetableringen av religionen som en offentligt sanktionerad myt, har omöjliggjort för det liberala samhället att komma fram med en övertygande och en generellt accepterad teori av politisk förpliktelse. Liberala filosofer har lagt fram många versioner av utilitarism till att tjäna just detta syfte, men dessa idéer har förblivit akademiska övningar och aldrig haft någon reell påverkan eller popularitet. Det är heller inte särskilt överraskande; ingen definition som enbart är utilitaristisk till medborgerlig lojalitet kommer att övertyga någon om att det finns en mening i att offra livet för sitt land. Faktum är att det har varit nationalismen som, under ett och ett halvt sekel, försett oss med en rationell förklaring. Men nationalismen är en sekulär myt och trots att den har utvecklats hand i hand med den borgerliga civilisationen, är den inte av nödvändighet borgerlig eller någon inre karaktär av ett borgerligt samhälle. Nationalism syftar till ett etablerande av "lika offer" eller "lika offervilja" som ett kriterium till rättvisa; och detta är inte på något vis ett borgerligt kriterium. I vår egen tid har vi bevittnat hur den nationalistiska andan kan vara ytterst föraktfull mot borgerliga dygder, och agera ytterst samhällsomstörtande mot den själva borgerliga ordningen.

Även principerna rörande individuell gynnsamhet och social mobilitet som ursprungligen gjorde den borgerliga liberala idén så attraktiv, skapar - när religionen försvagas - problem för den borgerliga civilisationen. Problemet är att man etablerar ett knippe acceptabla regler baserade på distribuerad rättvisa. Detta problem förekommer inte så länge den borgerliga etiken står nära den protestantiska etiken, som föreskriver en länk mellan personliga meriter - som är representerade av borgerliga dygder som uppriktighet, måttfullhet, flitighet och sparsamhet - och världslig framgång. Dock har det redan från den moderna kapitalismens början funnits en annan och lika inflytelserik definition rörande distribuerad rättvisa. Denna definition som propageras av Mandeville och Hume, är rent positiv och sekulär snarare än filosofisk eller religiös. Denna definition säger att det i ett kapitalistiskt system, vad som än händer, alltid finns rättvisa - att alla ojämlikheter som finns i ett liberalt borgerligt samhälle måste vara nödvändiga, annars hade den fria marknaden aldrig skapat dem, och därför måste de vara rättfärdiga. Detta synsätt gör ingen skillnad mellan spekulanten och den borgerliga entreprenören: Båda är själviska skapelser som, i dess utövande av sina privata synder (begär, själviskhet, girighet), skapar vinster som kommer hela samhället till nytta.

De frågor som jag ställer mig är; Kommer denna positiva idé av distributiv rättvisa vara tilltalande för människor? Kommer de att acceptera den? Kommer de att vörda den? Kommer de vilja försvara den från dess fiender? Som jag ser det är svaret lika självklart som det är av negativ art. Bara en filosof kan vara tillfredställd med en sådan faktisk rättviseteori. Vanliga människor kommer att se det som en självtjänande ideologi; de kommer i stället att svara till ett mera metafysiskt försvar av sociala och ekonomiska ojämlikheter. Då ett sådant försvar inte finns, kommer de att finna större förnuft i en egalitär samhällsordning än i Mandeville och Hume. Så har det också blivit. Då samhörigheten och banden mellan protestantisk etik och det liberal-borgerliga samhället vittrat sönder, har det egalitära synsättet vuxit sig än större och blivit betydligt mera kraftfull.

I över 150 år har kritiker varnat oss för att det borgerliga samhället levde på ett samlat moraliskt kapital bestående av traditionell religion och traditionell moralisk filosofi, och att när detta kapital väl var förbrukat, skulle den borgerliga civilisationen finna sig ifrågasätta sin egen legitimitet. Dessa kritiker var, när de levde, varken populära eller speciellt övertygande. De bildade klasserna i det borgerliga liberala samhället kunde helt enkelt inte tro att religion eller filosofi kunde vara såpass viktigt för vår civilisation. De kunde leva med religion och moral som en högst privat affär, och kunde inte förstå varför alla andra - givetvis efter en för tiden korrekt sekulär utbildning - inte skulle kunna göra likadant. Behovet av religion, och en moralisk filosofi sammanlänkad till religion, är betydligt viktigare politiskt än vad den liberala individuella filosofin tillåter. Vi ser också i dag, hur de som trodde att de skulle vara nöjda med religionen som en högst privat affär, inte finner det tillfredställande utan väljer att helt bortse från religion och religiös moral, i enlighet med liberal utopisk rationalism, som inte heller är fullt tillfredställande för oss.

Men även om de grava problem som sekulariseringen skulle medföra för det liberala borgerliga samhället var förutspådda, så kunde ingen förutse de problem som det liberala samhället står inför i dag. Fienden till det liberala samhället är inte till lika hög grad socialism, som nihilism. Det är bara den liberala kapitalismen som inte ser nihilismen som en fiende, utan snarare som ännu ett utmärkt affärstillfälle. Ett av de mest förvånande dragen av dagens civilisation är hur den nya vänsterns "motkultur" upptas och sanktioneras som en "modern" kultur som anses vara lämpligt och ändamålsenligt tillsammans med ett "modernt" borgerligt samhälle. Stora företag publicerar i dag glatt böcker och tidningar, eller trycker och säljer skivor, eller tillverkar och distribuerar filmer, eller sponsrar TV-program som hyllar pornografi, kritiserar familjen, rättfärdigar civil olydnad och argumenterar i favör för expropriering av privata företag och ett "förintande" av privat företagande. Våra kapitalister främjar den nya vänsterns etik av en enda orsak: De kan inte komma på någon anledning till varför de skulle avstå från det. För dem är det helt vanliga affärer. Och varför skulle de inte ta chansen till ett sådant affärstillfälle? Den rådande kapitalistiska liberala filosofin presenterar inga motargument till varför de bör avstå.

Milton Friedmans texter rörande detta område är inte helt klara. Han anser att man inte får ingripa i den dynamik som rör "självförverkligandet" i ett fritt samhälle. Han anser vidare att denna dynamik inte kan, efter hur ting naturligt är beskaffade, vara självförgörande - att självförverkligande i ett fritt samhälle enbart kan leda till "själv" som är kompatibelt med ett sådant samhälle.

Även Hayek, trots att han är fientlig till den nya nihilismen, saknar grund att principiellt opponera sig mot den. Hayek hamnar, likt Friedman, i en tro på de ultimata fördelarna som "självförverkligande" ger. Problemet är att; vad händer om det "själv" som "realiseras" under de förhållanden som liberal kapitalism ger, är ett själv som föraktar liberal kapitalism och använder sin frihet till att motverka och avskaffa ett fritt samhälle? Detta har varken Hayek eller Friedman några svar på, och ändå är det just detta problem vi står inför i dag, då det liberala borgerliga samhället avlar fram motståndare till det fria samhället. Den sekulära libertinistiska kapitalismen har på så vis samma problem som liberalismen när det kommer till att försvara sig mot nihilismen. Libertinismen kunde helt enkelt inte tro att mänskliga laster, när de är otyglade av religion, moral och lag, kan leda till ondska. Den kunde heller inte tro att nihilism var något som varje samhälle behövde räkna med att kunna skydda sig emot. Liberalism och libertinism kunde slå mot Marx, men de hade inte tänkt sig att behöva attackera Marquis de Sade och Nietzsche. De kunde bevisa att den marxistiska visionen var utopisk, men inte att den utopiska visionen för dess arvtagare, den nya vänstern, var felaktig. Vänstern kämpar i detta nu för sin legitimitet samtidigt som den borgerliga civilisationen ifrågasätter sig självt och därmed sin egen legitimitet.
2000-talets stora fiende kommer således inte vara socialismen i första hand, utan nihilismen.

Konservativ i skjortärmarna

Vad menas med en "konservativ i skjortärmarna"? Jag är i dag politiskt aktiv inom Moderata Samlingspartiet, men ser inte mig själv som politiker. Jag engagerade mig inte för att jag ville leva på skattebetalarnas pengar, ha makt och styra och ställa över människor. Jag engagerade mig för att jag ville ha förändring. Mitt politiska engagemang startade när jag var 14 år. Då var jag en ung och arg radikal punkare och anarkist.
Det som gjorde mig förbannad, var att den högstadieskola som jag då gick på inte fungerade. Det var kaos rent ut sagt. Lärare agerade inte vuxna, utan skulle vara "kompisar" med oss elever och den situationen blev ohållbar. Under mina tre år på denna skola, blev jag erbjuden att köpa narkotika ett flertal gånger av personer som inte hade på skolan att göra, liksom två av mina lärare blev misshandlade av klassens bråkstakar. Det fanns helt enkelt ingen respekt mot lärarkåren. Politiker ingrep inte, och ledningen för skolan stod och berömde sig själva i media. Då beslöt jag mig själv för att göra något.

Den gängse bilden av moderaterna och högern var att dessa partier enbart var till för "de rika". Således var dessa partier inte något för mig, utan jag engagerade mig inom Ung Vänster. Där hamnade jag totalt fel. Allt det som jag var emot, dvs. att politiker inte gjorde någonting åt problemen ute på skolorna (som ändå under denna tid var min arbetsplats) samt att inte vuxna lärare satte gränser, det var frågor jag ville driva. Vänsterblocket var dock fel forum. Det första jag fick lära mig inom vänsterrörelsen, var "elevdemokrati". Eleverna skulle få mer att säga till om. Visst, jag tyckte att eleverna själva skulle få göra sina val och utforma sina utbildningar, men det var inte detta som var "elevdemokrati". Det som vänstern menade var elevdemokrati, var att eleverna skulle styra undervisningen och gärna vara med och bestämma när lärartjänster skulle tillsättas. Kort sagt, eleverna skulle ta över skolan. Precis det helvete jag ville kämpa emot, det ville vänstern utöka.

I fyra år var jag något av en politisk vilde, men under denna tid fördjupades min tro på att det som behövdes för att förändra Sverige, inte fanns i dagens politik. Inför valet 2002, kände jag mig ändå mest hemma inom moderaterna, och det var där jag slutligen också hamnade.
Moderaterna blev den plattform där jag kunde utveckla och kämpa för mina idéer. Disciplin och ordning i skolan, lärare som sätter tydliga gränser och en politik som innebär att politiker är de första som ryker när det skall besparas, och lärare och andra vanliga människor, är de som skall behålla sina arbeten.
Det är en avsevärt mycket tryggare politik.

Det som till syende och sist fick mig att inse att jag var höger, och framförallt konservativ, var den klyfta jag kände fanns mellan folkvalda och politiker. Jag har alltid betraktat mig som svensk och inget annat, och är intresserad och stolt över den svenska historien och det som finns kvar av våran kultur. Familjen har också alltid varit viktig för mig och kommit i första rummet, liksom jag haft den åsikten att politiker skall hållas borta från det privata rummet.
Jag platsar därför inte riktigt in bland dagens riksdagsmän. En person som försöker hålla distans till politiker och knyta an till vanliga människor, och inte försöker driva en politik för att köra över folk är något jag upplever som sällsynt.
Inom vänsterblocket finns ingen sådan medmänsklighet alls. Det handlar mest om att med god retorik försöka sälja en farlig politik.
Inom den borgerliga sidan finns den medmänsklighet och det medkännande jag sökt och denna har åter börjat göra sig tydligt synlig inom dagens borgerlighet vilket är glädjande, men än är det en bit kvar att gå tills dess klyftan mellan politiker och folk är försvunnen. Som konservativ känner jag mig därför än så länge mera hemma ute bland vanliga människor än inom maktens salar.